Nytt men gammalt

Förut så nynnade jag jämt. Jämt, jämt, jämt, utan att tänka på det. Från början gjorde jag det när jag mådde bra, men jag vet att jag nynnade mycket under mina första år som sjuk. I perioder när jag mådde som sämst. Jag gjorde det ofta på bussen, minns jag, men inte så högt. Om en kompis satt bredvid mig hörde dem, men inte andra.
Det har iallafall kommit tillbaka mer och mer. Och jag sjunger, vilket jag i princip inte har gjort sedan sjuan. Även om jag är mycket sjuk just nu så mår jag så mycket bättre. Det känns lättare i hela mig, helt enkelt.

Studera med ett monster

Inlägg från 30/7 2014

Trots att det har varit dåligt väder i flera dagar så är det en ganska fin morgon. Jag och mamma sitter i bilen, påväg. Solen skiner, men luften är kall och frisk. Jag sitter tyst när mamma plötsligt säger "jag förstår inte hur du har orkat och klarat av att plugga så hårt och få så bra betyg när du har haft det såhär". Hon kramar min hand och tystnar. Och jag svarar så som det är. Att det bara var så det var, att jag var tvungen att få bra betyg, att det aldrig fanns något annat val.

En orsak till att jag kunnat få "höga" betyg är för att jag alltid har haft bra framförhållning när det gäller skola och uppgifter. Jag gör saker direkt, eftersom att jag blir så stressad annars (vilket jag iof har blivit ändå, men kanske inte lika mycket). Jag vill kunna lägga mycket tid på uppgiften, kunna läsa igenom och ändra, eller ha mycket tid att läsa in till ett prov. Oavsett vad jag känner, hur jag har mått eller vad jag har velat så kör jag över mig själv. Jag har inte valt kurser eller pluggtid utifrån vad jag vill, utan vad som är bra att ha. Och ibland kan jag inse att det är lite av ett slags självplågeri, och det är egentligen inte hållbart. Hade det varit en annan människa som tvingat mig att leva sådär hade jag packat och dragit. Men faktum är att, tyvärr, det är så det ser ut idag. Och jag är nog långt, långt ifrån att vara ensam om detta, även om vänner och andra runt omkring mig ofta kommenterar att jag är så disciplinerad, bra på att ta tag i saker direkt och ha framförhållning. Det är både positiva och negativa egenskaper. Jag får saker gjorda, på bekostnad av mig själv. På bekostnad av min lycka och mitt välmående. 

Jag har varit en slavdrivare, och jag har varit en slav under mig själv så länge. När jag mått dåligt har jag drivit mig att plugga mer, städa mer, vara tillags och förminska mig själv. Det är så jag har gjort. För jag har aldrig kommit undan mig själv.

Dagar som kom och gick

Alla dessa dagar som vi stressar igenom. Det ska lagas mat, tas hand om familj eller plugga, jobba, hålla fasaden och bara köra på. Se presentabel ut och vara allmänt svensk. Inte prata med människor runtomkring, köa som man bör och på inga villkors vis sätta sig bredvid någon annan på bussen eller tåget. Vi människor verkar liksom ha en inre strävan efter ett ideal av perfektion. Ett ideal som vi själva byggt upp.

Frågar du dig aldrig varför? Inte jag heller. Eller alltså, jag gjorde inte det. Nu gör jag det mer och mer. Jag tänker inte leva i något ideal, i en såpbubbla köpt på en färgglad liten burk som när som helst kan spricka. För förr eller senare spricker den. En såpbubbla är inte odödlig. Och detsamma gäller perfektion. Perfektion är inte heller odödlig, och inte du heller.

Vi människor ska inte följa ett ideal, vi ska följa oss själva. Det närmsta man kan komma perfektion är att älska sig själv, leva med sina fel och brister, acceptera sina känslor och jobba med dem om det behövs. Vissa saker med sig själv kan man ändra, kan vara bra att ändra, men inte allt. Vissa saker är bara Du.

Det finns inget viktigare än att vara älskad, att ha familj och vänner runt sig. Eller egentligen människor som man tycker om, runt sig. Fast de bli vänner och familj. Familj måste inte vara kärnfamiljen, familjen är de som alltid finns där för en.

Något annat som är av ytterst stor vikt är vardagen. Vardagen kan vara det värsta som finns, och det vet jag en hel del om. Meningen med vardagen är att den ska vara bra. Glädjefull. För det är vardagen som är ditt liv. Ditt liv är nu, här, precis den här sekunden, minuten. Kom ihåg att ta hand om dig själv, tyck om dig själv, och var lycklig nu. Gå aldrig och håll ut i väntan på lycka. Gör något nu. För livet väntar liksom inte.

Dagar som kom och gick. Inte visste jag, att det var livet.

Ju närmre botten man kommer, desto mer dum i huvudet blir man

För sjuka kan detta eventuellt vara triggande

Jag såg ett klipp nyligen från Nyhetsmorgon (tror jag att det var), om en tjej som heter Vanessa och som hade haft anorexia. Hon sa något i stil med att "ju närmre botten man kommer, desto mer dum i huvudet blir man", och det stämmer verkligen. Desto sämre du mår, desto mer tappar du greppet om dig själv.

