"Det är bra att bli arg"

Hur många gånger har jag inte fått höra det? Att det är bra att bli arg/irriterad, att det är okej, att man måste bli det ibland. Jag vet inte det exakta antalet, men låt oss bara säga att det är väldigt många gånger. Både psykologer, behandlare och familj har sagt det till mig. Det är bra. Det är okej. Det behövs.

För mig har det aldrig varit bra att bli arg. För ganska länge sedan började jag associera det med ett visst beteende och händelser, och i och med det sköt jag de här känslorna allt längre ifrån mig. Visst har jag blivit arg, och visst har jag blivit irriterad, men många gånger har jag inte visat känslorna och undantryckt dem. De gånger jag blivit arg har jag stoppat mig själv efter ett tag. Jag har alltid kontrollerat känslorna, vilket tydligen inte alls är bra. Oavsett om jag visar att jag blir arg eller inte så mår jag jättedåligt utav det. Jag känner att jag tappat kontrollen, säger att jag inte kan kontrollera mig själv, att det absolut inte är okej, att det är dåligt (och att jag är dålig som känner så) och så vidare. Ilska är en ful, förhatlig, okontrollerad känsla. Och kontroll verkar vara en av de viktigaste sakerna för mig.

I början när jag blev arg, för länge sedan, så började jag att tänka att "nu är jag precis som den personen". Om jag kände av ilska och på något sätt visade det tänkte jag så. Ilska har inte fått existera för mig. Jag hatar det. Dessutom ursäktar jag alla andra i mitt huvud, så det finns aldrig någon anledning eller ursäkt för mig att bli arg. Det här håller dock på att bli bättre, fast jag har fortfarande svårt att se att jag har en anledning eller rätt att bli arg. Min psykolog jobbar hårt för att förklara det uppenbara, haha. Även irritation klassas in här; om jag till exempel blir irriterad över att någon gör något, och jag under mina 20-21 år någon gång har gjort så så tycker jag inte att jag har rätt att bli irriterad (det känns väldigt mycket som hyckleri). Gäller det andra är det helt andra spelregler, vilket är helt logiskt i min värld. Jag ser att det inte är logiskt rent så, fast det är ändå det. Mina anledningar känns väldigt logiska.

I min familj kan känslorna flöda rätt duktigt, och det snabbt. Min mamma är inte särskilt ombytlig, och hon brukar ha väldigt mycket tålamod. Men med tanke på att min ena syster har ADHD och ska utredas för asperger, min andra ADD/asperger och min pappa ADHD, så kan de svitscha ganska så snabbt (åt båda hållen). Jag tycker det är jätte, jättejobbigt när folk bråkar och mår verkligen dåligt av det. Så jag antar att jag är extrakänslig, precis som min mamma, och de tre resterande är extra okänsliga. Det konstiga är dock att jag inte är rädd att säga till folk, sådant som andra inte brukar våga. Men blir det bråk mår jag jättedåligt av det.

Usch, det här är jobbigt att skriva om. Och egentligen har jag inte gått in på något djup alls.

Peek-a-boo

Jag har nog skrivit om det här för inte alltför länge sedan, men here we go again. Iallafall lite halvt. Det är ju nämligen så att jag i princip har två lägen: inte hungrig eller väldigt hungrig. Ibland kan jag vara lite hungrig eller "så hungrig så jag döööööör", men det är ganska ovanliga känslor. Ibland så kan jag bara registrera att "nu är jag väldigt hungrig" men ibland blir det dock "nu är jag väldigt hungrig IGEN, jag är hungrig hela tiden, det här kan inte stämma" och så vidare, och så vidare. Jag börjar ifrågasätta hungern och inte lita på den, vilket jag såklart måste bryta. Det är bara att äta. Men överlag vet jag det, jag brukar hålla mig till vissa tider fortfarande (och överlag flyter det ändå på rätt bra utan massir av ätstörda incidenter).

Egentligen är det ologiskt att jag tänker att jag är hungrig hela tiden, för om jag skulle känna successivt att jag håller på att bli hungrig så skulle det vara under en längre tid, än när jag från en sekund till en annan känner att jag är väldigt hungrig.
Komplicerat it is.

