Sömnlöst

Ja, men here we go again. Jag började sova rätt okej under en kort period, men sen vände det och blev bara sämre och sämre. Nu har jag jättesvårt att somna igen och drömmer mycket mardrömmar (flera nätter i rad). Det är så konstigt, för oavsett hur lite eller mycket jag gör under en dag så blir det ingen skillnad egentligen.. Eller jo, när jag gjort mycket brukar jag ha svårare att somna.

Idag var jag iväg med mina systrar hela dagen i Mall of Scandinavia, det var mycket folk och vi gick i flera timmar. När jag kom hem var jag helt död. Jag höll på att somna i soffan och tänkte att "idag blir det att lägga sig tidigt, jag kommer aldrig orka hålla mig vaken". Jag gick dock och la mig vid kanske tjugo i tolv, men då var jag trött. Och det är jag nu med, och jag får bara mer och mer huvudvärk eftersom att jag behöver sova.. Tröttsamt är vad det är.

Frisk & fri

Om någon har missat att Frisk och Fri finns så vill jag bara berätta att de finns. Här är deras hemsida, det finns massor av hjälp att få (möten/grupper, mentor, chatt och så vidare). Över jul finns det dessutom extrahjälp att få. Värt att testa innan man avfärdar det :)

http://www.friskfri.se/

Gå upp i vikt

När jag bestämde mig för att bara köra på, lyssna på vad alla andra sa och mosa monstret så följde jag ordinationen till punkt och pricka. Jag åt dessutom utöver (jag åt exakt det jag ville). Jag tvingade bort alla regler och åt det som jag var sugen på och det som ordinationen sa att jag skulle äta. Det var långt ifrån lätt, det var hemskt. Och de gånger det kändes skönt hoppade ätstörningen på mig med full kraft och fick mig att må dåligt ändå, men det blev mycket bättre förvånansvärt fort. Jag visste vad jag skulle göra, vad jag hade bestämt mig för. Jag kan vara ganska envis, vilket i ätstörningen har varit både väldigt negativt och superpositivt.

Eftersom att jag gick från 5 till 100 så kan jag ju säga att jag R.U.S.A.D.E upp i vikt. Det var jättejobbigt och svårt att hantera. Jag tänkte att alla skulle tro att jag bara åt hela tiden, helt okontrollerat. Jag åt i och för sig väldigt mycket, men inte okontrollerat. Jag hade bara bestämt mig. Och jag tänkte göra det fullt ut. Jag hade redan testat att göra det långsamt, successivt, stegvis. Plockat bort någon regel halvt, sedan helt, och så börjat med nästa. Och jag hade fallit tillbaka. Så den här gången körde jag bara. Och tillslut kändes det inte bara fel, och mer och mer kunde jag känna att det kändes rätt. Men det var svårt, jag fick en kropp som inte kändes som min, och jag hade jättesvårt med viktuppgången (och vad alla som såg hur fort jag gick upp i vikt skulle tänka om mig).

Då gick jag till Capio två gr i veckan, eftersom att jag fått en ny behandling efter sommaren. Där går man en gång i veckan, men är man underviktig så går man två eftersom att man jobbar med viktuppgång också. Så jag tog vikt där, såg hur jag ena gången vägde det ena, och nästa gång hade jag gått upp 3 kilo. En vecka hade jag gått upp 5 kilo och jag trodde att jag skulle dö. Det var så hemskt jobbigt, och så svårt att hantera. Men det gick. Allt går om man bara kämpar.

Så, tillslut lugnade sig vikten lite, när jag nått ett BMI på 20 har jag för mig. Det gick aningen långsammare mellan 18 och 20, men innan dess så bara flög vikten upp. Galet läskigt.
Tillslut hade jag gått upp 20 kilo, och jag började mer och mer bli mig själv. Hitta tillbaka till glädjen, livslusten och bara att leva. Inte vara en zombie. Men man måste ge det tid, och leva med all ångest. Det tog lång tid innan jag inte fördömde hur jag såg ut, innan jag kunde börja känna att det här faktiskt var min kropp. Nu får jag inte panik när jag ser mig själv längre. Någon gång ibland blir det jobbigt, men inte alls så ofta. Ibland kan jag till och med tycka att jag ser helt okej ut. Jag är glad och jag är mig själv.

För någon som inte genomgått det här själv så kan jag bara säga att det är "a hell of a ride". Och det gäller även dig som vill bli frisk, men som faktiskt inte försöker helhjärtat. Ingen kan göra dig frisk, bara du själv. Det är långt ifrån lätt, men det går över.

Stötar

Jag drar snabbt tillbaka fingret som jag stoppat in under vattenkranen. Jag fick precis en stöt av vattnet, och den var ganska så stark också! Jag står konfunderat ett litet tag och begrundar det här innan jag vågar pröva på att stoppa in toppen av ett finger under det rinnande vattnet igen. Jag klarar mig den här gången och kan tvätta händerna i lugn och ro.

