Att gråta av lycka och sorg

Vattnet strilar ner över mig, och som alltid när jag duschar svävar tankarna runt  inuti huvudet. Det är konstigt hur mycket man tänker när man står i duschen, men det ger en verkligen ett slags andrum. Iallafall nu när jag inte får ångest över min kropp hela tiden.

Jag tänker glada tankar, vilket jag gjort väldigt mycket senaste tiden. Jag tänker på hur bra allt som är bra är, på allt mysigt och roligt som ligger framför mig. Jag är så uppslukad av tankarna att jag knappt känner av frossan och magknipet.  Och plötsligt slår just det mig; hur glad jag är. Hur bra jag ändå mår när jag inte har ångest. Hur mycket roligt som ligger framför mig. Att det inte finns något längre som otillåten mat eller styrande monster. Jag kan kliva ut ur duschen och äta vad jag vill. Exakt vad jag vill, och inget kommer hända. Jag måste inte vara utan mat resten av dagen, jag behöver inte gå utan flera dagar i sträck. Jag behöver inte gå ut och jogga eller kompensera på annat sätt. Monstret kan inte bestämma längre. Hon kan ge mig ångest, göra mig yr och svimfärdig, eller ge mig andra kroppsliga krämpor. Men det går över, och jag kommer äta oavsett. Så gör vad du vill, ätstörningsjävel.

Jag tänker på hur jobbigt det har varit. Jag tillåter mig att känna. Känna hur hemsk anorexian är. Hur mycket jag fått genomlida och kämpa mig igenom. Hur svårt och förfärligt det har varit att leva ett "normalt" liv i flera, flera år och vara instängd, inte få välja och styra själv. Att skiljas från de man älskar och står nära, trots att de finns precis framför en. Monstret styr kroppen och jag sitter inlåst i ett mörker inuti mig. 

Och när jag tillåter mig att känna allt det här, så börjar jag gråta. Först av glädje över hur bra mitt liv är och håller på att bli. Hur bra det kommer bli. Att jag kommer kunna äta och inte ha ångest. Jag kan ha ångest över vanliga saker, som alla andra. Det är ofattbart att jag knappt har panikattacker/ångestattacker längre, det är otroligt skönt. Jag kan få ordentligt med ångest, men nästan aldrig så att det blir en attack. Det betyder dock inte att ångesten är mycket svagare, utan att jag har fått hjälp så jag kan hantera allt det jobbiga och svåra bättre. Men överlag mår jag så mycket bättre, för när man svälter har man inte så mycket bra perioder. Man tror det, men det har man inte. Men jag har mycket mindre ångest nu, och oftast inte lika extremt jobbig.

Sen gråter jag av sorg. Över allt jag utsatts för. Att jag inte tillåtit mig att känna. Att jag levt instängd i så många år, levt i svält, blivit så misshandlad. Att jag vägt så lite utan att se det. Att jag avskytt mig själv så, och nedvärderat mig så totalt. Min stackars kropp och själ som utsatts för det här. Ingen borde få genomgå sånt här. 

Sen tänker jag att jag kan gå ut och äta vad jag vill. Och då börjar jag gråta ännu mer.

Nu sitter jag ute på tomten i solen. Det blåser rätt mycket, så jag kan sitta här även om jag har lite feber. Alla mina älskade vapendragare, hundarna, ligger bredvid mig. Hästarna betar utanför och jag lyssnar på musik. Min vardag är bra. 

Det här inlägget var svårt att skriva, jag bröt ihop när jag kom till "känna hur hemsk anorexian..". Jag förstår att många inte förstår det. Men jag gör det äntligen. Jag tycker inte synd om mig själv, men det som jag varit med om är hemskt. Denna sjukdom räknas som den näst mest svåra och kämpiga efter cancer. Den påverkar främst den sjuka så mycket, men också de runt om. Anorexia är bland, eller den, värsta psykiska sjukdomen enligt utförliga studier. Hemskt värdelös. Jag är utbränd, och måste jobba länge för att bli helt bra. Men jag har lärt mig så ofantligt mycket, och jag håller på att förändras. När man varit med om något sånthär är det som att man kommer upp till en ny nivå av förståelse som man inte ens visste fanns förut. Så jag förstår att folk inte förstår. För jag gjorde inte det heller förut. 