Jag vet inte riktigt varför jag blir irriterad dock och ifrågasätter hungern ibland. Kanske hänger det kvar från förr; då blev jag jätteirriterad eller arg på mig själv/kroppen för att den "höll på och var löjlig och svag". Det är så konstigt hur man kan tänka, och hur man kan motivera vissa tankar och beteenden. Så jag vet inte om det hänger kvar lite från förr? Hur som så skulle jag ändå önska att hungern kunde vara lite mer förvarnande och inte bara kasta sig in och skrika "jag är häääär nuuu!". Men det kommer nog med tiden. Det verkar ta ett tag att få styr på hunger- och mättnadskänslorna. De har ju varit ur funktion i flera år nu, så egentligen är det väl inte så konstigt.

Let's talk about Nelly

Låt oss prata om Nelly. Egentligen vill jag främst prata om deras modeller, och lite deras inställning till det hela (som det envisa lilla tjurot jag är så har jag ju skrivit till dem).
Jag brukade gå in där titt som tätt och titta på kläder; de har oftast bra utbud (de har ju väldigt mycket), och ibland har de väldigt prisvärda reor.

Varje gång jag klickade runt slutade det alltid med att jag tillslut la mer fokus på allas nyckelben (nyckelben har varit ett ganska stort fokus för mig) än kläderna nästan. Dessutom är de flesta modellerna riktigt smala/sjukligt smala, och nyckelbenen ser ibland ut som sketcher. Som om man försöker överdriva det till absurdum. Jag antar att de redigerar väldigt mycket, men också plockar ut (för) smala tjejer. Det känns som att de är några av dem som tar en tur till anorexiaklinikerna för att värva nya modeller.

Missförstå mig inte - tjejerna som står modell är jättefina och söta, förutom att de ser ohälsosamma ut och är för smala, vilket inte är fint eller eftersträvansvärt. Nelly säger själva att de följer riktlinjerna för vikt och BMI, men ja. Lycka till att försöka lura en f.d maniac som var helt manisk kring vikt, siffror och figur. Nja, kanske inte riktigt fungerar.

Så jag bojkottar. Kanske får jag ett svagt ögonblick och köper något som jag verkligen vill ha, men samtidigt vill jag inte stödja sådan där skit, rent ut sagt. Jag besöker inte hemsidan, för jag mår bara dåligt av det. Varje gång jag var inne där så slutade det med att jag fick sådan ångest att jag bara var tvungen att stänga ned och inte orkade leta vidare efter kläder. Och visst, det är mitt problem, om det säger jag inget annat. Men att Nelly stödjer och använder sig av ett sjukt, sjukt, sjukt ideal, det är inte mitt problem.

Stelt

Tugg. Tugg tugg.
Herregud. Alla måste höra när jag tuggar. Det låter jättehögt.

Jag känner varje käkrörelse, är totalt medveten om allt. Allt. Det känns så onaturligt, fel, stelt. Jobbigt. Hur kan folk göra det här varje dag bara sådär? Hur kan jag göra det då och då bara sådär? Utan att tänka på det? Bara fokusera på samtalet, eller vad jag nu lägger min fokus på. Det känns som om det var hundra år sedan. Jag är helt fast i nuet. I det här konstiga.

Fast det är inte konstigt. Jag har gjort det så många gånger. Men ändå, ändå känns det som något helt nytt och främmande. Att äta, prata och hantera att någon tittar på mig samtidigt gör att jag nästan får kortslutning i hjärnan. Jag tappar ord, tankar och sammanhang.

Ibland flyter det på, ibland inte. Ibland blir det jättekonstigt, jättejobbigt, och ibland kommer bara en touch av de där känslorna. Så ja, nej, jag har nog en del kvar. Även om jag har kommit så otroligt långt, så är det lite kvar. Men det är bara att köra på, såklart. Men det är lätt att glömma när det fungerar bra några (få) gånger. Man måste akta sig för det där, men samtidigt inte hänga upp sig vid det.

