Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

måndag 30 november 2015

Marängsviss

Varför äter man inte marängsviss varje dag? Hur kunde jag gå så många år utan att äta det? Jag börjar mer och mer undra vad jag egentligen har hållit på med. Herregud. Det finns så mycket gott att äta, och jag åt havregröt och någon torr gammal bar. Logiken är enastående (fast det är den ju iof även när det gäller hur sällan jag äter marängsviss!!). Jag åt det igår till mellis, vilket faktiskt var svårt. Jag kände att "men det kan jag ju inte äta till mellanmål. Det är inte mellanmål". Så jag behövde säga till mamma vad jag funderade på att äta, så hon kunde säga att "varför kan du inte äta det till mellanmål?". Precis vad jag tänkte också. Skulle jag reagera om någon annan gjorde det? Svar: Nej.
Slutsats: ät så mycket marängsviss du kan.
(Jag gjorde det).

söndag 29 november 2015

I farten

Idag har vi julpyntat (det blev jättefint och mysigt). Mamma hade köpt nya mandariner, sådana där som är perfekta i allt. Storlek, mognad, färg, doft, smak.. Allt. Jag hoppas du ser den framför dig. Det var en riktig julmandarin, som en en flashbacks från när man var liten och hade mandarinen runt fingret, och sa att det var en ring eller ett sår. Som luktade jul och mys och glädje. Och mandarin. En sådan. Den åt jag idag. Bara sådär "by the way", utan att tänka på det. När jag kom på att jag åt så hade jag en klyfta kvar. Jag kände smaken av varje klyfta och njöt av den, men jag var egentligen inte medveten om att jag åt, om du förstör hur jag menar. Det vara bara en impuls, eftersom att kroppen ville ha den.

Jag har ätit mycket som jag är sugen på, som jag och kroppen vill ha, men på det här sättet minns jag inte när jag åt något förut. Att jag bara åt något utan att egentligen veta att jag åt. Svårt att förklara. Det var häftigt iallafall :) Och jättegott!

lördag 28 november 2015

Din soldat

Så, ey
låt mig vara din soldat, ey
låt mig vara din soldat (låt mig vara din soldat)

Har du också tänkt sista gången
och gjort samma miss om och om sen
har du också legat vaken hela nätter
panik, massa press, pressat tänder

Har du också lovat dig själv
att imorrn tar jag tag i mig själv
har du också provat deras norm
sen fattat att du inte är som dom

Har du också satt dig i en bil
bara kört tills du inte har bensin
har du också tänkt om jag flyr
kommer allting bli bra inuti

Har du också fattat till slut
att den enda som kan rädda dig är du
du behöver inte bära allt själv
för jag har känt allt precis som du känt

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
när du stupar nästa gång så vill jag bära dig
låt mig vara din soldat

Har du också kört huvudet i väggen
så hårt att det känts som du sprängt det
har du också svurit att aldrig
ge upp det du drömt och sett fram till

Har du också stått på ditt jobb
sen känt du är värd mer än så
har du också stressat ihjäl dig
för en lön som knappt gör din själ nöjd

Jag har också tappat ibland
och snabbt försökt komma ikapp
jag har också sett när du faller
och försökt bygga nytt ifrån marken

Jag har också vart nära min gräns
så jag fattar precis hur det känns
men jag lovar att allt kommer vända
om vi lovar att tro på oss själva

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
när du stupar nästa gång så vill jag bära dig
låt mig vara din soldat

För dem pekar, blickar in oss
vinkar hitåt, måste bli nått
skapar normer, väcker sorger
bygger luftslott utav ångest

Informerar, propagerar
ger oss manus för att leva
så vi blundar för det skeva
men om vi vågar kan vi segra

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
när du stupar nästa gång så vill jag bära dig
låt mig vara din soldat

fredag 27 november 2015

Smakminnet

Det har hänt flera gånger nu. Jag äter något som jag inte ätit sedan jag mådde som sämst, vägde som minst och var helt manisk. Så fort maten nuddar tungan och jag känner smaken så får jag ångest, ibland blir jag riktigt, riktigt stressad. Det är oftast nötter, någon viss mat, men det har hänt med andra saker också. Konstigt. Det är ingenting som jag någonsin skulle ha trott skulle vara en följd av anorexia. Men tydligen är det det. Men det lär väl gå över så småningom det också (det har det börjat göra med havregröt). Så länge jag har min marabouchoklad så, mohaha ;)

torsdag 26 november 2015

Ännu mera mörkrädd

Jag har alltid varit väldigt mökrädd. Jag vet inte riktigt vad det är som skrämmer mig, men mörkrädd är jag. Kanske har jag ärft det av min mamma, som aldrig har
uppskattat när natten slukar våra ljusa dagar. Men även om jag helst håller mig inne när det är mörkt så kan jag uppskatta den friska luften, och lugnet som
oftast infinner sig kvällstid. Om det är tätbebyggt och inte mitt i natten så kan det, trots mörkret, kännas rätt okej.
Trots att jag blir orolig av det nattsvarta så har jag aldrig riktigt varit rädd för människor, jag har alltid känt att "det kan inte hända mig". Jag är dock inte dumdristig eller oförnuftigt; beroende på var jag befinner mig så skulle jag aldrig någonsin, som nittonårig tjej, ge mig ut ensam. Det låter lite motsägelsefullt, men anledningen till att jag inte går ut ensam på vissa ställen är för att det är en dum grej att göra - även om jag aldrig trott att något kan hända, så behöver
jag inte utmana ödet.

En vinterkväll för snart två år sedan var jag på besök hos min mormor. Jag brukar sova över hos henne ibland, då vi bor en bit ifrån varandra. Vi går långa hundpromenader, tittar på film,
myser och pratar hål i huvudet på varandra. Den här lördagskvällen var det något som fattades, och jag erbjöd mig att springa och köpa det på ICA:n som ligger i
närheten. Området där hon bor är väldigt stort, men lugnt, och vägen till affären kantas av hus. Sista biten går man förbi ett bad, och en skola, och där finns det
inte några hus. Men som sagt, det är ett lugnt och tryggt område. Faktiskt ett av de ställen där jag känner mig som tryggast på. Där händer det inte otäcka saker,
även om det bor väldigt mycket människor där.