Så jag sitter på tomten och gråter med mina hundar. Och så tänker jag "jag kan gå upp och äta choklad". Jag ler, och så tränger ännu mer tårar på. Men mest av glädje.

More quotes

Att lyssna på kroppen - nyckeln till framgång

Jag sover dåligt, sämre än vanligt till och med. Vaknar av och till. Är för varm, eller för kall. Aldrig lagom. Huvudvärken dunkar och ögonen känns som bly. En av gångerna när jag vaknar är klockan ungefär tre. Jag behöver verkligen kissa, så jag tråklar mig ur sängen och alla hundar som ligger kors och tvärs över, ovanpå eller intill mig. Släpar mig på trötta ben till toaletten och sedan tillbaka. Min lilla kattunge sitter yrvaket precis innanför dörren och väntar på mig. Börjar spinna på högsta volym och stryker sig mot mitt ben. Hon tittar på mig som om jag varit borta flera timmar, och inte två minuter. När jag böjer mig ned för att klappa på henne och lyfta upp henne känner jag hur yr jag har blivit. När jag går mot sängen känns allt jättekonstigt, och jag lägger mig snabbt ned.

Det tar ett tag att somna. Jag mår illa och det känns som om jag ska svimma, men utöver det känns det konstigt i kroppen på ett annorlunda sätt. Jag försöker att släppa det och bara somna om.
När jag slutligen vaknar runt sex känner jag att jag inte kommer kunna somna om något mer. Det känns som om någon har drämt till mig med en stekpanna ordentligt, och jag börjar ganska snart koka. Kul.

Jag har ett möte hos min psykolog klockan tio, och jag var tvungen att avboka förra veckan eftersom att jag reste bort några dagar. Detta har gjort att jag känner att jag verkligen inte kan avboka igen. Jag kände redan dagen innan att det antagligen inte skulle blivit bättre tills dagen därpå, men jag ville ändå inte avboka eftersom att jag avr inställd på att åka. Och den inställningen höll jag kvar hela morgonen, tills det började bli dags att åka. Jag kände att jag orkar verkligen inte. Jag har 2,5-3 grader högre än vad jag brukar ha i temp och känner mig bara fullkomligt sänkt. Men det är så svårt att lyssna på kroppen, för jag känner mig så överdriven, känslig och löjlig. Om jag bara kör på så går det ju, och skulle det verkligen inte gå så får man ju härda ut. Och så ska det bli mycket värre sedan? Nej, du får stanna hemma.

Jag gick in och tog en sval dusch, vilket var jätteskönt och hjälpte rätt så mycket. Jag hade jättedåligt samvete för att jag avbokat igen, och så känner jag mig så löjlig. Varför biter du inte bara ihop som en normal människa? Men jag försöker möta tankarna med logik. Faktum är att en normal människa med hög feber och huvudvärk antagligen inte skulle åka iväg om det inte var jätteviktigt. Och dessutom, hur schysst är det att åka iväg om man är förkyld? Kanske inte så jättekul om man smittar någon. Nu vet jag iof inte hur smittsam jag är, alla säger att sjukdomar slår värre på mig eftersom att kroppen inte är så stark.

Men men. Det är nytt att lyssna på kroppen. Det är skamfullt, läskigt, konstigt, ovanligt. Men ändå skönt. Jag får ångest av det, dåligt samvete och känner mig jättedålig och svag, men jag försöker också tänka att jag måste göra allt det här för att bli frisk. Det hänger ihop med anorexian, att inte lyssna på kroppen. Kämpa i motvind hela tiden. Jag ska äta det jag är sugen på, jag ska inte göra saker som jag inte orkar eller vill. Det är svårt, men det går. Och det blir lättare med tiden. Jag har alltid trott att sjukdomar som jag får är något påhittat. Jag tror att jag inbillar mig, och att det enda jag kan göra är att strunta i det och köra på som vanligt. Men det finns ändå en liten bit som på något plan vet, och den lilla biten måste jag lirka loss och hålla stenhårt i. Och det gör jag!

Efter duschen närmade det sig tiomålet, så då testade jag att göra ett svanäpple. Det blev, med tanke på omständigheterna, rätt okej ändå. Och det var jätteroligt! Så det blir mer matkonst :)

Hallå kroppen, näringsbrist??