How to eat chips

Att äta chips (eller godis, för all del) ter sig nog för de flesta som en ganska okomplicerad grej. Numera går det lite upp och ner för mig gällande det där, men överlag går det rätt bra. Ibland tänker jag dock tillbaka på när jag började äta chips igen, och hur komplicerat det faktiskt var. Jag ville verkligen ha chips, lyckades välja vilka chips jag ville ha, lyckades hälla upp typ normalt med chips och lyckades ta med mig chipsen och sätta mig ned för att äta dem. Och det var då det riktigt svåra började. Att äta chipsen. Grejen med dessa små knaprigheter är ju att man äter en, och en till, och en till och så vidare. Det blir lite lätt jobbigt när man tänker på varje chips man äter; det känns så ofantligt onaturligt. Att äta grejer överlag kändes jättekonstigt och onaturligt, men det här, när man tog ett chips, tuggade några gånger för att sedan upprepa proceduren femtioelva gånger.

Grejen var ju att jag ville ha de där chipsen. Men om det redan känns konstigt/jobbigt/onaturligt att äta något så kan jag säga att chips var en stoor utmaning. Man tänker på varje tugga, hör och känner varje rörelse, och bara känner hur onaturligt det känns. Det går inte riktigt att förklara känslan, men den är väldigt skum. Väldigt skum. Men så värt det, chips är bäst! (delad plats med lite andra grejer då haha).

Och om någon nu sitter och dealar med sin ätstörning, som säger att chips är onyttigt, så kan jag bara säga att:
1. I princip ingenting är onyttigt om du äter det som du ska
2. Det är inte nyttigt att bara äta grönsaker och frukt (inte, inte, inte, INTE nyttigt)
3. Det är inte nyttigt att äta enformigt av något
4. Chips är potatis, salt, olja = bra. Sådant som kroppen behöver. Nej, potatis är inte dåligt/farligt. Nej, salt har inga magiska krafter som gör något dåligt med din kropp. Och nej. Nej, nej, nej. Olja är inte farligt. Du kommer inte dö, bli tjock eller någonting av att få i dig olja. Det ändå som händer är att du räddar din hjärna (hjärnan är liksom en sådan där "bra att ha grej", om du förstår vad jag menar).

Så ät chips!

Ja, men du kan gå nu

Jag har börjat få riktigt ordentligt med ångest igen. Den ligger centrerad runt kvällstid, och kommer oftast efter att jag har ätit och håller sedan i sig väldigt länge. Jag blir rastlös, har inte lust att göra någonting men blir superstressad av att inte ha något att göra. Jag finner varken ro eller lust att göra någonting heller. Flera kvällar har jag gått in till min lillasyster eller storasyster, och det kan hjälpa så länge jag kan släppa att mina hundar trampar utanför och piper. Det är egentligen inte synd om dem (fast dem håller INTE med) eftersom att både mamma och pappa är i vardagsrummet, och efter mig kommer mamma på en stark andraplats, så egentligen är det löjligt. Tyvärr har både jag och hundarna svårt att inse detta faktum.

Jag åkte iväg tors-mån, och då släppte det här rätt mycket ändå. Jag vet dock inte riktigt varför. Annars har ångesten hängt med rätt punktligt, och jag blir bara så less på det. Jag blir jätteledsen, får ångest, och en ångestattack påbörjas/jag får en lätt ångestattack? Och jag förstår verkligen inte varför. Jag känner också att jag börjat få mer tankar, och får mer tankar av det, kring hur jag ska äta, att jag inte kan äta, att jag ska äta nyttigt och ifrågasättande av hungern. Hejdå ätstörningen, jag vill inte ha dig här. Jag har fattat vinken men du kan gå nu.

Triggande?

Jag är alltid väldigt orolig för att jag ska skriva saker som är triggande, men det är väldigt svårt att avgöra då olika saker är triggande för olika personer. Jag hoppas verkligen att jag inte skriver för triggande saker, eller att jag skriver grejer som på något sätt kan hjälpa någon att bli mer sjuk. Jag har dock kommit fram till att för att jag ska kunna skriva av mig och inte bara skriva helt ihåliga inlägg så får det vara som det är. Jag skriver främst för min skull, jag måste kunna skriva som jag vill, och jag kan inte ta ansvar för alla människor (den meningen får jag upprepa i princip varje gång jag skriver ett inlägg).