Hur som helst, jag gav mig ut i januarikylan och mörkret. Jag hade en relativt lång och fin kappa på mig, en lång, rosa halsduk och tunna vantar. Klockan var lite innan
tio, så när jag kom till ICA:n så var det väldigt tomt. Jag plockade på mig ett mjölkpaket, den sista Aftonbladet och någon frukt, och passerade sedan den lilla godis-
avdelningen. Där stod två ganska små bröder och pratade i munnen på varandra på ett för mig okänt språk. De var helt inne i sin "välja-godis-bubbla", och jag
kunde inte låta bli att le åt hur söta de var. De upptäckte snabbt att de var iakttagna, såg upp på mig och log lite finurligt tillbaka, innan deras vackra och pigga
ögon snabbt drogs tillbaka till godiset.

När jag skulle betala så satt det en väldigt ung tjej i kassan. Hon log snabbt men ganska uppriktigt mot mig, innan hon fortsatte att försöka bli av med ett gäng killar
i sjuttonårsåldern som försökte få henne att sälja cigaretter till dem. De la knappt märke till mig, flyttade sig inte och brydde sig inte ett dugg om att de blockerade
hela gången. Jag trängde mig emellan, ursäktade mig och betalade. Tog mina saker i en påse, vinkade snabbt hejdå till tjejen och gick ut i kylan. 

Jag brukar inte lyssna på musik när jag är ute på kvällen eftersom att jag vill kunna höra ordentligt (så mycket av ens syn försämras i mörkret, och då kan det vara
bra att åtminstone höra något). Idag satte jag dock i ena hörluren i ett öra, och skruvade ned så att det var väldigt lågt. Jag hörde några avlägsna röster; killarna
hade tydligen lämnat butiken. De pratade och skrattade, men jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Jag andades in den friska luften och tänkte på skolan som
jag passerade. Min gamla skola. Jag hade så mycket minnen därifrån!

När jag gått förbi den stora skolgården ändrade jag mig plötsligt. Jag bestämde mig på en sekund för att gå över skolgården och förbi skolan, och sedan förbi de
stora ängarna där jag lekt som liten. Det ligger inga hus där, och på ena sidan ligger badet (det är dock stora häckar runt om, och även om det är vinter
så är häckarna så höga och täta att man inte ser in). På andra sidan ligger det stora ängar, och ganska långt bort en annan gångväg och skog. 
Hur som helst, jag vände mig snabbt om och gick tillbaka lite för att kunna svänga in på skolgården. Jag såg att några av killarna gick på gångvägen en bit bakom
mig, men nu var de bara tre-fyra stycken. Jag lade märke till att när jag svängt in så svängde de plötsligt in en bit bort, vid en annan öppning. Även om jag
la märke till det så tänkte jag inte mer på det. De var en bit bakom mig, så de skulle ändå inte gå ifatt.

Jag gick längst till höger, och killarna hade kommit ikapp lite, men gick på vänster sida. Plötsligt gick de tvärs över och gick då bakom mig. Jag drog ut hörluren
som jag hade i örat och började känna mig lite illa till mods. Jag försökte dock tänka att jag var skrattretande löjlig, och att de gick faktiskt en bit bakom. Men 
medan jag tänkte detta så hörde jag hur fotstegen successivt ökade i styrka, samtidigt som de pratade allt mindre. Stegen blev allt högre, och kom allt närmre, så jag ökade på mina egna steg. Jag gick redan rätt fort, så till min förskräckelse
så började de komma ikapp igen, och nu blev det allt svårare att tänka att jag var löjlig. Dessutom så sa de någonting om mig. Jag snappade inte upp exakt vad de sa,
bara att det handlade om mig. Jag ökade takten ytterligare, gick jättejättefort och rundade ett hus som
stack ut från badplatsen, utanför det höga staketet. Jag gick nära för att hinna runt innan killarna kom ikapp, och sedan sprang jag en bit. Innan de hann runda förrådet
saktade jag ned och gick väldigt snabbt igen; jag vågade inte vända mig om, men såg till att jag gick innan de såg mig igen. Jag hade plötsligt börjat höra allt väldigt tydligt. Jag ville inte att de skulle se mig springa, varför vet jag inte riktigt. Nu hade jag iallafall ett helt okej avstånd
mellan oss, och jag gick ännu snabbare. Och så tänkte jag att om de kommer ikapp mig igen, då är det inte bara jag som är löjlig. Och så hörde jag hur de närmade sig igen. De pratade inte alls längre, det enda som hördes var deras snabba och hårda steg mot den vinterkalla marken.
Och då började jag bli riktigt rädd. Varför, varför gick jag inte vid husen? Det här händer bara inte.

Jag stack snabbt ner handen i fickan och drog upp min mobil. Jag låste upp den som i trans, för helt plötsligt så stirrade jag i telefonboken, utan att minnas att jag
slagit in koden egentligen. Jag hörde varje fotsteg bakom mig, många och tunga. Nära, och de kom bara närmre. Jag försökte tänka att jag bara löjlig, att jag överdrev,
men det gick faktiskt inte. Jag bläddrade runt i telefonboken i panik, vilket resulterade i att jag inte hittade någon av de personer som poppat upp i huvudet som jag kunde
ringa till. Jag bläddrade upp och ned utan att se vad det stod. Tiden gick så otroligt långsamt, en sekund kändes som flera minuter.
Tillslut hittade jag en av mina närmsta vänner, och tryckte snabbt på hennes namn. När jag tog telefonen mot örat svängde vägen, och därborta kunde jag se gångvägen
där det låg hus. Men tills dess var det mörkt, inga hus, och ingen kunde se oss. 

Det enda som upptog mina tankar var ett enda ord "svara, svara, svara, svara, svara". Och så slog det mig att vad gör jag om hon inte svarar? Jag hinner inte ringa
någon annan. Paniken började stegras, och plötsligt både kände och hörde jag att de var precis bakom igen. Om hon inte svarade nu så skulle de snart vara precis bakom eller jämsides mig.  Jag bara väntade på att någon skulle ta tag i mig, slita
mig åt sidan eller att de skulle gå upp framför mig och blockera vägen. Om det hände något skulle jag inte ha så mycket att sätta emot tre-fyra
tränade, stora och långa killar. Även om de var två år yngre. Dessutom var jag inne i en dålig period, vägde knappt någonting och var ganska orkeslös (även om jag själv inte fattade det). Inte en chans. Och precis som jag kände att nu, nu kommer dem, hörde jag min underbara väns röst i telefonen.

