Jag kom in på mitt förstahandsval, Socionomlinjen i Uppsala. Jag gick någon vecka bara innan allt totalkrashade. Min mamma i princip tvingade mig att säga upp min plats. Det hela började egentligen en till två månader innan starten för skolan drog igång. Jag började bli mer och mer orolig, ledsen och ångestfylld. De två sista veckorna innan jag skulle dit för första gången spenderade jag mestadels av min tid med att stirra in i väggen på mitt rum.
Jag började få ångestattacker, och sista veckorna grät jag hysteriskt varje kväll innan jag somnade. Jag har alltid haft svårt att gråta, samt varit väldigt bra på att hålla tillbaka och inte gråta, men nu gick det inte alls. Jag var så ledsen att det gjorde ont i hela mig, och jag förstod inte hur jag skulle orka med den eviga psykiska smärtan. Jag sov hur dåligt som helst och absolut ingenting var roligt längre. Oavsett vad jag gjorde kände jag mig bara trött och ledsen, och jag fick ofta "gråtattacker" flera gånger om dagen som jag verkligen fick kämpa med för att inte börja gråta där och då.
Tre mornar åkte jag till skolan, och varje morgon kunde jag inte sluta gråta förrän jag kom fram till skolan. Då fick jag sitta kvar i bilen tills jag såg helt normal ut, försöka dra på mig leendet och min mycket välanvända mask. När jag kom hem låg jag i sängen, grät någon timme och somnade till slut. Så såg det ut, tills mamma sa att det här inte fungerade längre (själv tänkte jag absolut inte sluta av mi själv). Jag ville inget annat än att sluta, men jag har aldrig gjort så. Jag har aldrig tänkt vad jag vill, utan vad som är bäst att göra. Oavsett vad jag känner och vill så har det aldrig spelat någon roll, jag har bara kört på.
Det slutade tillslut med att jag fick avsäga mig min plats, och tillslut insåg jag att jag fått en depression - och jag fick förlika mig med att jag var tvungen att testa med mediciner, för jag kunde inte fortsätta leva som ett dött vrak. Eftersom jag heller inte kunde sova blev jag tvungen att börja med sömntabletter, vilket jag fortfarande har. Jag har testat flera gånger, men jag kan inte sova utan. Min läkare och psykolog säger båda två att det är extremt viktigt att jag sover, och jag förstår det själv. Jag är trött som jag är, och när jag inte kan sova blir allt tusen gånger värre.
Just nu går det framåt. För mig var sängläget något nytt - när jag har mått dåligt har jag fått svårt att sätta mig ner, utan måste göra något produktivt (städa, gå ut, göra något med djuren eller plugga). Men jag mår som sagt bättre, även om jag ofta kan känna mig ledsen eller nere. Det är ingenting emot hur det var när det var som värst. Jag har oerhört svårt med koncentrationen, jag har jättesvårt att läsa och för tillfället vill jag heller inte köra. Jag har svårt att fokusera, tänka och komma ihåg saker. Jag orkar väldigt lite, och det är svårt att acceptera. Jag är rädd att jag ska fastna i det här tillståndet, förslappas och att ramarna för vad jag tycker är okej ska flyttas, vilket gör att jag utvecklas negativt. Läkarna säger dock att det blir såhär, och att det blir bra så småningom. Men det tar tid.
Jag önskar att allt inte tog sådan tid.
Samtidigt har jag lärt mig ännu mer om mig själv, vad jag behöver och hur jag kan göra för att må bättre. Till exempel prata med människor som står mig nära när jag mår dåligt, och berätta. Men det är väldigt svårt, jag är orolig att jag är gnällig eller belastar andra, eller bara är överkänslig och mjäkig. Det är svårt att ställa om när man levt på ett visst sätt så länge.