Så jag vill be om ursäkt, i för- eller efterhand, men samtidigt påminna om att läs inte om du blir triggad eller på något sätt påverkas negativt i din sjukdom av att läsa det som skrivs här.
Som jag brukar skriva, om du inte kan förmå dig att göra det för din skull, så gör det snälla för min skull ♥

Intensivkurs

Jaaa, jag åker äntligen (sanning med modifikation) på intensivkurs. Det är väl inte ett "Jaaa, som jag längtat efter att få plugga!" kind off ja, utan snarare ett "Jaaa, gud så skönt att komma närmre att få körkort, jag slipper oroa mig ju snabbare jag tar det och kan åka som jag vill". Ett sådant ja.

Det drar igång imorgon (måndag), och varar två veckor. Jag åker hem på helgen, för allas information. Så håll tummarna SUPERDUPER mega jättemycket hårt för att jag klarar teoriprovet och uppkörningen. Jag har problem med koncentrationen, att läsa och att plugga (vilket är väldigt nytt och konstigt, fast ändå inte, eftersom att det varit såhär ett tag nu). Jag har aldrig riktigt inte klarat något prov, och det vore skönt att inte behöva ta itu med dem "meltdown" känslorna och tankarna just nu. Det kan vi skjuta upp till bättre tider. Så håll tummarna!

Jag vågar inte väga mig

Människor runtomkring mig har pratat om att man inte ska hamna i ett undvikande beteende när det kommer till vikten. Jag har de senaste månaderna varit rätt lugn (det är klart att jag vågar väga mig). Jag har dock börjat inse att nej, jag vet inte om jag vågar. Detta betyder dock inte att jag inte skulle göra det, eftersom att jag väldigt gärna vill veta vad jag väger - det var rätt länge sedan jag vägde mig senast. Jag vet inte helt hundra vad min normalvikt är eftersom att jag inte vägt mig regelbundet när jag kommit så långt (det här är ända gången jag faktiskt har kommit så långt). Eller, jag ahr kommit upp i vad jag har trott varit min normalvikt, men nu inser jag att det är oklart, men också kan stämma. Jag vet inte, helt enkelt.

Hur som helst, jag har ingen aning om hur jag skulle reagera på att få se vad jag väger. Kanske är jag bara onödigt orolig; det hade kanske blivit jobbigt just där och då, men att jag ändå kunnat acceptera det, eller iallafall inte låta det påverka mig. Eller så skulle jag få panik. Panik som i;
A - Panik, men jag kan fortsätta som vanligt
B - Panik, jag blir helt knäpp igen

Jag vet att jag oroar mig väldigt mycket, så aah, jag vet inte. Det här är kanske bara ännu en orossnurr som snurrar omkring i mitt huvud och som blir en ganska stor grej fast det egentligen inte behöver vara det.

Jag har ingen aning. Alla säger olika. Men oavsett så kan jag inte släppa tanken på vad jag väger, och om någon har en våg någonstans så är det ofta det första jag ser, och sen kan jag inte släppa det. Och en våg drar igång alla de här tankarna om, och om, och om igen. Mina ögon dras till vågar, mat,  och människor som äter (och såklart andra grejer också). Jag tänker alldeles för mycket på det här. Det kommer säkert gå bra att väga sig, och så har jag lagt månader på att oroa mig och bli helt förvirrad över det här. Snark.

Det här inlägget var bara superförvirrande att skriva.

Nyår

I år (eller nej, förra året) så firade jag in det nya året med mina vänner för första gången. Jag har alltid varit hemma med min familj och vänner till familjen, men så var det alltså inte nu. Vi hade det trevligt, och även om jag bara kände mina två kompisar som jag åkte dit med så hann jag prata med många, och i princip alla var väldigt trevliga. Vi var ett gäng som lagade mat, och sen var vi kanske 16 stycken som åt ihop. Under kvällen kom det fler människor, men som tur var så var inte alla där och åt middag (det hade blivit jättefullt!).