Jag började hyperventilera, kunde knappt klämma fram ett ynka ord. Tillslut lyckades jag säga "hej", och sedan "jag tror att några följer efter mig". Jag vet inte
riktigt vad "tror" kom ifrån, men jag hade inte tänkt så mycket direkt på vad jag skulle säga. 
Jag är ganska lugn och samlad i vanliga fall, och hetsar inte upp mig över särskilt mycket. Jennifer, som min vän heter, frågade om de fortfarande gick efter mig. Först
vågade jag inte se mig om, men när jag kom upp till gångvägen så kastade jag en blick bakom mig. Tomt. Jag stannade och tittade på vägen som gick åt höger. Ingen där.
De hade alltså vänt och gått tillbaka, bakom kröken, så jag kunde inte se dem. Så jag berättade att de hade gått. Bad om ursäkt för mitt panikanfall. Försökte andas
normalt. 

Jennifer pratade med mig hela vägen tillbaka, och det kändes mycket bättre. Hon sa att hon suttit med sin familj och först inte tänkt svara, men sedan hade hon fått
för sig att det var något viktigt och svarat ändå. Och jag tror inte att jag behöver förklara hur glad jag är att hon svarade, och hur skönt det vara att få prata
med henne. Hon är helt enkelt bäst!

Nu i efterhand känns det overkligt, som om det omöjligt kan ha hänt. Och så tänker jag att de bara försökte skrämmas. Jag vet inte vad som var meningen eller grejen
med det där, men om de försökte skrämmas så fungerade det verkligen. En tid efter att det här hände så blev jag bli stressad eller orolig om någon kom upp bakom mig eller stod för nära,
och det sitter fortfarande kvar. Jag kan tycka att det är obehagligt om folk står alldeles för nära, men det är såklart inte något som hindrar mig på något sätt.
Jag är mycket nojjigare när det gäller att gå ut på kvällen, speciellt om någon går efter, även om den inte går ovanligt nära. Och även om jag har personer kring mig kvällstid (jag är dock nästan aldrig ute på kvällen) så får jag som vågar av panik om det känns som om någon går nära, eller kommer upp snabbt bakom mig. Några gånger blir jag som förlamad för att jag blir så rädd. Utifrån vet jag inte om det märks, men inuti känns det som om det varar en hel evighet. Jag får hjärtklappning och svårt att andas, och så känner jag mig jättelöjlig. För det hände ju ingenting den där kvällen. Men så fort jag påminns om den så får jag tillbaka den där hemska känslan.

Egentligen hände det ingenting. Jag blev inte rånad, misshandlad, våldtagen eller skadad. Jag hatar inte män eller ser alla som potentiella faror. Såklart inte.
Jag som inte har oroat mig så mycket över att gå ut om kvällen (vilket jag vet att
många tjejer och kvinnor gör), blir nu väldigt lätt orolig eller rädd de få gånger jag är ute på kvällen. Ska det behöva vara så? Och vad är det egentligen för killar som tycker att det är roligt att skrämmas,
på ett sådant allvarligt sätt? För jag hoppas att det bara var det som de var ute efter, att skrämmas. För att det på något oförståeligt sätt var roligt.
Jag behöver nog inte säga att jag aldrig kommer tycka att det var roligt. Aldrig.

Det vackra med en ätstörning

Många som dras åt det ätstörda hållet, eller är påväg in i en ätstörning (eller befinner sig i en utan att veta om det) glorifierar det ätstörda beteendet. Jag har hört så många som sagt eller skrivit att de önskar att de hade anorexia, och jag har tänkt likadant (och detta när jag varit sjuk). Min tankebana gick så att jag önskade att jag hade anorexia, för då skulle jag åtminstone vara smal. Jag tränade och åt inte, men ändå "var jag inte smal".

Om jag har sådana som besöker min blogg, så ska jag hjälpa er att visa allt det vackra med en ätstörning.

Sjukhus
Det är en stor chans att du hamnar här förr eller senare, oavsett om det är i ätstörningsbehandling eller för att din kropp krackelerar. Jag vet inte hur det är med dig, men jag avskyr sjukhus. Så fort jag ska till ett sjukhus blir jag jättestressad, och när jag kommer dit brukar jag bli jättekall och frysa, tappa känsel och bli skakig. Det fina med sjukhus är att du får ta massvis med prover (= blodprover). Jag är jättespruträdd. Och jag kan säga att man får ta massvis med prover. Igen, och igen, och igen, och ja, varför inte igen? Du får leva med en kanyl i armen, men vem vill inte det? Det är ju så skönt att ha något instucket i armen. Superskönt.

Blodprov gör lätt att du svimmar, och oavsett om du svimmar eller inte så får du den där underbart hemska känslan när du ska svimma. Jag vet inte hur det känns för dig, men för mig är det inte alls kul någonstans. Kanske har du svimmat innan du kom in, och slagit dig. Eftersom att du inte äter som du ska får du lätt skador och dessa blir värre än de skulle bli om du var frisk.

Att övernatta på sjukhus är ingen höjdare kan jag informera dig om, eller överhuvudtaget vistas på sjukhus. Du får veta att du är för smal, sjukligt smal, inte tillräckligt smal, att med tanke på allt som händer borde du vara ännu smalare och så vidare, och så vidare. Vanliga förkylningar eller vad som helst kan bidra till ett akutbesök på allas vår favoritplats. Och "vanliga förkylningar" får du aldrig. För de håller liksom i en evighet. Jag har fått så svårt att andas när jag varit förkyld att vi behövt åka in, och då hade jag haft problem rätt länge, så det syntes på hjärtat. Jag fick ligga med syrgas tills de stängde. Jag hade verkligen inte kunnat göra något vettigare med min tid den kvällen..

Det är läskigt att bli sjuk och att behöva åka in på sjukhus. Jag har varit på sjukhus utomlands och i Sverige, och jag tycker det är jätteläskigt att bli sjuk. Jag blir stressad och rädd, och det suger helt enkelt.

Väger du tillräckligt lite blir du dessutom tillslut tvångsinlagd och sondmatad.

Andning
Många av dem jag träffat (inklusive jag själv) har fått mycket problem med andningen. En anledning är att många går och drar in magen exakt hela tiden (och inte lite heller). Trots att väldigt få har åtsittande kläder och sånt, så gör man det ändå. Jag har alltid haft koftor och sånt, så det var ju ingen som såg någon skillnad, men det blev bara ett inlärt beteende som jag gjorde nästan hela tiden. Det här gör att man inte andas med magen, utan bara väldigt ytligt. Det bidrar till att stressa kroppen, och man får inte ordentligt med syre. Många av de övningar vi gjorde i behandlingen gick ut på att börja andas med magen igen, vilket är svårare än det låter. För de flesta är de väldigt svårt att spänna ut magen.