Jag har varit iväg på möte, och efter det åt jag lunch i centrumet. Jag tror att det är första lunchen jag äter ute, helt själv, på.. Jag vet inte hur länge. Länge, i alla fall. Därefter gick jag på toaletten, blev helt elektrifierad (eller ja, nästan då i alla fall) och knatade sedan vidare mot nya äventyr. Äventyret gick ut på att titta i affärer tills jag skulle iväg till tåget, för att gå på nästa möte. Tiden gick relativt snabbt, men jag hann träffa på en liten tjej som verkade arg, eller kanske trött, på sin mamma. Hon var hur söt som helst, med jättefin mörk hy, mörkt hår, och knallturkosa ytterkläder. Hon var verkligen jättefin i sina kläder och med sin mörka hårskrud. Jag såg först bara att hon såg besvärad ut, och gick omkring ensam, så jag frågade om hon var där ensam. Hon skakade på huvudet och pekade, och då kom hennes mamma runt hörnet. Mamman hade ingen brådska och pratade i telefon. 

När jag slutligen gick till tåget stod det ett gäng med killar och rökte som ånglok och drack ur massor av burkar. De var något år yngre än mig och "supertufft" klädda. När jag gick förbi släppte de burkar på marken, sparkade lite nonchalant på dem, pratade och skrattade. Alla vuxna tittade på dem, vissa med besvärade och vissa med upprörda miner. Alla gick förbi. Förutom jag. För allvarligt talat är det väl extremt tradigt att folk ska stå och skräpa ned på det sättet, och om ingen annan tar tag i problemet så får väl jag göra det. Därför stannar jag och frågar vad de håller på med; soptunnan är precis bredvid dem. Ni får plocka upp det där och slänga. Dem stirrar på mig, och jag börjar gå iväg. Efter ett litet tag spottar någon efter mig och skriker något förolämpande. Alla stirrar. Ingen gör ett dyft.
Samhället i ett nötskal.

Ibland blir det panik

Det här inlägget kan vara triggande. Om du har en dålig period så avråder jag dig från att läsa. Ta hand om dig själv och var rädd om dig själv; och om du inte kan göra det för din skull så gör det för min skull.
Ibland så kan jag bara, helt plötsligt, kastas tillbaka. Jag känner bara att jag vill tillbaka till hur det var förut, hur skönt det vore med det där dödliga målet att gå ner så jag blir "smal". Det har inte riktigt funnits ett mål, bara att bli smal. Kruxet är att jag aldrig tycker att jag blir det. Jag är nöjdare med min kropp nu än när jag svalt. När jag vägde alldeles för lite, då mådde jag riktigt dåligt över att jag var så ful, hemsk och äcklig. Och tjock. Jag vet inte riktigt vad jag såg, för det jag såg var inte där. Det jag inte såg, det var där. Sjukt.

Ibland vill jag bara tillbaka till det där, jag vet exakt hur jag ska äta och hur bra det känns när det "går som jag vill". Det konstiga är att jag inte har något större problem med vad jag ska äta, jag går inte runt och behöver ha planerat hur jag ska äta. Jag börjar kunna äta mycket mer flexibelt, och kan lita mer och mer på hunger och mättnadskänslor (dock inte alltid, jag kan fortfarande vara mätt när jag behöver äta). Jag mår så, så, så galet mycket bättre. Jag mår verkligen hur mycket bättre som helst, skillnaden är enorm. Enorm verkligen. Så jag blir arg på mig själv, rädd och förvirrad. Jag förstår inte vad det är jag vill åt. Jag vill ha livet som jag har nu, ändå kan jag ibland bara kastas in i en så galet stark längtan att gå tillbaka.

Jag tänker "vad är det att gå tillbaka till? Sjukhus? Svimningar? Skador? Sjukdom? Ohälsa, trasig kropp? Tro att du ska dö? Inte kunna använda kroppen, inte styra själv? Tappa livslusten och viljan för allt? Inte kunna leva normalt, tappa relationerna igen?". Jag skriker inuti mig "VAD är det du vill tillbaka till?". Ingenting. Jag kommer inte på någonting. Jag kommer på allt jag INTE vill tillbaka till. Men trots det så sitter den starka, äckliga längtan kvar. Jag har svårt att förhålla mig till det där. Jag förstår det inte. Jag blir arg på mig själv, ledsen, rädd, frustrerad. Jag vill bara panik-sopa bort tankarna och känslorna, men det går inte. Det bästa är att bara köra på, försöka att inte fastna i det där. För vid en viss punkt kan jag liksom inte övertala mig själv mer, eller tänka mig ur det, och då är det bara att äta om det är det jag ska göra eller hitta på något.

Dumma, dumma sjukdom. Och dumma, dumma känsla. Jag vill inte ha er, så gå bara.

Jag älskar maränger

Jag googlade runt lite:

www.hemmahosandrea.se

www.likasystrar.blogg.se

www.littledessert.se

www.matplatsen.se

♥   ♥   ♥   ♥