Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

torsdag 21 april 2016

Vad räds du?

Att bli frisk, eller att bara ta steget mot friskhet, är en komplicerad ekvation, och som vi alla vet så behöver man ofta vrida, vända och bända vissa extra knepiga ekvationer som man inte riktigt får bukt med. Och innan vi kan lösa ekvationen måste vi ha lärt oss tillvägagångssättet, vilket bara det kan ta ett tag om det är något som man har svårt för.

När jag tog steget att köra en all-in hade jag drivits till min gräns. Allt var rent ut sagt skit, livet handlade bara om att få tiden att gå för att glömma hungern, maten omkring mig, all ångest som var närvarande nästan hela tiden och för att inte äta. Det kändes så värdelöst, allt var så svårt och en evig kamp. Jag stred mot alla runtomkring som försökte få mig att äta, och mot mig själv. Mot kroppen, som var i svält och därmed bara ville ÄTA, ÄTA och ÄTA. Man ser allt. Känner allt. Är medveten om exakt allt som har med mat att göra. Vi människor är djur, och när man hamnar i svält blir man djurisk, precis lika manisk som vissa hundar kan vara. Varenda doft, varenda tugga registreras. Ingenting går en förbi, och man förbannar sig och hatar sig själv för det. Försöker att trycka bort allt, göra annat. Men i ärlighetens namn så kan man inte det.

Det som var så läskigt med att ta steget var att jag trodde att jag bara skulle gå upp, och upp och upp i vikt. Jag trodde dessutom inte att jag kunde gå ned i vikt riktigt. Och det som man behöver förstå för att på riktigt kunna förstå på någon plan är att det handlar inte om vikten, men samtidigt gör det det. Egentligen är jag inte en sådan människa som bryr mig om vikt. Couldn't care less. Men det är en sjukdom som gör att man bryr sig, mer än bryr sig, eftersom att man kan svälta ihjäl sig på grund av vikt och mat.

Något annat som var så läskigt var att jag hela tiden tänkte på mat, såg mat, kände doften av mat, planerade för mat, räknade ut saker som hade med mat att göra och så vidare och så vidare. Full fokus på mat, alltså. Detta gjorde att jag såklart trodde att det alltid skulle vara såhär. Att jag alltid skulle vilja kasta mig över mat och bara trycka i mig kopiösa mängder. Att jag alltid skulle behöva kontrollera mitt matintag, för att jag hela tiden skulle vilja äta. Så jag trodde att om jag börjar äta kommer jag gå upp i vikt, och så kommer jag liksom aldrig kunna sluta äta. Så är det såklart inte. När allt stabiliserat sig släpper det där, men det tar ett tag. Ibland går man upp jätte, jättefort, ibland långsammare. Ibland behöver man gå upp i högsta normalvikten eller över det innan allt stabiliseras och man lägger sig i det normala igen. Det är olika för alla, men man måste våga pröva.

I början så åt jag min ordination och mycket utöver, där när jag bestämde mig för att bara släppa alla regler förra sensommaren. Jag åt vanlig mat till frukost, lunch och middag, och ibland till mellanmål och kvällsmål. Ibland fikade jag till mellanmål, åt glass eller chips till kvällsmål. Första gången jag gick på bio efter att ha bestämt mig så skulle jag köpa en mellanpopcorn eftersom alla ndra gjorde det, men min meny blev billigare om jag tog en stor. Så jag gjorde det och tänkte att de andra kan ju smaka, men jag åt upp i princip hela själv (när jag insåg att den nästan var slut mådde jag så dåligt att jag vägrade äta upp resten även om jag VILLE). Så man kan säga att jag åt ikapp lite. Jag åt väldigt mycket, och det var det som behövdes. Jag var jämnt sugen på saker, speciellt godis och sånt. Och jag tillät mig.

Jag tror det är bästa sättet, att bara släppa alla regler och äta allt. Åtminstone äta enligt ordination, men utöver om man vill. Inte begränsa sig och kontrollera. För det stabiliseras sen. Man kommer inte fortsätta att vara sugen hela tiden, om man tillåter sig.
Men det är så svårt att ta stegen när man är så rädd. Tyvärr måste man slänga sig ut och pröva, och få se att ens farhågor inte besannas. Men man måste låta det ta tid.