Kroniska sjukdomar
Det finns jättemycket allvarliga men och sjukdomar som man kan få som följd av en ätstörning. Vissa får problem med hörsel, syn, andning eller andra kroppsliga funktioner. Det är jättevanligt att man får allvarliga problem med hjärtat, magen och tarmar. Vissa får inte tillbaka mensen, eller kan inte få barn. Kroppen blir förstörd och utsliten. Det här finns det väldigt mycket att läsa om; skulle man tro på det som står så är ätstörningar en fysisk sjukdom. Går det tillräckligt långt dör du, eller dör i förtid. För mig var sånt här jobbigt att läsa, men det är så det är. 

Relationer
Nästan alla har väldigt svårt att upprätthålla relationer. Man blir en zombie som sitter hemma och planerar hur man ska äta. Ett väldigt härligt, givande och spännande liv, med andra ord. Man tappar lusten för allt, även det man älskat mest. Man blir en manisk idiot ju längre ner man kommer.


Utseendet
Ja, slutligen har vi utseendet i denna korta sammanfattning. Jag vet egentligen inte om jag behöver säga mer än att vem vill se ut som ett skelett? En blek sjukling. Och ja, kanske du tror att du vill det, men det är inte du som vill det. Det är pesten som sitter inuti dig som vill det.

söndag 22 november 2015

Miriam Bryant - Ett sista glas

Så mycket bra musik! Jag har aldrig riktigt intresserat mig för musik, kunde inte ta till mig den eller ja, jag vet inte. Jag lyssnade i princip aldrig på musik, och gjorde jag det någon gång så hörde jag den inte. Jag tänkte bara på allt som skulle göras, stressade och oroade mig och klankade ned på mig själv. Musik är mycket bättre, blandat med tankar.

fredag 20 november 2015

En massa mat senare

Nu har jag gått upp cirka 20 kilo, och jag är förvånad över hur lugn jag kan vara över det. Ibland får jag lite stress, men väldigt sällan panik eller värsta ångestpåslaget. Ibland kan jag se mig själv och tycka att jag ser helt normal ut, till och med lagom smal, och jag undrar ibland hur jag kan tycka det när jag gått upp så mycket. För minus de där 20 så tyckte jag INTE att jag var smal. Då fick jag ångestanfall och panikattacker och bara panik, panik, panik över hur jag såg ut och kände mig i min "stora" kropp. Så då kan det ibland bli lite svårt att få ihop det, hur jag tänkte förr och hur jag tänker nu, med tanke på fakta liksom.

Ibland tycker jag att jag ser hemsk ut, och jättestor. Böjer jag mig så blir det "valkar", vilket är normalt. Det är inte normalt att det inte blir det. När vi trycker ihop oss är det självklart att skinnet pressas ihop. Inget konstigt med det, och absolut ingenting att må dåligt över. Det är ett bevis på att du kan leva ett normalt liv, må bra, äta, leva, springa, jobba, träffa kompisar, göra vad du vill. Det är så det ska vara, även om det kan vara svårt att tänka så ibland. Vi behöver liksom allt det här för att leva, hålla värmen, fungera normalt och skydda det inre i våra kroppar.

Så, ibland är det lätt, ibland är det svårt, precis som det är för alla andra, oavsett vad man har för problem eller inte. Men överlag mår jag så mycket bättre än jag någonsin gjort. Ibland blir det väldigt jobbigt, ibland bara lite, men det går över, och framförallt; oavsett vad jag känner eller tänker så kan jag faktiskt äta. Mitt val, mitt liv, mina regler (mina och min kropps alltså, inte bara mitt huvuds regler. Det kan ni fundera på, det ska vara teamwork. Och det fungerar inte när man är som sjukast, för då skickar kroppen ibland fel signaler för att den är så trött på idioten i huvudet som inte lyssnar och tar död på sig själv. Så då lyssnar på man på alla andra, som är friska och kunniga). Sådetså.

torsdag 19 november 2015

Filmtips! (jaaaa)

Jag vet att ni längtat efter detta, och jag vet att det är därför ni besöker min blogg. För exeptionella filmtips. Så hääär kommer dem:



Hungerspelen (om nu någon missat dem). Rue är verkligen ett av världens sötaste barn, och hela Hungerspelen-serien är jättebra!

Cirkeln är jättebra (speciellt böckerna), och om ni vill göra något för min skull så köp så många ni kan! ;) Jag vill att tvåan ska komma ut, men det var lite oklart hur det blir. Dock har jag sett att den haft premiär i ganska många andra länder, så förhoppningsvis blir det en tvåa ändå.

The age of Adeline - hur bra som helst! Se nu om du inte gjort det :)

Pitch perfect 1 & 2 - superbra feel good filmer, kan vara aningen "amerikanska" på vissa ställen, men fortfarande bra.

Easy A är också en toppenfilm som jag och en av mina bästa vänner sett X-antal gånger ;)

En av de bästa filmerna någonsin - Insidan ut. Om du inte sett den - SE DEN.


Bad grandpa är (faktiskt) riktigt rolig. Jag är inte så mycket för komedier alls, särskilt inte amerikanska, men denna är bra. Alla jag sett den med har dött av skratt förutom min storasyster som hatar den.


Mamma Mia, som säkert de flesta hört om. Bra musik och feel good film. Amanda Seyfried är dessutom en underbar skådespelerska!

Maleficent, ännu en välkänd men bra film.

Helenes små underverk

My sisters keeper - försök att se den utan att gråta (det går inte). 

Sen har vi Pretty Women, Dirty Dancing, Divergent, Pirates of the Caribbean, I am number four, Bodyguard (1992). Alla Disneyfilmer annars har man missat något.

The hundred-foot journey

Soul Surfer

Niceville höll jag helt på att glömma! Toppenbra film.


Anna & kungen, En dag i livet, Safe Haven, Welcome to the Riley´s..