Allt flöt bara på, jag var glad och kände inte av något kring maten alls. När vi satte oss ned och började äta fungerade det också bra, tills det helt plötsligt stack till av ångest. Sekunden därefter kände jag hur allt började byggas upp och direkt därefter kände jag att "jag kommer få en ångestattack". Jag fick koncentrera mig på andningen, inte gå med i paniken och tankarna, och bara andas. Det gick inte att äta mer, och jag har fortfarande inte förstått vad som hände. Det gick hur fort som helst, och var jätteoväntat. Tack och lov fungerade allt, så jag slapp storma iväg och låsa in mig någonstans och ha en jäkla ångestattack som varar i evigheters evighet (mina ångestattacker har inte riktigt hört det där om att de kan vara någon minut).

Men förövrigt var det helt okej. Jag och min kompis gick och la oss först, och jag vaknade först (som vanligt), och så hann jag städa hela köket och vardagsrummet innan någon vaknade. Mina ångest/panikattacker la sig ju för ett litet tag, men nu har de dykt upp mer och mer. Jag vill verkligen, verkligen inte ha dem, och jag blir alltid så orolig att de ska dra igång, vilket gör att jag börjar dras med i panikkänslor, och då blir det dubbelt vilket är = urbota kasst.

Drömrulltårta

puratos.co.uk

Jag behöver en sån här, nu!

Irriterande hungrig

"Jag sväääääääälteeeeer!!!".
Den där hungerkänslan slår till med full kraft. Huungrig. Om min mage hade för vana att kurra, så hade den nog gjort det för fulla muggar. Men min mage kurrar inte. Jag vet inte om den fortfarande hänger kvar i att ingen ändå lyssnar på kurrsignalerna, eller om den bara inte är av den kurrande typen. Jag vet att den gjorde det någon gång när jag var dålig, men då blev jag rosenrasande på "den förbaskade magen/svikaren" (och bad den typ att hålla mun).

Jag förstår mig inte riktigt på de är starka hungerkänslorna, för jag har dem så ofta. Varje dag numera. Jag vet inte om det enbart har att göra med att min mage är i obalans, eller vad grejen är. Min dietist berättade att man ofta blir hungrig kort efter att man ätit när magen inte fungerar som den ska (vilket min inte gör). Jag vet att jag inte ska bli irriterad över det, men ibland blir jag det ändå. Jag förstår inte varför jag bara helt plötsligt blir vrålhungrig.

Men okej. Ibland är det kanske bara jag som hänger kvar i gamla mönster. Till exempel när jag blir superhungrig vid lunch eller middag. Men samtidigt ser jag faktiskt inte logiken i att bli svinhungrig vid tolv om jag åt frukost vid nio och en frukt i mellan. Eller? Tre timmar, vad säger man? Tre-fyra timmar? Antagligen är det bara min hjärna som har fel (eftersom att det kaaanske har varit problemet i ungefär sju år så ter det sig ju faktiskt inte som något helt omöjligt, om vi säger så).

Fast ändå. Som nu, nu är jag jätte, jätte, jätte, jättehungrig. Det är tredje gången idag som jag är så hungrig (för att klargöra för hundrade gången: det handlar inte om att jag är lite, normalt hungrig. Det är tydligen underskattat). Jag åt middag, pasta carbonara, och lite senare popcorn och några godisar. Och nu 23:22 (dock kommer det här publiceras senare) så har min kropp sagt att den behöver 3xmiddagar nu. Så jag har ätit lite till vilket hjälpte noll, zero, nada och ingenting. Jag blir bara stressad och överanalyserar allt, får ångest, katastroftankar och mår dåligt av det. Snälla kroppen funka bara!

Saker som man inte tänker på att man faktiskt tänker på

Jag har varit i väg i helgen och haft det super. Jag bodde hos Mea, som har hjälpt mig under den här resan mot att bli bättre. Hon är en underbar människa, och förutom det är hon dessutom klok som en bok när det kommer till anorexia (fast även allt annat också ;)). Hon har själv varit sjuk men är numer helt frisk. För mig som gått i behandling med många andra känns det ibland konstigt att prata med någon som är helt och fullt frisk (jag kan inte låta bli att oroa mig för att jag drar upp något som känns jobbigt trots allt).