Efter att ha följt ordinationen helt och fullt och alldeles utomordentligt i ungefär tre dagar började jag bli otålig. Varför känner jag mig fortfarande yr? Varför är jag trött, varför känns det inte som en mirakelförändring? Varför sover jag så fruktansvärt dåligt fortfarande?? Hallååå kroppen, du kan inte ha näringsbrist och saltbrist och alla brister du nu har längre. Jag har ju gett dig allt det där! Kom igen nu!

Kanske inte riktigt så det funkar, va? När jag tänkte lite längre än näsan räcker, eller kanske sjukdomen eller vad vet jag, så började jag väl kanske inse lite mer att det faktiskt tar ett tag. Allt måste nog byggas upp igen innan det ens hamnar på en icke-brist nivå. Och det sa Gisela, och andra runtom mig. Så jag antar det. Jag matar på iallafall. Oavsett vad monstret uppe i huvudet säger. I'm there for you, kroppen.

En annan väldigt, väldigt, V Ä L D I G T bra sak att höra var det här med viktuppgång och uppsvälldhet. Tydligen var det något med cellerna som gör att man blir uppsvälld efter att ha svultit; det betyder inte att man är tjock eller ens har gått upp i vikt. För det blir lite som om ens värsta farhågor besannas, att man inte kan äta normalt och som alla andra utan att bli JÄTTESTOR. Men det är inte sant. Jag försöker påminna mig om det efter varje måltid, och emellan, eftersom att jag kan vara uppsvälld ganska länge.

En gång blev jag så uppsvälld att jag, på allvar (verkligen på fullaste allvar) såg väldigt gravid ut. Alltså det var så stört att jag inte ens kunde få ångest, för inte ens monstret kunde övertala mig att jag gått upp så mycket i vikt (men tro mig, hon försökte allt). Jag får ta en dag och jobba på uppsvälldheten och äta en stor portion och träffa mina vänner som jag inte sett på ett tag, och säga att jag är gravid eller har rarus magus biggus eller något. Även om jag är bra på att övertyga/lura folk (eftersom att när jag väl gör det kan jag hålla masken, och jag gör det ytterst sällan. En gång lyckades jag lura ganska många i gymnasiet att skolverket förkortat sommarlovet med en månad eller till hälften eller något sådant. Efter ett tag trodde de mig, men jag fick lite dåligt samvete och var tvungen att avslöja mig rätt snabbt) så tror jag att just att jag är gravid kan bli väldigt svårt. Men man kan ju alltid försöka!

Men okej, förutom att det någon gång var så extremt att jag inte ens började dö så är det överlag ganska hemskt. Det skapar mycket ångest, men det hjälper att veta att det är just att man är uppblåst. Jag trodde inte att jag kunde bli uppblåst, utan att det var någon försvarsmekanism från min sida för att jag inte skulle få världens panik över hur mycket jag gick upp efter en måltid. Men obviously. Såklart att jag kan bli uppblåst. Gisela berättade också att det tar ett tag att gå upp i vikt på riktigt. Oftast när man kommer igång och äter så är det väldigt mycket vätska som gör att vågen visar mycket mer, men det tar ett tag innan det blir verklig vikt. Det försöker jag också tänka på när allt blir jättejobbigt. Man får försöka hitta pålitliga och bra människor som man känner att man kan lita på. Det är till en sådan enormt stor hjälp, även om man kanske inte kan förstå det innan.

En deciliter

Efter att ha besökt Gisela (dietisten) för första gången på ett tag kom jag hem med nya riktlinjer. Bland annat hur jag ska göra med salt, och att jag ska ha extra olja på maten. Jag ska dessutom fylla en 1½ liters flaska med vatten, som ska fördelas på ungefär en deciliter i timmen om dagen (plus annan dricka vid måltider). Jag fick dessutom lära mig lite om kostcirkeln, och undrar var den har varit hela mitt liv? Jag fick lära mig tallriksmodellen när jag var liten (i skolan), men alltså.. Hur mycket av det där förstår man när man är liten? Kostcirkeln skulle man ha i högstadiet.