Ja, jag har glömt bort hur många som helst som jag kommer komma på och undra hur jag kunde glömma bort. Om du har några filmtips så skriv dem mer än gärna!

onsdag 18 november 2015

Das chips-catastrophe

Det här hände måndagkväll, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gå vidare efter det här. Nyöppnad påse med typ tio chips i! *svim*


tisdag 17 november 2015

Miriam Bryant - Dragon

Finger-update

Mitt finger kör på. Nageln verkar ha överlevt och har därmed inte trillat av. Jag har inget nagelband, och mellanrummet mellan nageln och fingret tycker jag blir större, så jag hoppas inte att den bara plötsligt en dag får för sig att ramla av. Tappade naglar är inte kul, bara krångligt.

Igår så lagade jag och pappa mat samtidigt. Eftersom att jag äter lax och ris (igen och igen och igen) så stod jag och gjorde det medan han fixade mat åt de andra. Jag står och rör om i spenaten som jag håller på att laga, när han lägger ned en blodpuddingsbit i stekpannan som han haft väldigt mycket smör i (och han lät allt smälta innan han la i något). Så det var skummigt, kokande smör över hela stekpannan. Problemet med att han tog mycket smör var när han släppte blodpuddingen, samtidigt som jag fixade spenaten. Jag hade min arm bredvid pannan, så det stänkte på min handled (jag hade kortärmat såklart).

Resten av kvällen spenderades med en ispåse på armen, samt att springa fram och tillbaka och fylla på med nytt kallt så fort den inte var iskall. Min hand fick nästan en förfrysningsskada tror jag hahaha. Nejdå, men den såg väldigt konstig ut jämfört med min normaltempererade hand. Idag har jag små fina blåsor som kan bilda ett eget lag, med en lagkapten som står ut väldigt mycket jämfört med de andra. Han är verkligen Herr blåsa.
Ja, men det går bra nu!

fredag 13 november 2015

Lax & ris

Jag har haft ganska mycket problem med min mage, speciellt efter att jag åt antibiotikan. Från och med att jag började äta den körde magen helt sitt egna race. Eller vems race det nu var. Den flippade lite. I Tyskland fick jag medicin för magen, men i Sverige sa de att antibiotika inte alls påverkar magen. Nej, men verkligen inte. Min dietist sa som de i Tyskland, och jag kan ju säga att svenska läkarna återigen hade fel.

Häromdagen var jag iallafall hos Gisela igen, och fick då en ny ordination för att få ordning på magen. Jag ska äta gröt till frukost (plus något annat om jag skulle vara mer hungrig, vilket jag inte blir då jag blir helt proppmätt av gröt när jag äter det till frukost!). Till lunch och middag ska jag äta rökt lax, ris, spenat och mjölk (och såklart olja och salt som innan). Så nu hoppas, hoppas, hoppas jag att det ska fungera!

Jag fick veta att man faktiskt kan gå upp i vikt av att vara dålig i den, så som jag har varit. Det hade jag ingen aning om, men det är bra att veta så att jag inte panikar om det blir en stor ändring. Tyvärr har jag lite svårt med vikten när det sker ändringar, även om det går väldigt bra med acceptans av vikt. Det har varit ett stort problem senaste åren, just vikten, men jag har släppt det väldigt mycket. Så skönt (för det mesta, ibland får jag panik just för att jag har släppt det så pass mycket. Ätstörningen är snitsig..). 

onsdag 11 november 2015

Fingerfix

Vi har varit i Tyskland och tävlat med hundarna, och jag har passat på att besöka ett av deras största sjukhus bara för att jag tycker det är så fantastiskt kul med sjukhus. Så nu kan jag bocka av sjukhus i Tyskland också på min lista över ställen att besöka (som inte finns, men ändå).

Typ en halvtimme innan vi skulle åka gav jag min väns hund godis. Hon gillar godis, men brukar ändå ta helt okej när jag ger henne. Nu gav jag henne en väldigt stor godis och det sa bara slafs så var den och mitt finger mellan hennes käkar och i hennes stora mun. Jag tjöt till och började sedan hoppa upp och ned som en seriefigur. Så ont gjorde det! Hon tuggade två gånger, höll liksom kvar så att jag inte kunde dra ut fingret efter första tugget och tuggade en gång till.

Det blödde väldigt mycket, så jag satte mig på golvet med massor av papper runt. Jag fick sitta ett tag då jag började känna mig lite svimfärdig och det slutade inte att blöda på ett tag. Tillslut började det trappas av, så jag gick upp, tvättade och satte på ett plåster. Hon hade tuggat på nageln och nagelbandet, så det hade blivit en spricka i nageln och såret gick liksom lite snett ned också. Jag fortsatte att packa efter att jag fått på mig plåstret, och sedan bar det av.

Vi stannade och sov i Danmark (resan tar runt 15 timmar utan stopp har jag för mig), och morgonen därpå åkte vi vidare. Fingret gjorde ont, och jag fick byta plåster eftersom att det blödde en del.
Jag blev biten (eller egentligen tuggad på) på onsdagen, och vi var framme på torsdagen. På fredagen tävlade vi, och på lördagen. Fingret hade börjat svullna efter ett tag, så på lördagen fick vi masa oss iväg till sjuksherrarna som fanns på tävlingen (den är enorm!). De tittade på det, sprayade på något och satte på en linda så det såg ut som om jag brutit hela handen. De var lite konfunderade över att det inträffat på onsdagen och att jag inte kommit förrän på lördagen. Men jag trodde att det skulle gå över, och det är inte så lätt att åka till sjukhuset i ett annat land.

På söndagen gick vi tillbaka till dem, som vi blivit tillsagda, och knölen vid fingret hade blivit ännu större, och nu såg man varet som var därinne. Men det drogs inte ut som de hade hoppats på, så vi fick missa finalerna (suuuck) och och till sjukhuset (trippelmegasuuuuuck). Sjukhsuet var ett av de största i Tyskland (det vill säga enormt. Gigantiskt). Tanten vid informationsluckan kunde inte engelska (som alla andra i himla Tyskland. Jag har tysk släkt, så jag kan klaga. Den tyska genen ligger någonstans inuti mig). Hon tittade på oss, himlade lite med ögonen och fortsatte med pappersarbete. Ville ta en annan kund, som enligt henne inte hade en underutvecklad hjärna som inte kunde prata tyska. Vi frågade igen, så hon sa åt killen bakom oss att hjälpa till (som också uppsökte sjukhus). Han kunde lite engelska, och hjälpte oss knackligt på rätt väg. Tack och lov för att invandrarna kan kommunicera iallafall, Tyskland! Skärpning.