Jag har varit sjuk under många år, men det har gått som i omgångar. Först blev jag sjuk, och då var jag dålig i några år, men jag förstod det inte riktigt själv. Jag tyckte att jag var jättetjock, samtidigt som jag såg bantning som något "förbjudet"/dumt - jag var övertygad om att mina föräldrar aldrig skulle gå med på något sådant. Men från början såg jag det alltså inte som bantning; jag vägde mig inte ens särskilt ofta. Jag försökte bara att minska på portionerna. Samtidigt som det här hände, i sjuan, så led jag av en depression, som man utrett i efterhand. Jag höll masken väldigt bra, och även om min mamma förstod att allt inte stod rätt till så tyckte psykologerna och läkarna att jag var en lite väl allvarlig och stressad ung tjej, med en orolig mamma. Inte mer än så. Jag höll masken väldigt bra, och ärligt talat så förstod jag inte hur dåligt jag mådde. Jag körde liksom på. Mitt fokus var att vara duktig och prestera på topp. Jag förstod inte hur människor kunde tycka om mig, och jag tyckte jag var så förskräcklig att jag varje dag uppriktigt tyckte synd om alla som var tvugna att ha mig i sitt synfält.

Jag vet ärligt talat inte vad jag har vägt när jag har vägt som minst. Dels har jag inte alltid varit besatt av vågen, och dels har jag inte trott på den, så det är inte alltid jag lagt vikten på minnet. Inte från början iallafall. Jag vet att jag sagt att jag vägt 45 som minst till min längd, men det stämmer inte helt. När jag sa det så var jag väldigt fast i ätstörningen, och jag trodde inte på vad vågen visade, så jag la på x antal kilon. Men egentligen är vikten orelevant i alla lägen förutom när det gäller ens hälsa. Det är viktigt - jätteviktigt - att ha en hälsosam vikt, men vikten kan inte säga hur sjuk man är.

När jag väl började förstå att allt kanske inte var helt normalt med mina matvanor så hade jag börjat i gymnasiet. Jag vet faktiskt inte riktigt när jag började inse det här dock. Jag började få lite små tankar om att kanske berätta, men så fort den tanken snuddade vid mig barrikaderade ätstörningen hela hjärnan och hackade sönder tanken i småbitar. Hånskrattade åt mig, och slukade mig helt. Jag hjälpte till att trycka ner mig själv för att ha tänkt sådana dumma tankar. Jag var ju tjock, ful och helt opålitlig. En hemsk människa, inte värd någonting. Oälskbar och äcklig. Och dessutom inbillade jag mig saker, försökte få folk att tycka synd om mig. Jag är inte en sådan som föraktar människor, men jag hyste ett sådant självförakt mot mig själv att det är galet. Jag kommer aldrig någonsin hysa ett sådant förakt mot någon, som jag hyste mot mig själv.

Tillslut, i trean, så tog jag tag i mig själv och skickade in ett mejl till Capio under en sömnlös natt. Det var så svårt, och jag var så arg och äcklad av mig själv som var så ömklig. Som hittade på problem som inte fanns. Men någonstans lyckades jag ändå ta min envishet och bestämma mig att det där mejlet skulle skickas. För, såklart, ångrade jag mig direkt när jag börjat skriva första ordet. Men trots att ätstörningen försökte rycka bort kontrollen från mig höll jag den ändå kvar, en liten gnutta, som gjorde att mina fingrar skrev och sedan klickade på "skicka".

När jag skrev vägde jag inte särskilt lite. Jag hade lyckats "ta mig ur" en omgång för en kortare period, och låg i min nedre normalvikt, men var påväg att bli sämre igen. Och jag ville inte, jag var så trött på att svälta. Jag kände hur dåligt jag mådde av det (fast jag förstod inte hur dåligt jag faktiskt mådde av det. Inte alls). Så jag skrev, och morgonen därpå ringde Capio och ville att jag skulle komma in för bedömning. Jag ville inte, men hummade lite medhållande. Tack och lov märkte en av mina vänner att det var något, så hon erbjöd sig att köra mig hem så kunde vi prata. Jag slingrade mig lite först, men gick sedan med på det. Och så berättade jag för henne, för jag visste att jag inte skulle gå på mötet annars. Och när vi stannade på uppfarten hemma hos mig gav hon mig en kram och sa att jag var tvungen att berätta för min mamma. Att hon skulle göra det annars. Jag är så tacksam för att min vän är så modig, och det hjälpte mig jättemycket då. Jag, som alltid gjort saker direkt, drog ut på det hela tills dagen innan mötet. Mamma fick veta det halv ett på natten, en onsdag, precis innan vi skulle gå och lägga oss. Jag kunde inte säga något, utan gav henne brevet med kallelsen.

Hon hade haft sina aningar om det här med maten, men läkarna hade tyckt att hon var överdrivet orolig. Läkaren på kliniken tittade igenom gamla tester som gjorts på mig, och det står t.om i journalen att min mamma frågat om ätstörning, och hon var tydligen riktigt arg när hon ringt mamma och berättat att testerna tydligt visat att jag hade en ätstörning (och vikten likaså. Vi hade åkt in när mamma tyckt att jag var väldigt smal). Vården hade lyssnat på mig, en trött och underviktig trettonåring med en orolig mamma. Trots testerna, trots vikten, trots ringarna under ögonen. Jag tyckte ju att jag åt ordentligt då, och det var vad jag svarade när de frågade. Men som anorektiker/ätstörd så tycker man att man äter långt mer än tillräckligt. Jag tyckte dessutom att jag hade mens, även om det bara kom några droppar någon dag. Nu förstår jag ju hur fel jag hade, men just då så ja. Det var min sanning, och det var verkligen min sanning.