Idag har jag iallafall satt "en deciliter i timmen" i verket. Min mobil ringer en gång i timmen, och decilitermåttet ligger redo vid kylskåpet. Det kan låta som en enkel uppgift, men det är hemskt att dricka vatten när man inte är törstig, det tar verkligen emot. En deciliter är dock rätt lätt, så det är egentligen mycket bättre än att tvinga i sig ett stort glass några gånger under dagen. Det är hemska grejer det! Det ska tydligen ta tre till fyra dagar innan känslan av att vara törstig kommer tillbaka om man gör såhär. Så time will tell. Jag hoppas det fungerar.

Jag fick också lära mig att man ska kissa i princip fem gånger per dag, och - hehe - jag kan ju säga att jag inte gör det. Nu när jag druckit en deciliter i timmen har jag nog kissat ungefär en gång i timmen också. Och annars kissar jag rätt mycket mer än fem gånger. Lite "intresseklubben antecknar" över min toalettstatistik, men nu vet alla iallafall ;)

Brännande avtryck

När jag sitter mot något, eller om jag drar med handen över huden, gör det. På vissa ställen gör det ont på ett nästan brännande sätt. Det är inte främmande, men det har nog inte varit lika starkt som det är nu. Efter som att jag haft det då och då har jag tänkt på det som något normalt; likaså när det gäller att det ofta gör ont med mycket lätta tryck mot huden (så har det i princip varit så länge jag kan minnas). Om någon, eller jag själv, petar/trycker lätt mot armen så gör det ont, och sedan gör det ont lång tid efter. Och som sagt, det har varit normalt för mig, och jag känner mig så gnällig som det är, så jag har inte tagit upp det. Och med tiden har jag inte tänkt på det. Det är som att det gör ont om du slår i din tå.

Idag har det som sagt varit värre än vanligt, och nu mot kvällen har det förvärrats. Jag har ont i hela kroppen, det känns som riktiga blåmärken på många ställen bara man kommer åt, och på vissa ställen gör det ont flera minuter efter ett jättelätt tryck. Och så bränns det. Det blir inte bättre av att jag är trött eftersom att jag alltid sover dåligt, är helt sjukt uppsvälld (på riktigt, såhär uppsvälld har jag inte varit förut), har ont i hela kroppen, har ångest för jag-vet-inte-vad (eller ja. Inte specifikt iallafall, det är bara ångest i kroppen och inte jättemycket tankar), dåligt samvete för att jag ärligt talat blir iallafall lite av en börda och orosmoment för min familj, är stört mätt och får kväljningar samtidigt som det börjar släppa och jag är hungrig, fast proppmätt och illamående? Ja, samtidigt. Och för att jag bara känner mig så oerhört gnällig. Men jag kan liksom inte sitta eller stå eller gå eller någonting för det gör O.N.T. Inuti och utanpå och överallt.

Gud vad jag gnäller.
Dagen har faktiskt varit bra annars, maten har funkat bra men jag har haft ont i kroppen. Det har varit toppenfint väder och vi har varit iväg och det har varit jättemysigt iallafall.
Ja. Over and out.

Jag sjunger igen

Jag har, helt plötsligt, upptäckt att jag har börjat sjunga igen. Jag sjunger, och jag nynnar så att jag fått ont i halsen och inte kan sjunga mer. Då är jag förpassad till att nynna resten av dagen, haha. Det har kommit plötsligt, vilket är konstigt, för när det försvann så försvann det successivt. Men nu sjunger jag iallafall igen. Och nynnar. Och det är så skönt! Det var så länge sedan.. Riktigt länge sedan.

Maniskt beteende

Efter att ha varit på Capio och vägt mig mådde jag som sagt inte särskilt bra. Jag kunde inte sluta fundera på hur mycket jag hade gått upp, och hur mycket av vikten mina kläder faktiskt utgjorde. Tillslut var jag tvungen att rota fram brevvågen och väga kläderna som jag hade på mig (eftersom att jag inte brukar vägas med kläder). Mina kläder vägde runt 650 gram, vilket lugnade mig lite. Lite.
Medans och efteråt tänkte jag på hur jäkla maniskt det här beteendet är. Stört. Jag kände mig så ytlig och löjlig. För folk som inte förstår verkar jag nog hur dum som helst, men det blir liksom något man hakar upp sig på. Det är svårt att tänka på något annat, och eftersom att jag oroade mig så mycket och inte kunde släppa det bestämde jag att det kanske var bäst att ta reda på hur mycket kläderna vägde. Bättre det än att jag ska ha sådan panik att maten inte fungerar. För den ska fungera. Jag kommer bli så besviken om jag misslyckas (samtidigt måste man väl misslyckas också, antar jag).

