Att drabbas av en ätstörning är ingenting som händer genom ett enkelt knäpp med fingrarna. Det är en process, som det mesta är. Det händer dig och mig, även fast man aldrig kan tänka sig det - jag kunde aldrig tänka mig det. Jag gick runt och såg mig själv som äcklig, ful och på riktigt mullig/tjock. Även när jag i sjuan fick åka till sjukhuset pågrund av att jag vägde så lite så var det helt otänkbart att jag skulle ha en ätstörning, speciellt inte anorexia.
Det här är inte något man väljer. Det här handlar om en sjukdom. Om en psykopat som tar ifrån en ens kropp. Jag kan inte tänka mig en elakare, lömskare och ondare varelse än den självgoda anorexian. Den självkrönta drottningen som drar ut en i ett krig mot sig själv som man aldrig själv gick med på. Eller kunde förbereda sig på.
Men som man säger - det som inte dödar det härdar, eller det som inte dödar dig gör dig starkare.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