Oavsett om jag varit medveten eller inte så har jag alltid frusit som en tok, och haft mycket kläder på mig. Alltid, alltid koftor. Hela min garderob är full av koftor. Och ändå frös jag. Jag har ofta varit blå om händer och läppar, och några gånger har lärare blivit så förskräckta att de har varit på mig tills jag hoppat några gånger eller så för att verkligen få igång cirkulationen. Och nu när jag tänker tillbaka på det så har jag alltid dolt mina matvanor mer eller mindre. Och konstigt nog på ett omedvetet plan också. Runt mitten av gymnasiet blev jag mer och mer noggrann med det i omgångar, men innan gjorde jag det bara per automatik. Jag vet inte ens varför jag gjorde det, jag minns inte ens att jag gjorde det särskilt mycket. Så i flera år var det omedvetet. Men jag passade på att äta när jag var med andra, och speciellt godis och sådant. Sen finns det tusen knep att dölja hur man äter som folk som aldrig varit sjuka och som inte varit väldigt, väldigt nära någon sjuk, ens kan tänka sig. Med ett ätstörningsmonster i hjärnan cirkulerar så mycket kring mat, och hur man ska undkomma utan att det märks (och i mitt fall att inte behöva ljuga).

Jag skar maten i små, små bitar, petade runt den, tryckte ihop så att det såg mindre ut och allt vad jag nu gjorde. Men grejen är att det funkade, och jag har hört så många andra säga samma sak. De närstående kan bli förvånade eftersom att de "har sett när man äter", när de i själva verket inte har det. Det är en farlig fälla som de flesta inte förstår tyvärr. Och hur ska man kunna göra det egentligen?

Ju närmre botten man kommer, desto mer förbjuder man sig, desto mer hjärnspöken får man, desto mer kontroll måste man ha. Jag skrev ihop ett papper där jag skrev upp antal kalorier för det jag fick äta (sallad, frukt, havregrynsgröt, barer), och så räknade jag ihop för varje dag. Ofta planerade jag på morgonen hur jag skulle äta och när. I omgångar räknade jag inte kalorier, utan åt bara mot slutet av dagen. I omgångar var jag ute och sprang på morgonen, i omgångar kräktes jag. Efter några år som sjuk började jag väga mig hur många gånger som helst per dag, i omgångar kunde jag äta mer saker som jag såg som förbjudet. Ätstörningar ser så olika ut, därför är det som ofta står om ätstörningar så missvisande. Det är en hårddragen linje som knappt stämmer med någon, det ger en så dålig bild av hur det faktiskt är.

Som avslutning vill jag bara säga att om man säger såhär; en person som ligger på 0 är helt frisk ifrån en ätstörning, och 10 är värst. När jag gick in och ut ur de här omgångarna (eller snarare när jag kämpade mig ut), så låg jag aldrig någonsin på 0. Som max låg jag väl kanske max, max, max på 5 när det var som bäst, utan behandling. Där låg jag väl kanske någon enstaka gång under mycket kort tid. Och det är också det som är en ätstörning. Vissa får det smygande, och blir sedan pang bom supersjuka och sedan supersmala så att omgivningen upptäcker det. Andra går i flera år. För vissa går det upp och ned, och vikten går upp och ned. Det är så olika. Men sjukdomen ligger inte i vikten. En ätstörningen är en psykisk sjukdom som påverkar det fysiska, oavsett om det syns eller inte. Man kan vara i svält oavsett vikt, och man kan ha problem med maten oavsett vikt. Det är inte så enkelt som att man bara kan avgöra på vikten. Och jag ska säga att de med ätstörningsmonster är magiker när det kommer till att dölja saker om kroppen och matvanorna överlag.

Fästingar

Igår på kvällen så plockade jag fästingar från hundarna innan jag gick och la mig. Vi har endel fästingar där vi bor, och deras fästingmedel har börjat gå ur. Så det blev några....
Jag slängde alla fästingar i ett glas med vatten och gick och la mig. I morse plockade jag ur diskmaskinen, tömde alla glas som hade slattar kvar, men missade ett glass (fästingglaset såklart, vilket annars?). Det resulterade i att jag lyckades hälla ut döda fästingar i diskmaskinen. Tack och lov hamnade de på samma ställe, så jag kunde bara ta ett papper och torka upp dem med.

När jag skulle slänga dem såg jag att en levde. Den hade suttit på en större fästings kropp hela natten för att inte drunkna. Jag tycker verkligen illa om fästingar, i mitt tycke bör de inte få existera. De tillför inte något, och vad jag fått veta och läst mig till så skulle inte ekosystemet påverkas nämnvärt om dessa kryp utrotades. Det enda de gör är att sprida smittor. Men trots det så tycker jag synd om den där lilla fästingen som kravlar sig fast på sin artfrände. Jag mår dåligt över att jag torterar de här djuren, för det gör jag ju faktiskt. Jag dränker dem. Och så blir jag trött på mig själv för "tänk om folk hörde det här, herregud vad knäpp de skulle tycka att jag var". Men så tänker jag so what. Det är såhär jag är. Jag får må dåligt över det om jag nu behöver det.