Vi har betat av många olika ämnen, men det blev såklart en del prat kring just ätstörningen. Idag sa hon något som jag inte ens har reflekterat över att jag gör, vilket faktiskt förvånade mig ganska mycket. Jag har trott att typ alla har koll på vad de har ätit. Även om jag inte alltid tänker på vad jag har ätit så kan jag oftast gå flera dagar bak och komma ihåg ganska precis vad jag har ätit. Så var tydligen inte fallet för henne, och när jag tänker efter så finns det ett litet minne av att jag har hört det där förut (att folk inte kommer ihåg vad de ätit).

Som sagt så förvånade det mig, och speciellt nu när jag tänker på att jag inte ens reflekterat särskilt över det. Ätstörningen är så sneaky..!

Böcker 1.0

Mattillåtet
Gisela Van Der Ster

En Anorexisaga
Mea Suhonen Frohm

Citat

"If you don't like where you are, change it. You're not a tree"

"Dear Past, thank you for all your lessons. Dear Future, I'm ready"

"Sometimes, you find yourself in the middle of nowhere. And sometimes, in the middle of nowhere, you find yourself"

"Stand up for what you believe in. Even if it means standing alone.

"A year from now, you've wished you started today"

Här kan man beställa T-shirts, muggar, kuddar, posters osv med citat:
https://behappy.me/catalog/tshirts

Jämförelse av två olika saker i samma kastrull

Det här med att jämföra sig med andra (på individnivå eller samhällsnivå eller vilken nivå du än vill) finns ju där av en anledning, men kan i många fall bara stjälpa en. Jämförelse på en normal nivå "lider" vi nog alla av, oavsett om vi inser det eller inte, då det är en del av oss människor att bete sig så för att kunna fungera och ta oss vidare. Det man inte får glömma är att vissa är ett ägg, andra en potatis eller tortellini. Vi reagerar alla olika på samma situation, och har alla med oss vår alldeles egna ryggsäck (min är rosa!). Så tänk på det, jämför dig inte så jäkla mycket. Bara lev :)

Skadat gods

När jag var runt sju år gammal fick jag (äntligen, äntligen) börja på ridskola. Det var inte mina föräldrar som satte stopp, utan åldersgränsen på ridskolan som låg precis där vi bodde. Det var en stor ridskola med mycket hästar och människor, och där började jag så småningom rida efter att ha ränt runt där med min storasyster. Hon var skötare, och jag brukade få följa med och hjälpa till.

Jag fortsatte att rida, år ut och år in. Varje sommar bar det dessutom av på ridläger (vilket var typ höjdpunkten i mitt hästgalna liv). När jag var runt 9-10 år så fick jag min första hund, och även om jag älskade henne hur mycket som helst och tränade med henne så var hästarna det största intresset framför hundarna.
När jag skulle börja i femman flyttade vi, och i och med det blev det ett stallbyte. Vi flyttade till andra sidan om stan, så en liten bit bort blev det allt.

Det nya stallet var annorlunda; inte alls lika fint, inte ett dugg snofsigt (snarare lite nergånget, så som många stall är), men vi älskade det. Hästarna var underbara och jag trivdes toppenbra i min nya ridgrupp. Dessutom fick vi hjälpa till att utfodra och ta in och ut hästarna, och inte bara mocka och sopa som det hade varit i det andra stallet. Jag åkte alltid dit runt halv fyra på torsdagarna när jag red, hjälpte till med allt och gick sedan ut i den uppvärmda baracken där det fanns hur mycket Min häst som helst. Jag läste tills de första i min grupp kom (de brukade alltid komma dit, eftersom de visste att jag satt där), och så gick vi tillsammans in och gjorde i ordning våra hästar inför lektionen som började halv åtta.

Utöver ridlektionerna blev jag och min storasyster medryttare, och det var vi två gånger i veckan. Vi red ihop, och ibland även med en kompis. Vi hade det hur mysigt som helst! (förutom de gångerna MIN häst vägrade komma in och jag fick jaga honom i typ en timme. Han var en liten odåga som inte särskilt många rådde på; han var väldigt liten, men svår, och då är det svårt att hitta passande ryttare. Men jag älskade honom!).