Det var världens kö, men de förstod iallafall lite mer. Vi fick vänta ett tag, och blev sedan hämtade, inledda i ett rum och.. Utledda igen. En annan läkare kom med en annan patient. Vi fick följa med till ett tomt rum med en stol och kartonger. Hon började fråga lite, tittade försiktigt på fingret som jag knappt vågade hålla i närheten av någon (bara man andades på det gjorde det ont. Typ). Sedan behövde de henne, så hon lämnade oss, sa till oss att stanna, och gick. Vi satt där ett bra tag tills läkare i rymddräkter kom och behövde rummet. De hade en patient som måste ha varit avsvimmad eller så, och jag hoppas verkligen att allt gick bra med honom.

Vi blev visade att sitta och vänta på ett annat ställe, och efter att tag kom läkaren som skulle hjälpa mig. Vi fick gå in i ett nytt rum, jag fick en stelkrampsspruta, och sedan två bedövningssprutor som hon stack in med världen längsta nål i princip i svullnaden. Det gjorde så (ursäkta) satans ont. Jag låg och hyperandades. Jag vet inte vad jag ska säga. Aj. Det gjorde svinont. Och när den första var klar kände jag bara att "jag överlevde" och då fick jag veta att jag skulle ha en till. Jag höll på att svimma, och kände bara att jag klarar inte det här.

Men obviously, I did. Jag fick ligga ett tag och bara känna att jag överlevt för att bedövningen verkligen skulle ta. Sen kom det andra fantastiskt roliga. Jag kände direkt när hon tog i fingret att det gjorde ont. Hon skar upp och började sedan trycka på det, och jag höll på att dö igen, haha. Nej, usch, det var hemskt. Heeeemskt. Hon sa att jag var tvungen att få mer bedövning, men alltså never ever. Aldrig i hela mitt liv att hon fick sticka in någon såndär nål igen. Jag kände bara att jag får överleva. Så hon såg tvivlande på mig, men gjorde som jag bad om. Och det gjorde så ont att jag bara andades jättesnabbt (efteråt fick jag veta att många gör så för att klara av att det gör så ont). Hon bad om ursäkt flera gånger medans hon tömde, stackarn. Sen skulle hon skölja i det där såret, under huden, och det var nog det värsta. När hon sa att hon bara skulle skölja och sen var klar tänkte jag att "bra, då är det ju i princip klart". Jag trodde liksom inte att det skulle göra särskilt ont alls. Men jag kan informera dig om att det gör stört ont.

Tillslut började tårarna bara att rinna för att det gjorde så ont. Jag var helt skakig och yr, och blev väldigt kall och började tappa känseln (som jag får när jag blir så rädd när jag ska ta blodprov). Men de var jättegulliga, läkaren och killen som kommit och tagit stelkrampssprutan. Jag och mamma fick med oss medicin och grejer, och jag skulle titta till det och byta förband osv. De pratade lite med oss (mest mamma, jag var så himla skakig och kunde inte riktigt prata), undrade varför vi var i Tyskland och frågade lite om hundarna och så. Som sagt, supergulliga. De tyckte, som alla andra vi mött, att vi var galna som åkte från Stockholm hela vägen dit. Och att vi inte kommit tidigare. Men vad fasiken, jag trodde inte att det skulle bli så illa, plus att vi hade viktiga tävlingar!

Vi fick med oss papper att ta med till läkarna hemma, och läkaren sa att vi skulle åka till sjukhuset i Sverige när vi kom hem. Hon bad om ursäkt igen, men jag svarade att det int var hennes fel och tackade. Det är ju inte hennes fel att det gör ont, hon vill ju bara hjälpa. Efter det där känner jag iallafall att jag klarar mer smärta än vad jag tror. Alltid nåt! :)

tisdag 10 november 2015

Blåmärket

Vi stirrar på varandra, blåmärket och jag. Den senaste tiden har jag varit otroligt blåmärksfri. Konstigt. Så när herr blå dyker upp på mitt ben stirrar jag på honom. Han är så kusligt lik alla blåmärken jag haft. Han är ett exakt såntdär "jag-vet-inte-varifrån-han-kommer-blåmärke-men-är-ändå-där-och-skriker-ut-sin-existens-blåmärke".

Jag har haft oräkneligt med blåmärken; sådana som kommit out of the blue, sådana som kommit för att jag slagit i tillräckligt hårt och sådana som kommit trots att jag inte slagit i tillräckligt hårt. Ibland har jag fått när någon har petat på mig eller råkat komma åt mig lite hårdare. Sånt som ingen annan får blåmärken av.

Jag minns några gånger när jag vetat att det är vägning på Capio, undersökning någonstans eller bara något som gjort att jag vet att jag kommer behöva ta av mig kläderna inför någon annan. När jag panikslaget upptäckt att jag ser ut som en välanvänd boxningssäck och tänkt att "de kommer tro att jag är helt galen, så här kan jag inte se ut" och frågat ut min lillasyster efter täcksmink. Hon har ställt upp, men jag fick ju ta och skaffa eget (jag kan ju inte gör slut på min lillasysters grejer).

Såhär i efterhand undrar jag vad som egentligen var så farligt med det, samtidigt som jag förstår hur jag tänkte. Men vad skulle jag göra liksom, blåmärkena kom av sig själva, oavsett om jag så förpackat mig med bubbelplast hade jag likförbannat iallafall fått blåmärken. Jag tyckte att jag mådde nra, ville inte att folk skulle tro att jag gjort dem själv. Och jag ville absolut inte (!) att andra skulle se mig och reagera, tro att jag mådde dåligt eller så, eftersom att jag "mådde väldigt bra nästan jämt. Jag var bara självömkande och överkänslig". Folk skulle överreagera på något som inte ens var någon grej. Alla får blåmärken, big deal. 

Vi tittar på varandra. Han undrar om jag aldrig sett ett blåmärke förut, tycker att jag får skylla mig själv och gå vidare med mitt liv. Jag tittar på honom och ser hur mina ben och jag såg ut till och från. Med blåmärken överallt. Jag förstår inte att jag inte blev rädd då, förstår inte att jag inte reagerade. Men jag tyckte att jag mådde bra. Och ingen skulle få tro något annat. Jag var så orolig för att folk skulle tro att jag mådde sämre än vad jag gjorde, för som jag såg det så hade jag inte några jättestora problem. Enda problemet var, som sagt, att jag var mjäkig.

måndag 9 november 2015

lördag 7 november 2015

Faking a Smile

Den här bilden sammanfattar så mycket och så många år av mitt liv. Det är sorgligt, hemskt, ofattbart att en enda bild kan sammanfatta en så stor och lång tid av mitt liv. Fake it til you make it. Det var knappt någonting jag reflekterade över, utan det var bara så det var. Annat än fullständig kontroll av känslor och beteende var en enorm och oacceptabel förlust som gav en så stark och ohanterlig ångest.