Så jag måste tänka ut ett nytt sätt att ha ihjäl fästingar på nu. Så att de dör direkt. Haha, herregud, alla som läser det här och inte känner mig måste tro att jag är helt ur mina sinnens fulla bruk. Men fästingar är trots allt levande djur. Jag menar inte att de inte förtjänar att dö, men inget levande ska bli plågat.

Jag kan ju tillägga att jag varken är vegan eller vegetarian, men det är väldigt viktigt att köpa ekologiskt och att djuren inte har lidit.

Mattillåtet; Självsvält - anorexi

(Tankar efter att ha läst kapitlet "Självsvält - anorexi" i Gisela van Der Sters bok Mattillåtet).

"När man har anorexi vill man inte ge upp det man har kämpat för under så lång tid, och framför allt inte om man inte vet vad som kommer att hända när man gör det" - (Gisela van Der Ster 2014, 54).

Anorexia och olika ätstörningar kan verkligen se olika ut. För mig tog det lång tid innan jag verkligen kunde börja inse att jag eventuellt var sjuk - från början fanns det inte i min värld. Rent logiskt har jag ju såklart alltid vetat att jag behöver äta, men desto sämre jag har blivit desto mer har jag bara sett det som något onödigt som gör att jag går upp i vikt. Okontrollerat, eftersom att det är så gott att äta när man inte äter som man ska. Jag har aldrig känt en rädsla för att inte vara hungrig till nästa måltid, men jag har hamnat i det tvångsmässiga mönstret med mattider i omgångar. I vissa perioder har det varit viktigt, i andra har det bara handlat om att inte äta någonting alls.

Det nämns i boken att många med anorexi måste hålla vikten under det normala för att visa att de mår dåligt, men det har aldrig fallit mig in. Självklart tycker och tror jag att folk inte kommer tro att jag är sjuk med tanke på hur jag ser ut, men oavsett hur lite jag har vägt har jag aldrig sett mig som smal. Jag har alltid skämts över kroppen och tänkt att jag bara goffar i mig. Det har alltså heller aldrig handlat om att jag vill vara smalast, även om jag jämför mig väldigt mycket med andra människor. Men jag kommer alltid fram till att de är smalare, eller åtminstone mycket vackrare, snällare, smartare och bättre människor än mig. För mig har det varit en svaghet att visa eller uttrycka att jag mår dåligt. Om andra gör det är det såklart inget konstigt, men för mig har det varit väldigt förbjudet, och om jag har behövt säga att jag inte mår så bra eller visa det har jag fått väldigt stark ångest.

När jag gick i behandling tyckte jag det var väldigt jobbigt när jag misslyckades eftersom att jag vet att det är jättejobbigt att sitta och äta ("trycka i sig", som många tänker), och så är det någon annan som inte äter. Det är en väldigt utsatt situation, och jag mår faktiskt jättedåligt bara av att tänka på de gånger jag inte ätit upp. Jag har mått så dåligt över att jag skadar och förstör för andra, för mina vänner, för andra människor som har det svårt. Jag förvärrar deras situation, och det har varit väldigt svårt för mig. Om jag åt upp fick jag jättemycket ångest, om jag inte gjorde det fick jag jättemycket ångest. Jag kom liksom inte undan hur jag än gjorde.

"Visst mår man dåligt när det i ens inre ständigt pågår en kamp mellan förnuftet och känslan. Förnuftet inser och accepterar kroppens behov, medan känslan utsätter kroppen för regelrätt tortyr genom att kämpa emot dess behov. Man slits mellan de båda viljorna - som kan upplevas som två ständigt pågående monologer - med både fysiskt och psykiskt lidande som följd".

Kroppen vill, vill, vill äta och känslan vägrar. Det känns hemskt efter att ha ätit, och ofta som en förlust av kontrollen. I boken står det att vissa kan begränsa sömn, vilket jag på sätt och vis har haft tendenser till. Jag har fått otroligt dåligt samvete och mycket ångest om jag sover för länge, men samtidigt har jag haft väldigt mycket problem med sömnen och därför har det inte hänt så ofta.

Något som jag verkligen känner igen mig i är att jag alltid sagt att allt är bra, och jag har väl trott rätt mycket på det själv. Även om det känns hemskt väldigt ofta så har det varit normalt. Jag har bara kört på och inte brytt mig om mig själv, inte lagt tid på att ta hand om mig eller tycka om mig. Det är som om man lever i huvudet, och kroppen är bara en snuskig, efterhängsen blobb som hänger efter en. Jag förstår inte hur jag har kunnat vara så ignorant och hänsynslös mot min kropp, och det gör mig ledsen att tänka på det. Jag börjar tycka om mig själv och kroppen, även om jag har mycket kvar att jobba med. Den är liksom där för mig hela tiden och ställer upp.

I perioder har jag ätit lite av det jag vill, och i andra perioder har jag ätit väldigt restriktivt (det vill säga att jag uteslutit många livsmedel). Det har varit olika hur lite jag har ätit, om jag fastat och så vidare. Jag har alltid ätit när jag varit med andra, så att de ser mig äta. Ibland har jag kräkts, ibland har jag motionerat, ibland har jag inte gjort någonting utan låtit det vara men mått väldigt dåligt. Jag har tyckt att jag har tagit stora portioner, men när jag började i behandlingen så kan jag ju säga att de portioner jag skulle äta där var, i mina ögon, gigantiska. Gigantiska. Jag kommer aldrig glömma min första lunch, jag hade nog ätit tiomålet där, så lunchen var den första riktiga portionen mat. Jag hade halvportion men när jag satte mig ner och skulle börja så höll jag på att dö. Det var helt omöjligt. Bara att plocka upp besticken och i och med det bestämma sig för att försöka var så galet svårt. Jag kände att jag inte hade någon kontroll alls, och den där jättestora portionen skulle aldrig gå. Och det slutade med att jag började gråta, trots att det är det sista jag gör. Jag gråter knappt inför familj eller vänner heller, det händer väldigt sällan.