Det var när jag började i sjuan som allt drog igång. Jag var stressad och hade oerhört hög prestationsångest. Även om jag alltid varit noggrann (jag var den där ungen som lämnade in matteläxan dagen efter att vi fått den, och redan i sexårs höll jag koll på läxorna själv), så var det nu som det var "allvar". Sabbade man det här var man "körd". Jag sabbade det inte. Jag sabbade mig själv, fast det förstod jag ju inte alls.

Jag gick ner i vikt, folk började påpeka det. Jag frös jämt, jämt, jämt och hade alltid tjocka koftor på mig. Mamma tog med mig till sjukhuset, och jag fattade inte riktigt vad någon snackade om egentligen. Jag såg ut precis som vanligt i mina ögon, och även om livet var lite jobbigt "ibland" (ööh, reality check) så mådde jag ju bra. Såhär i efterhand har alla psykologer sagt att det är helt solklart att jag var deprimerad, men det förstod inte jag (och inte heller dem på sjukhuset, eller de på BUP, som jag gick till i åttan. Ingen fattade någonting, och jag sa det jag trodde, att jag mådde bra. Och så log jag - och det funkade varje gång).

Jag fortsatte dock att rida och att älska hästarna. Jag slutade växa, stannade på mina 161 och började få ont i skelettet när jag red. Som allt annat så körde jag bara på. Framåt var enda vägen, och den vägen gick jag. Som jag skrivit innan så förstod jag inte hur dåligt jag mådde. Jag stängde av, kände inte efter, sa till mig själv att jag var en hypokondriker, känslig, gnällig och överdriven. Jag har fortfarande svårt att svara på, till exempel, min dietists frågor om huvudvärk. Jag vet inte riktigt när jag har ont, eller hur man ska säga. Jag kan ha ganska så ont men ja.. Det gör ont, men jag bryr mig inte/lägger inte märke till det. Och det gäller det mesta när det kommer till att göra ont. Men jag jobbar på det ;)

Det värsta för mig var nog att jag var den där "duktiga flickan" som alla pratar om. Jag var pålitlig, ärlig och mycket ansvarsfull, så de vuxna trodde på mig. Mamma kunde se igenom ibland, men när jag själv inte accepterade att jag mådde dåligt och bara körde på "fake it til you make it" (omedvetet typ) så är det inte så jäkla lätt att se.

Efter ett tag fick jag en ny medryttarhäst, även denna kille var en ganska liten welsh. Han hade slängt av alla som ridit honom, och den senaste medryttaren vågade inte ens gå ut och leda honom längre. Jag ramlade faktiskt aldrig av honom (hur det gick till vet jag inte), men det var nära några gånger. Han bockade som en tok, och i början när jag red honom stack han också. Började man trava stack han, och när han kom upp i galopp bockade han. Men mot slutet kunde jag låta honom galoppera fritt, vilket var så himla kul, för i början kunde man inte galoppera långsamt med korta tyglar utan att han fick fnatt. Ägaren pratade om att jag kanske kunde börja tävla med honom, men tyvärr blev jag bara tröttare och tröttare.

Tillslut blev det mindre och mindre ridning. Jag kom allt senare till stallet när mina lektioner hölls, stannade knappt kvar efteråt förutom att sköta om hästen och började ställa in allt mer och mer ridlektioner eftersom att jag behövde plugga (vilket man behöver när man får in noll näring och hjärnan inte fungerar som alla andras och man likförbannat satsar på MVG/A i allt). Smärtan i benen blev även den värre, och mot slutet gjorde det så ont efter kanske 15 minuter att jag inte kunde röra på benen. Jag sa nog aldrig något om det här till någon. Tillslut slutade jag rida, vilket jag aldrig någonsin trott att jag skulle göra. Jag hade börjat bli mer och mer intresserad av hundarna, och jag behövde dessutom plugga ännu mer än innan.