Det fanns inte att jag skulle prata om att jag var missnöjd med mig själv. Hur mycket jag föraktade mig själv och hur dålig jag tyckte att jag var. Det var olidligt att få beröm; jag ville bara att folk skulle förstå hur dålig och hopplös och korkad jag var. Att de var alldeles för snälla emot mig. Jag tyckte uppriktigt synd om människorna som behövde se mig varje dag, eftersom att jag var så ful. Folk som jag kände, och folk som jag inte kände. 

Jag vet inte varifrån allt kom. Allt självförakt. Jag förstår heller inte varför jag bara låtsats må bra hela tiden. Jag har trott att jag mår bra, och när jag mådde så dåligt att hela jag höll på att brista, när jag mådde så dåligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen, beskyllde jag mig själv för att vara mjäkig, uppmärksamhetssökande och bara helt enkelt dum i huvudet och överdriven. Jag dolde hur jag kände och sprängdes i ensamhet. Packade in tårarna långt inom mig, höll inne, höll inne och höll inne, tills jag inte längre visste hur jag skulle tillåta mig själv att gråta.

Trots att det alltid varit okej att visa känslor hemma så blev jag så. Jag visste inte varför. Nu vet jag lite, lite mer, men mycket förstår jag mig fortfarande inte på. Men mycket mer nu än innan ätstörningsbehandlingar och behandling hos min psykolog (som inte verkar vara slut på långa vägar. Bra för mig, för det hjälper! Hon är toppen). Vi har mycket diagnoser inom släkten, och många nära mig har starka reaktioner på sina känslor. Så jag är van. Och vid vissa är jag kanske för van, och därav att jag fått lite svårt för till exempel ilska. Det skrämmer mig och jag får sådan ångest och stress av det. Men vi jobbar på det :)

Hur som helst, det här med att stänga in sina känslor hjälper inte ett dugg. Men det är läskigt att visa känslor. Det känns som om jag släpper på gränserna, tappar kontroll. Men samtidigt får leva. Och att släppa på kontrollen är väl att leva. För mycket kontroll är enbart begränsande och destruktivt.

fredag 6 november 2015

Idealvikt

Eftersom att det var länge sedan jag vägde mig så vägde jag mig när jag var hos en kompis. Det var inte något ryck eller tvångsinfall eller något sådant, utan för att jag vill veta vad jag väger när det var så länge sedan. 

Vågen stannade 2 kilo över det jag vägt som mest. Jag blev förvånad, men mycket mer än så var det inte. Jag kände kanske ett litet sting av illamående och obehag, men faktiskt inte mycket alls. När jag kände av det negativa tänkte jag att jag fortfarande låg inom min normalvikt, att det var så värt det. Jag tänkte på allt gott jag kan äta och allt roligt jag kan göra. Hur frisk jag håller på att bli. Att inte behöva vara rädd, åka in till sjukhus stup i kvarten. Att vara min egen, inte dela kropp med ett monster. Inte styras, inte låta mig bli instängd.

Idag var jag tvungen att räkna ut mitt BMI. Rätt värdelöst egentligen, men det är lätt att vara efterklok. Idag mådde jag lite dåligt över vikten, så jag tänkte att det är bra att räkna ut BMI:et, se hur stort spannet för normalvikt är, vilket bevisar att jag skulle kunna gå upp ganska så mycket mer i vikt. Men, nu kommer kruxet. På en av dem skrev de idealvikt! Och jag låg över den. Ångest. Det gjorde verkligen att jag mådde dåligt. Så nu har jag satt in min "livet-DVD" och låter inte ätstörnings-DVD:N köra. Nope. Never. Dra. Jag får må dåligt över det där om jag vill, men jag tänker se allt bra med mitt liv. Nu ska jag träffa min vän, köps nya kläder och leva. BMI är diffust och bara en riktlinje. Vikt är inget att hänga fast sig vid så länge man har en hälsosam vikt. Så det så. 

Hör du det ditt äckliga monster, din jävla demon? Jag lever och styr själv, du kan försöka bäst du vill. Jag står på min sida. Du ska bara bort.

Recovering

.~. Recovering .~.
As I walk down this road,
this new road I have taken,
I glance back over my shoulder,
perhaps I am mistaken.
Yet I see once again,
as I've doubted before
that those days are behind me
I'm not hers anymore.
Sometimes the images
creep in to my head
of the smoke swirling and whirling
as I looked almost dead.
A shiver slips
and crawls up my spine
I again reassure myself
that this life is mine.
It surprises me to see
that I've done so well
I almost don't believe
I've escaped that living hell.
She had a grip on me
like nothing ever has before
She burrowed in to my brain
so that I could think no more.
Now I am my own,
steering my own way
Turning to myself, not her
to be sure not to stray.
I don't have to be weak,
I don't have to give in
She is powerless to me
No longer will she win.

(http://www.hungertorecover.com/poems.htm)


torsdag 5 november 2015

Efter rätt

(Rubriken är inte ordet efterrätt utan efter rätt).
I helgen hamnade den här i min mage. Det var såå gott (men jag undrar vad som hänt med att banana split ska innehålla maränger??? Det här är en viktigt grej, alltså hur kan man plocka bort marängerna?!). Jag tror att det var första gången på hur länge som helst som jag åt efterrätt ganska direkt efter middagen! (Jag brukar alltid bli så himla mätt att jag måste vänta någon timme iallafall efter en måltid med att äta något större). Great success 😎 (emoji med solglasögon).