Trots att jag uppenbarligen inte har tagit normalstora portioner så har jag inte tyckt att andra överäter eller är tjocka. Alla mina konstiga idéer rör bara mig, och varför vet jag inte. Jag har aldrig föraktat någon för hur de äter, snarare avundats. Jag har sett hur andra äter och har inte kunnat förstå hur det går till. Jag har bara kunnat tänka att jag kommer aldrig kunna äta så utan att bli hur tjock som helst. Och jag har varit helt övertygad om, och det är inte helt borta. att jag går upp i vikt efter en macka, eller en måltid. Att min kropp lägger på sig det där direkt och fastnar där. Det är vad jag har sett när jag har speglat mig (och spegeln har jag fortfarande stora problem med).

Något annat som boken tar upp är att vissa inte vill att deras matvanor uppmärksammas, och så har det varit för mig under många år. När människor för flera år sedan började kommentera så smått hur jag åt, drog jag öronen åt mig och visade inte hur jag åt. Och det egentligen utan att riktigt tänka på det, eller hur man ska säga. Det bara blev. Jag har dock alltid undvikit att ljuga, men jag såg dock annorlunda på saker än andra. Om någon frågade om jag hade ätit så sa jag nästan alltid ja. För det hade jag ju. Antingen hade jag ätit ett russin innan, eller en frukt, eller så åt jag igår eller i förrgår. Och det, för mig, var "ja, jag har ätit". Jag har inte kunnat se det som en lögn förrän nu, men jag är fortfarande fast i det där diffusa. Om någon frågar mig nu om jag har ätit vet jag att de syftar på den senaste/närmsta måltiden, men tänket finns fortfarande kvar. Men jag håller mig stenhårt till att äta sex gånger om dagen.

Hur som helst, det där med att dölja sina matvanor. Jag vet att folk inte förstår i vilken grad ätstörda personer drar det där till. Jag körde länge med att jag la upp mycket mer än vad jag ansåg var en normal portion (jag tror dock att det nästan alltid var en liten portion eller nästan normal). Jag la upp mycket grönsaker och det som anses nyttigt. Sedan åt jag långsamt, delade maten, tryckte ihop den och ja, gud vet allt. Det går ganska automatiskt. Och tyvärr har det ofta funkat. När kroppen står i svält så tänker man så. Mycket. På. Mat. Mat, mat, mat mat. Och hur man ska undvika att äta, hur man ska äta, vad, när och så vidare.

Jag hade bättre koll på vad vi hade hemma i kylen/frysen/skafferiet när jag var som sjukast än nu, när jag verkligen håller på att bli frisk. Jag smugglade ut mat, gömde det ganska avancerat i soporna och ställde i ordning så att det såg ut som om jag hade ätit. Jag hade koll på hur full eller tom diskmaskinen var så ingen kunde hålla koll på om det fanns disk efter mig eller inte. Så när det kommer till sjuka personer, om man misstänker eller ser små, små tecken på en ätstörning, så vet du aldrig om personen har ätit om du faktiskt inte ser det med dina egna ögon. Man utvecklar otroliga strategier, tyvärr. Jag kunde göra mig av med mat när jag satt vid ett fullt bord utan att någon märkte.

En sista viktig sak som boken tar upp är beslutsångesten; vad man än väljer hade man alltid kunnat äta något annat. Något godare, något nyttigare, något mindre. Det är väldigt svårt att bestämma sig när det kommer till mat (om man inte bara äter vissa saker, som jag gjorde i perioder. Det brukar vara ganska vanligt). Och jo, smaken försämras. Jag har under flera år gått runt och undrat vad fasiken som hänt med körsbären; de smakar ju ingenting. Jag kommer ihåg hur goda de var, men har inte ätit något i närheten sedan jag var typ tolv. Och det är inte det enda kan jag säga. Så det hoppas jag ska återställas :)

Det här inlägget blev kanske lite konstigt, jag hoppas att det inte är otydligt. Jag får så mycket tankar när jag läser boken, men jag glömmer bort det, så jag måste skriva efter ett ha läst ett kapitel.

Jag är så glad

Ibland så känner jag mig så glad över att jag överlag är väldigt glad. Jag blir liksom glad över min lycka, att känna äkta lycka, äkta känslor, som känns i hela kroppen. När man är sjuk tror man att man är glad, men det är man inte. Och när man är som gladast är det ingenting, verkligen ingenting emot hur man känner sig när man äter. Man kan inte veta förrän man testat, och då måste man testa fullt ut. Jag är inte helt frisk, men jag är påväg. Och jag börjar redan känna stora skillnader.

Jag tror att jag skriver mycket negativt här, men det är för att jag vill komma ihåg sen och kanske hjälpa andra att veta och minnas hur det var. Det är inte bara så att man bestämmer sig för att "nu ska jag bli frisk", isåfall skulle alla bli friska på ett kick, och aldrig gå i behandling flera gånger (eller ens gå i behandling).