Jag tog aldrig upp ridningen igen. Min lillasyster fick en foderhäst när jag började första året på gymnasiet, och henne hjälpte jag till att rida ibland. Jag fick jätteont varje gång och kunde överhuvudtaget inte rida ordentligt och som jag ville. Det här fuxstoet hade dessutom rejält med egen vilja, och var inte särskilt utbildad, så det sög verkligen eftersom att jag tillslut inte kunde röra benen (de låste sig och rörde jag dem gjorde det så satans ont). Dock red jag henne från och till, och jag gav mig aldrig när hon bestämde sig för att hon ville tvärtom (vilket hon gjorde jämt i början).

Idag har båda mina systrar egna hästar. Jag rider väldigt sällan, men nu när jag blivit bättre är det faktiskt bättre i benen. Om jag rider väldigt kort hinner det inte komma, men annars kommer det alltid. Det kommer inte lika snabbt som förr, och inte lika mycket, men när jag ridit en vanlig (lugn) tur så har jag oftast rätt duktigt ont.

Summan av kardemumman, det jag ville förmedla, är att du blir skadad på så många sätt av en ätstörning. Många med en ätstörning brinner för någon typ av aktivitet, och om ni inte aktar er och tar hand om er och er kropp så kan ni sumpa det. Hade jag verkligen velat rida eller till och med tävlat hade det varit rätt kört. Tänk er för. Är det värt det? Anorexian säger ja, men vad säger du?

Vakuum

Ibland känns det som om jag bara lever i ett vakuum, i en illusion av lycka. Ibland smyger sig tankarna obönhörligt på, tankarna som säger att det bara är tillfälligt. Att det här livet inte är mitt, och att jag inte kommer kunna hålla kvar i det. Frågan "kommer jag bli sjuk igen" är ingen fråga, utan ett faktum. Då undrar jag bara hur lång tid det här ska hålla, vad som ska hända med mig och om jag kommer klara av att bli frisk igen. Jag brukar tänka mottankar när de här tankarna kommer; ibland försöker jag bara avleda (ibland lite panikartat; tänk på allt som är bra, tänk på allt som är bra, och så tänker jag på det ena bra efter det andra. Jag hinner inte ens tänka klart, utan de överlappar varandra). Andra gånger kan jag tänka lite normalt, gå igenom allt som är bra i mitt liv (vilket är det mesta), och vad det är som gör mig lycklig. Det sistnämnda gör jag oftast, men det mest effektiva är att bara acceptera att tankarna är där, och att de gör mig rädd och ledsen. Jag vet hur mycket jag kan tappa mig själv, vilken robot jag blir, enbart med syftet att äta mindre, mindre, mindre. Jag är rädd att hamna där igen, och ibland är jag rädd att jag ska dö av det här.

Samtidigt kan jag efter ett tag tänka på att det finns en anledning till att jag kommit så långt som jag faktiskt har gjort. Jag har gått emot tankarna. Gått emot, och gått emot, och gått emot. Jag har haft miljarder ångest- och panikattacker, jag har gråtit och varit så ledsen att det känns som om jag ska dö, men allt har jag klarat av. Så varför inte nu?

Att falla dit igen känns som världens misslyckande, speciellt nu när jag vet så ofantligt mycket mer. Jag känner att faller jag dit igen så är det ju jag som har valt det, och ja, till viss del. Precis som med alkoholism och drogmissbruk så är det en själv som väljer det - men samtidigt inte. Det här går egentligen att säga om allt (vilket jag har lite problem med att jag gör och det är inte särskilt sunt, för genom detta tankesätt kan man skylla exakt allt på sig själv). Grejen är den att det finns något som heter omständigheter och händelser. Det är inte så att du plötsligt kommer på att du vill gå tillbaka till helvetet, utan det är allt som händer runtomkring som påverkar till det (sen går det inte att svära sig fri ifrån ansvaret heller - alla måste ta ansvar för sitt liv och välja att kämpa, och det oavsett om du är psykiskt eller fysiskt sjuk, eller har en dröm, eller vad det nu kan vara). Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, men någon finns det nog som förstår (även om jag inte förklarat så bra. Det är diffust).

Det är läskigt och jobbigt ibland, men det är väl livets gång. Blir man sjuk igen får man kämpa sig upp igen. Jag vet iallafall att det går! Fast planen är ju att hålla sig ifrån the dark side.

Sanning med modifikation