På alla sätt och vis

Monstret försöker verkligen smyga sig tillbaka på alla sätt och vis. Det kan vara små, små saker som jag knappt reflekterar över - men som jag måste göra för att inte falla tillbaka. Monstret försöker verkligen på alla sätt och vis att ta tillbaka kontrollen, göra mig till en svältande slav. För när man svälter ned sig så, ja, då har man knappt något att sätta emot. Man tänker inte klart när det kommer till en själv, och jag blir helt galet självkritisk/självhatisk och blir en zombie. Jag tror att jag är lycklig, men det är jag inte. Jag vill inte göra någonting, och det är väldigt svårt att känna lycka - även om man tror att man gör det. Jag kan verkligen få lyckorus nu som jag inte fått på hur många år som helst, och jag VILL göra saker. Jag måste inte tvinga ut mig att göra saker som jag gjorde förut (och då var det roligt när man väl kom igång). Det är helt otroligt. Ibland tänker jag att det är för bra för att vara sant - kan man må såhär bra?

Jag har mått bra ganska så länge nu, överlag. Ibland blir det svårt eller ångestladdat, men då har jag ändå kunnat fortsätta som vanligt och prata med mig själv, så att de bra tankarna tar över. Äter upp de dåliga och sjuka. Men de senaste dagarna har varit lite svårare, och det har blivit jobbigare och jobbigare. Jag har fått mer och mer tankar, och ett av mina kroppskontrollerandebeteenden har dykt upp lite hipps som happs. Jag har dock ätit som jag ska, men det har varit lite svårare.

Igår när jag skulle laga middag till mig och mina systrar (mamma och pappa är borta över helgen) så blev det helt plötsligt, från ingenstans knappt, jättejobbigt. Jag behövde bara sätta mig ner och gråta. NU. Jag hade sms:at lite med en av mina vänner, så jag frågade henne om hon var ensam, men det var hon inte, så då skrev jag till en annan vän. Hennes mormor hade precis kommit. Jag gör alltid så, när jag verkligen håller på att bryta ihop. Om jag börjar prata med någon, vilket jag blivit bättre på, så måste jag kolla om de gör något innan jag säger att jag mår dåligt. Och är de upptagna fortsätter jag att skriva glatt att vi kan höras senare.

Först höll jag tillbaka, som jag alltid gjort innan (men jag har blivit bättre på att inte göra det också), men tillslut kände jag att jag inte orkade mer. Så jag ställde undan den ofärdiga maten så att inte hundarna skulle få tag på den och låste in mig på toaletten. Jag kände mig hemsk när jag stängde dörren om mig, och mina hundar stod utanför och trängdes. De känner när jag mår dåligt, och jag mår bättre av att ha dem runtom mig. De kommer och pussar på mig, lägger sig bredvid eller i mitt knä och beter sig lite annorlunda när jag är ledsen. De vet liksom. Men nu kände jag att jag bara behövde vara ifred. Jag klämde in mig i ett hörn på toaletten, så nära, nära som jag kunde komma. Det gjorde jag alltid på sjukhuset när jag fick ångest och höll på att få/fick ångestattacker. Det hjälper. Hörn är bra, haha.

När jag satte mig ned och bara inte orkade hålla emot mer forsade tårarna. Den tillbakahållna sorgen kastade sig över mig, och det kändes bara hemskt. Hopplöst. Jag ville tillbaka till dit jag var innan, ibland saknar jag det (hur galet det än låter. Jag förstår det inte själv, och det besvärar mig). En del av mig saknar det iallafall. Men nej, det är inte jag, det är den ätstörda delen av mig. Samtidigt så blev jag rädd, för jag vill verkligen INTE, inte, inte, inte, inte, inte INTE tillbaka till det där. Det är inget liv. Det är tortyr. På riktigt. Fy fan vad hemskt det är. Det är som att hållas fången, men i sin egen kropp. Aldrig mer. Jag vill aldrig mer tillbaka dit.

Först kände jag en sak, sedan kände jag en annan, och tårarna bara pumpades ut i floder. Det var som om det var översvämning inuti mig. Och det var det. Både av tårar och känslor. Jag förstod inte riktigt varför jag var så himla ledsen, och det förvirrar mig. Jag får så ibland, och jag tycker verkligen inte om det. Det är svårt att veta vad jag känner, och det känns lite som om någon annan känner det åt mig. Att monstret är där och väljer vad jag ska känna. Jag vet inte. Tillslut låg jag hukad på golvet och bara storgrät. Det gick inte att sitta upp ens, och jag var helt förtvivlad. Men jag förstod fortfarande inte riktigt varför. Jag kände att katterna, som legat inne i bastun, kom ut och la sig bredvid mig, och då kändes det lite bättre.

Tillslut kom jag att tänka på M, som har hjälpt mig väldigt mycket och som jag skrivit en del med. Jag knölade mig upp, fick fatt i mobilen och skrev till henne. Tack och lov var hon där, och det hjälpte oerhört mycket att skriva med henne. Hon frågade hur det var och jag berättade. Och hon peppade. Och sa efter ett tag åt mig att ge monstret en smäll och gå och äta något. Jag tyckte inte riktigt att det gick, eftersom att jag fortfarande storgrät, och jag ville inte att mina systrar skulle se mig (jag har väldigt svårt att gå till någon när jag blir ledsen. Jag har under nästan hela mitt liv skött skola och känslor själv, även om jag fått mycket stöd och blivit sedd. Men jag har liksom alltid dolt det). Men jag smög mig ut och hämtade choklad. Tassade tillbaka till toaletten och åt. Och grät ännu mer. Men sedan släppte det, när jag tog sista tuggorna. Och tillslut kunde jag gå ut och fortsätta med maten. Utanför toaletten hade hundarna knölat ihop sig i korgen och låg och väntade. Jag pussade på dem och bad om ursäkt för att jag låst dem ute. De var väldigt tossiga och glada över att jag inte var så ledsen längre. Sen lagade vi mat. Jag lagade och hundarna tiggde och satt i mitt knä.

Tack underbara, finaste M! <3