Men jag är glad, och det tänker jag fortsätta att vara. Jag tycker att mer och mer saker är roligt, och får upp intresse för saker som jag egentligen tycker är kul, men som hamnar i skymundan. Ätstörningen tar så himla mycket ifrån en. Den har tagit så mycket ifrån mig. Den kan verkligen bara svälja och stuva undan hela ens liv. Men nu är det totally slut på det. Jag är glad, och tänker vara glad. Och ska jag vara ledsen ska det inte vara pågrund av någon anorexia.

Glömska

Ja, jag ska inte sticka under stol med att jag är minst lika glömsk som för någon månad sedan. Jag förstår inte ens hur jag lyckas glömma så mycket som jag gör, men det gör jag. Och när jag glömmer saker så känner jag mig så urkass och lat och sämst. Jag har alltid presterat, alltid varit tillförlitlig och i princip aldrig glömt något. Jag hade inte ens en almanacka och glömde ingenting. Jag var en robot, men andra ord. Det är inte mänskligt att inte glömma, men för mig fanns det inte i min värld att jag skulle glömma något. Att andra gjorde det var inte konstigt, men gjorde jag det kunde jag ha ångest hur länge som helst över hur dålig och egoistisk jag var.

Numer letar jag efter min mobil hela tiden ungefär. Imorse innan mamma åkte så sa hon hejdå, och att "din mobil ligger i gungstolen". Då förstår ni nivån på hur virrig jag är, haha. Det enda som jag inte glömmer så mycket kring är djuren. Ska jag mata dem eller göra något så är det sällan jag glömmer det. Det kan hända, men då på en mer normal nivå.

Men det är konstigt att glömma så mycket. Att inte kunna lita på sig själv. Jag förstår att det kommer att bli bättre, men ändå. Jag är van att ha full kontroll på sånt. Det fanns liksom ingen mänsklig faktor som spelade in, för på något sätt hade jag kontroll över det. Fast ändå inte. Man har kontroll tills allt bara brakar ihop. Och då brakar det rejält. Jag börjar dock känna mer och mer att jag undrar hur jag orkat i alla dessa år. Hur jag klarat skolan, ångest, stress och att försumma mig själv men ändå prestera. Jag har inte tagit hand om mig själv alls, men jag har ändå klarat att leva som en robot i så många år.. Konstigt.

Jag skulle behöva ett så kallat senilsnöre till min mobil, som många äldre har till sina glasögon. Ärligt talat, haha, det skulle underlätta min vardag enormt. Eller en spårare eller något. Jag tänker att jag måste börja lägga märke till när jag lägger ifrån mig min mobil, men jag glömmer ju bort det också.

När jag gick igenom det här med Gisela, att jag glömmer saker, så frågade hon massor av följdfrågor som hon alltid gör. För en som inte kan (som jag) så kan det verka helt orelevant, men hennes frågor leder alltid till att hon sedan kan hjälpa mig. Och ibland behöver hon knappt fråga något mer alls, utan vet ändå. Det här har hon pratat om förut, att jag har fettbrist. Det är bland annat därför som jag ser mig själv som väldigt tjock (min logiska del kan förstå, men tyvärr har ätstörningen fortfarande grepp om hjärnan så det är väldigt svårt att förstå på ett visst plan. Det är för bra för att vara sant, att jag inte skulle vara tjock). Jag kanske äter tillräckligt med fett för att klara dagen, men kanske inte tillräckligt för att "laga" det som behövs i kroppen och hjärnan. Så jag ska ha olja på sallad bland annat, och blev rekommenderad att äta chips eftersom att då får jag i mig tre saker som jag behöver; fett, kolhydrater och salt. Jag har lite saltbrist och sånt också.

Så nu vet ni att om jag skriver om samma saker så är det för att jag har lite/ganska/mycket dåligt minne. Man kan liksom inte gå från helstörd till mycket mindre störd på för kort tid ;)

Fight Song

This is my fight song
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me

Hur kort man kommer på tjugo minuter

Jag vet hur långt (kort!) man kommer på tjugo minuter. Om man, som jag, får gå tjugo minuter två gånger om dagen så blir man ganska snabbt varse om det - särskilt när man måste vända och gå tillbaka samma väg. Då kan jag säga att man kommer löjligt kort, särskilt om man har två valpar som flänger omkring och trasslar in sig var femte meter. Fast de är faktiskt ganska duktiga, de börjar bli bra på att gå i koppel. Vi började mycket senare än vi brukar med dem vi har nu, eftersom jag inte har fått gå.

I alla fall. Jag kan säga, för den som undrar, att jag inte kommer så långt. Och det är inte det det handlar om, det är bara det att jag går en liten bit och så måste jag vända igen. Inte kul. Men bättre än inget iallafall. Om jag är extra busig går jag två minuter extra. Jag är ju så rebellisk av mig..

Åttahundra grader

Jag går och lägger mig, och håller på att svettas ihjäl. Jag måste ha öppet fönster, kan inte ha på mig någonting och djuren kan inte ligga bredvid mig. Så fort någon av dem kravlar sig intill håller jag på att dö av värmeslag, och måste, tyvärr, flytta på dem. Det slutar dock med att jag tillslut ger upp, eftersom att de är ganska bestämda med att de ska ligga så N.Ä.R.A som möjligt. Jag älskar att ha hundarna och katterna hos mig, och jag vill inte behöva flytta på dem. Jag accepterar att jag inom en snar framtid kommer att smälta bort och försöker istället sova. Som varje kväll. Kväll, efter kväll, efter kväll, efter kväll..