Short time, much see

Jag vill bara informera hela världen om att jag är förkyld. Igen. Ja, igen. Trots att mitt BMI nu ligger runt 20-21 (jag vet inte säkert, för jag har inte vägt mig på ett tag nu eftersom att vi inte har någon våg. Jag känner heller inte något enormt behov av det, bara ibland. Det är väldigt bra att slänga ut vågen när man vill bli frisk, för när man väl får en storm av ångest och bara MÅSTE VÄGA SIG NUUUUUUUUUUUUUUUUU så ska man inte göra det. Inte, inte, inte. Så ut med den bara). Men ja, trots att jag ligger på en normal vikt nu, så blir jag väldigt lätt sjuk verkar det som. Även om jag har lite/mycket svårt att gå med på att jag verkligen är sjuk (men jag har blivit mycket bättre på det. Nu har jag överlag lättare att förstå att jag är till exempel förkyld. Men håller det i sig en längre tid blir jag lite osams med mig själv och förvirrad).

Även om jag ligger på en normalvikt nu, så har jag fortfarande näringsbrist däruppe i hjärnkontoret. Jag har väl ifrågasatt det kors och tvärs och fram- och tillbaka, men Gisela har väl övertygat mig om att jag kanske har näringsbrist fortfarande. Jag förstår ju grejen med att allt måste byggas upp igen (dels går allt man äter till att funka under dagen, men sedan behövs extra för att reparera också). Och ja, reparation tar ju ett tag. Så jag får nog acceptera det, haha. Men jag hjälper till att laga allting iallafall. Vi jobbar ihop nu, jag och kroppen, heja oss (min kropp hälsar dock att den alltid har försökt jobba med mig, och jag kan ju förstå hennes synvinkel på det hela).

Så ja, förkyld. Fantastiskt. Och min mage krånglar big time. Men jag är glad ändå, för jag lever och äter och njuter (okej, inte av förkylning och magkör, men det andra!).

onsdag 4 november 2015

Rensning är rätt känsligt

Jag vet inte vilka som läser min blogg, men om du är sjuk, försöker bli frisk eller helt enkelt bara är känslig så tycker jag inte att du ska läsa det här inlägget. Olika saker är triggande för olika personer, och jag vet inte vad som är triggande för just dig. Det är viktigt att ta hand om sig själv och vara rädd om sig själv, och om du inte vill göra det för din skull, så gör det för min skull. Jag vill verkligen inte påverka andra negativt.

Jag vet inte om jag har skrivit om att jag rensade min garderob? Jag slängde ut (gav bort) allt som var under XS/34. Det var jobbigt att behöva göra mig av med vissa av mina favoritkläder, men när jag började titta på storlekarna blev jag väldigt förvånad. Många av mina kläder låg på just XXS/XS/32/34, och jag hade även barnstorlekar. Jag har kvar kläder från typ sexan som fortfarande var fräscha och har passat till och från.

Idag rensade jag inte kläder, för det är helt klart, så istället började jag gå igenom min enorma hylla (med enormt mycket grejer). Jag hittade rätt mycket som jag inte riktigt tänkt på att jag kunde hitta. Jag hittade bland annat böcker och papper där jag skrivit upp hur jag åt, och vad jag åt under en dag.
Till exempel hittade jag en, under en period när jag inte åt något alls under några dagar, och försökte äta så lite som möjligt som såg ut såhär;

30 mars - en kopp te och lite saft
31 mars - en banan, två dl mild vaniljyoghurt, 1/2 dl äpplejuice, två muggar te med mjölk och honung, två kex, en morot, 1/3 dl blåbärssoppa, ett äpple... (med en klammer där det stod ILLA)
1 april - ett äpple och två muggar te (1/2 msk mjölk och honung)

När jag fick upp just det där pappret, som låg löst, så blev det bara att jag läste per automatik. Jag blev helt stum, och fick som ett "freeze moment". Jag blev jätteledsen att läsa det där, över hur illa jag (egentligen sjukdomen) har gjort mig. Vad jag gjort mot mig själv. Vad som kunde ha hänt. Det gjorde mig så illa till mods. Det är en så ond sjukdom, det är ett så sjukt beteende. Att svälta sig själv. Jag förstår inte hur det har gått till. Jag har aldrig haft självmordstankar eller velat dö, men ändå har jag på något sätt påbörjat långsamma självmord. Usch. Det är jobbigt att skriva om det här. Någon tar liksom över en så att man gör det här. Nu när jag vaknat upp förstår jag, och jag blir rädd.

tisdag 3 november 2015

Läsk

Jag har varit sjuk i flera år, men har under vissa perioder faktiskt druckit läsk. Det har gått upp och ned med om jag vågat dricka det eller inte, och jag minns inte när jag slutade dricka det helt. Nu var det iallafall ett och ett halvt-två år sedan minst; jag minns som sagt inte när jag slutade dricka det.
Jag har alltid tyckt om läsk, speciellt coca cola. I slutet av min första behandling började jag våga mig på att testa att dricka läsk igen, men jag tror att jag redan då började tycka att det smakade konstigt (därför blev det inte så att jag drack så mycket läsk).

Jag har testat att smaka på cola några gånger, men jag tycker verkligen inte om det längre. Jag har även smakat Sprite, vilket jag inte heller tycker om. Jag ska testa Fanta (och typ alla andra läsksorter som jag kan hitta), men jag börjar befara att jag inte tycker om det heller längre. Och ja, det är ett nerköp. Jag vill absolut inte höra något negativt om läsk, för all mat är okej med måtta. Man ska inte överkonsumera, det är det som är grejen. Viss mat är helt okej för kroppen, men superbra för själen ;)

 Mat är inte onyttigt. Överkonsumtion är onyttig. Och överkonsumtion är att man äter/dricker något i stora mängder under en lång tid och en lång tid, till alla som är rädda för mat, är inte en vecka, eller någon månad. (Och det här gäller INTE er som håller på att tillfriskna. Ät ordentlig och bra frukost, lunch och middag, ät frukt, ät godis, ät det som ni blir ordinerade. Ät mellanmål och kvällsmål, macka, yoghurt, glass eller chips eller vad som nu passar för er. Ät det som kroppen vill ha, inte det som ätstörningen säger. Om ni äter bra mål men har cravings så ät. Det är så jag har gjort, och det lugnar sig, men i början behöver man äta hur mycket som helst av en viss sak kanske).


Men tillbaka till läsken. Jag saknar att dricka läsk, och kan ibland få riktiga läskcravings. Det blir lite svårt då, eftersom kroppen vill ha en smak som jag minns från förr, men dricker jag nu tycker jag inte om det. Så det går liksom inte att göra något åt cravingsen. Men jag har hittat andra saker som är goda, som till exempel Aloe vera och Snapple. Sedan finns det ju iste, mjölk, juice, Mer, Festis och så vidare.. :)