Jag vaknar flera gånger per natt, och antingen fryser jag eller så är jag varm - och även om jag känner mig normal i temperaturen så vaknar jag ändå. Jag håller på att bli galen. Jag klär av mig, byter kläder, klär mig lättare, kortare, tunnare, mindre. Får ännu mer ångest av att se hela kroppen hela tiden, och att alla andra gör det. Jag är uppblåst nästan hela tiden och har tidvis väldigt svårt att förhålla mig till kroppen. Det är svårt att förstå för utomstående, men för mig är kroppen en mycket, mycket stor källa till ångest. Jag ser bara att jag är tjock (men jag har blivit mycket bättre på att tänka att "nej, du är inte det. Du är fin. Du är inte tjock, du är uppsvälld, det kommer lägga sig". Och det hjälper faktiskt, för då spinner jag inte vidare på paniken).

Den här veckan var jag hos Gisela igen och tog upp det här med att jag blir så galet varm. Dels tycker jag att det är jättekonstigt att jag blir såhär varm eftersom att jag aldrig har haft det på det här sättet och så ihållande. Jag har alltid frusit väldigt mycket och väldigt lätt. Det är jag som gått runt med tjockkläder när andra går runt i korta och tunna outfits. Dels är det konstigt eftersom att min normaltemp har legat runt 35-35,5 i flera år. Jag har fortfarande lite svårt att tro på det, men jag har tagit tempen varje morgon och kväll i perioder för att se om det stämmer eller inte, och det har alltid legat där, förutom när jag känt att jag måste ha feber. Men jag tvivlar lite på allt sånt där, hehe.

Gisela sa att det antagligen var min blodcirkulation som höll på (eller ja, hon sa det ju mycket bättre än så, men jag minns inte vad hon sa). Jag fick som uppgift att trampa tjugo tramp innan jag gick upp på morgonen, och än så länge har det fungerat. Efter fyra dagar ska jag öka till trettio, sedan fyrtio osv. Inte mer än femtio. Jag tror att promenaderna säkert spelar in lite men de där trampen verkar redan fungera. Jag vet inte om det kan hjälpa så snabbt, eller om det kanske höll på att bli lite bättre innan i och med promenader och så. Ingen aning, men skönt är det :) Jag har oroat mig väldigt mycket över att jag ska behöva leva med värmeslag resten av livet (och sen har jag panikat över att det är för att jag har blivit så tjock som det är så, och att jag är överkänslig och gnällig och därför blir extra varm). Väldigt logiskt.. Men sjukdomen är inte logisk alls. Den bara kör över en, men nu är det jäkligt slut med det.

Så jag är så, såååå glad att inte vara så himla varm hela tiden. Det låter som en liten sak, men det känns som om man brinner och om någon annan rör en så börjar man svettas direkt för att det blir så varmt. Och svettas gör man ändå faktiskt, för att man är helt överhettad. Svettig och varm och usch. Huden känns som om den brinner. Men nu hoppas jag att jag slipper det, och jag är som sagt så glad över det!

Feber

Det börjar med att jag vaknar med feber. Eller, egentligen börjar det med att jag inte kan sova, som vanligt. Så det är inget ovanligt. Men den här natten blir jag varm, sedan kall, och varm igen. Jag blir iskall, vaknar, drar på mig täcket och börjar svettas direkt. Verkligen direkt. Det känns som om jag ska dö av värmeslag. Så jag drar av mig täcket. Flyttar på hundarna som ligger tätt intill mig. De ser sig yrvaket omkring, ålar sig intill mig igen och suckar nöjt. Jag suckar. Men inte nöjt. Jag vill ha hundarna intill mig, men det går inte. Jag försöker flytta på dem igen, men någon ålar sig alltid yrvaket tillbaka och trycker sig intill mig. Jaja.

När jag slutligen vaknar tidigt nästa morgon och känner att "jag kommer inte kunna somna om, och även om jag kunde så vaknar jag hela tiden". Så går upp. Trots att fönstret stått öppet hela natten så är det varmt. Och det är ännu varmare i resten av huset. Jag håller på att smälla av. För första gången på länge går jag omkring i korta sovshorts och ett väldigt lätt linnet. Även om det bara är min familj som är hemma, och kanske någon av våra närmaste vänner, så är det jättejobbigt att gå runt och visa upp hur tjock jag är. Trots att det är de människor som står mig närmst. Och jag skäms över det också. Men så fort det kommer någon annan håller jag mig undan eller drar på mig långbyxor. Och svettas till döds. Men det går verkligen inte, det går bara med vissa som jag verkligen tycker om och litar på.

När jag säger att jag svettas till döds så menar jag det nästan helt. Det rinner. Och det rinner även om jag har ett jättetunt, fladdrigt linne som egentligen knappt nuddar kroppen. Det bokstavligt talat rinner om ryggen. Och jag har svårt att acceptera att jag har feber. Jag tänker för det mesta att det här handlar om att jag gått upp så mycket i vikt, och då blir man varmare. Jag kommer ha det såhär jämt, eftersom att jag måste leva med en tjock kropp. Men så försöker jag tänka att det inte är så. "Du är inte tjock. Du är fin. Din kropp håller på att bli frisk". Det funkar lite. Ibland. Men jag har svårt att helt övertyga mig själv.

Som vanligt så misstror jag att jag är sjuk; om jag bara ignorerar det och kör på så kommer det gå. Jag hamnar i mitt vanliga mönster ibland, men annars lyckas jag faktiskt ganska bra med att lyssna på kroppen. För jag orkar egentligen ingenting. Och det är hemskt. Jag får så dåligt samvete och känner mig så lat och urusel. Jag sitter bara still, svettas och äter. Typ det mina dagar går ut på. Men så försöker jag att tänka om. Jag tar hand om mig själv. Jag är inte dålig. När andra som jag känner är sjuka tillåter de sig att vara totaldäckade. Jag måste också göra det. Men det är så erbarmligt tråkigt!

Tusen anledningar

Just nu kan jag knappt ens försöka säga till mig själv att jag inte är tjock. Rösten blir bara en svag viskning som inte övertygar någon. Minst av allt mig själv. Och jag avskyr att se mig själv, se hur jag ser ut. Jag avskyr hur det känns just nu. Jag försöker klamra mig fast vid att det här går över, förr eller senare kommer det att kännas bättre. Och varje gång jag ser den enorma saken som sticker ut som en fet bergsklippa påminner jag mig själv om att det är värt det. Och det är det.

Men gråten tränger på. Den tränger på något oerhört, och monstret försöker omvandla allt till ren och skär panik. Ofta. När det blir jobbigt försöker anorexiamonstret att göra så att jag får panik, för då tar liksom kroppen över på något sätt. Det är väldigt svårt att ha kontroll när kroppen får panik; en instinkt är väldigt svår att hindra. Speciellt panik. Det vet alla som drabbats av riktigt, riktigt panik. Det är svårt att behålla fattningen och behålla kontrollen. Så monstret försöker övermanna mig på ett oerhört slugt sätt. Det är så förbaskat svårt att inte tillåta kroppen att hamna i paniken, gå upp i det och bara go bananas.

Idag är det så mycket som tyder på att jag gått upp jättemycket i vikt:

1. Jag är varm och svettig typ hela tiden. Jätte.

2. Jag är öm om magen, och jag har haft jeans på mig idag, alltså är min mage så stor att jag får ont av att ha normalstora byxor på mig.

3. Jag ser mig själv i spegeln. Disaster.

Jag avskyr att jag får panik över att jag tycker jag är tjock. Eller, ja, egentligen är det i grund och botten inte riktigt det det handlar om, samtidigt som det är det som man, bla, blir så manisk runt. Vikt. Matvanor. Kost. Kalorier. Träning. Usch.

Alltså när jag ser mig själv så tänker jag att jag verkligen ser gravid ut. Hade jag sett mig på stan hade jag inte tvivlat en sekund om att så var fallet. Jag är rund överallt, jag har fett överallt. Jag har kontroll fast ändå inte. Jag vill bara tillbaka till min gamla vikt, men såklart vill jag inte det. Inte med allt som följer med. Inte när jag förlorar hela livet.

Jag orkar inte. Varför kan jag inte bara se ut som en normal jäkla person?

Jag är stark

22/8
Faktiskt. Jag är stark. Tänk att jag sitter och skriver det. Och ändå tror på det, ibland iallafall. Jag har inte missat en endaste ynka liten måltid. Jag har inte tagit i underkant, jag har inte tagit det som ätstörningen säger till, jag har inte ens gått med i ätstörningen. Jag har ätit det jag vill. Jag har ätit utöver. Jag har ätit så mycket som jag inte har ätit på flera, flera år, eller som jag aldrig har ätit. Jag har ångest. Jag skrattar. Jag ler, jag njuter, jag sjunger. Jag gråter, jag kan inte andas, jag har panik. Jag drunknar, jag sprängs inuti. Jag äter mat jag tycker om, jag behöver inte följa restriktioner. Jag njuter, och jag lider. Snart njuter jag mestadels. Så som det ska vara. Och jag kommer få motgångar, precis som alla andra får. Normala motgångar. Som alla andra. Jag är påväg mot ett så kallat normalt liv; ett liv utan ätstörningen i största möjliga grad, tills jag slipper den helt. För bort ska den. Helt bort. Långt bort.

Uppsvälld x500

23/8 (?)
Jag känner mig som en boll. Spänd, stor, rund, fullproppad. Mätt och illamående. Detta var faktiskt min första måltid sedan vändningen som jag inte åt upp. Jag lämnade väl kanske 4-5 tuggor? Lite mer? Svårt att bedöma. Men det hade inte med monstret att göra, så det tröstar jag mig med iallafall. Jag åt, och blev mätt. Jag fortsatte och blev proppmätt. Jag fortsatte, och blev stadiet efter proppmätt, och ungefär så x antal gånger till. Jag började må illa, och tillslut fick jag ärligt talat kväljningar. Och alltså, ja, då gick det inte mer.

Och ärligt talat, när jag blir såhär uppsvälld så är det så absurt att jag inte ens kan må dåligt över det. Alla som verkligen förstår hur det här är förstår nog HUR uppsvälld jag blir då. När till och med jag ser att det är så mycket att inte ens ätstörningen kan övertala mig att jag är dödstor och göra så att jag får världens panik. Det är bara så absurt det är.