Ja, så jag gjorde något så banalt som att väga mina kläder. För 650 gram spelar ju så himla stor roll. Så löjligt, fast samtidigt inte. Jag har mycket att jobba med och jag gör mitt bästa. En ätstörning handlar mycket om kontroll, och jag har släppt på så ofantligt mycket av kontrollen nu, att detta helt enkelt blev för mycket. Löjligt, men samtidigt inte. Jag äter enligt full ordination, och när man får panik är det svårt. Man vill bara bli av med det, och jag stod ut hela dagen. Ja, jag vet inte om det var bra eller dåligt att göra det, men men.

Ångest, ångest, ångest

När jag sätter mig vid bordet känns det helt okej. Det är min familj, jag och två gäster, som är mycket nära vår familj. Nästan som två extra familjemedlemmar; vi barn har i princip alltid känt dem, och vi har mycket fina, härliga och roliga minnen ihop. Pappa har gjort italiensk middag, så det är lite plock. Sallad, bröd och olika korvar och skinkor/salami. Jag tycker inte så mycket om korv, så jag äter de andra, platta och skivade skinkorna/salamisarna/korvarna. Jag äter sallad och bröd, och tankar om bröd snuddar snabbt vid mig, men jag kan ändå trycka bak det. Monstret försöker, men jag lyssnar på allt annat. Allt förutom henne. Och så fortsätter jag att plocka.

Sallad, frukt och grönsaker, och skinkor eller vad de nu heter, har varit något av det som jag alltid har haft lättast för att äta. Men konstigt nog börjar det ganska snart att bli jobbigt, speciellt med brödet. Jag blir mätt jättesnabbt, och blir inte förvarnad med tankar eller så, utan ångesten, stressen och paniken börjar helt plötsligt att krypa sig uppåt. Snabbt. Jag får tryck över bröstet och det blir jättetungt och svårt att andas. Jag får knappt någon luft. Jag mår illa, blir jättevarm och ångesten river runt i mig. Men monstret håller sig ändå tyst. Hon river runt i hela mig istället, och just idag verkar hon inte attackera med så mycket tankar. Men desto mer ångest.

Jag försöker ignorera det. Acceptera ångesten, men inte på några villkors vis underkasta mig den. Så jag fortsätter att äta, och jag äter upp allt. Det är hemskt; jag får ännu mer panik, och bara svårare och svårare att andas. Jag orkar inte. Jag vill inte det här, jag vill inte ha ångest, jag avskyr det. Jag är så TRÖTT på ångest och panik. Jag är så TRÖTT på monstret, på anorexia och att inte kunna äta utan att må dåligt. Jag vill inte det här. Vill inte, vill inte, vill inte.

Jag försöker att koncentrera mig på samtalet, men det räcker inte, så jag tar fram mobilen och börjar bläddra omkring. Titta på hundar, titta på alla fina resultat från alla andra (själv har jag knappt varit på tävlingar i år, men det ska det bli ändring på!) och tillslut börjar jag spela. Jag är egentligen inte så jättemycket för att spela mobil/datorspel, men det är väldigt bra distraktion när jag blir stressad eller får hög ångest. För inte så länge sedan fick jag ångestattacker när ångesten blev för hög, och då var det helt omöjligt att koncentrera mig på att spela. Helt omöjligt. Men nu när vi jobbat med attackerna (och nästan fått bort dem helt), så har det blivit mycket bättre. Men idag funkar det sådär. Jag förstår inte varför! Jag kan inte släppa tanken om varför det blev såhär mycket just nu, eftersom att middagen var en av de lättaste för ätstörningen att acceptera (nu får ju inte ätstörningen vara med, utan jag äter det jag vill. Men ändå, konstigt).

Jag börjar förbereda efterrätten, gör bottnen, rensar jordgubbar, hackar daim. Kan inte andas, håller på att dö av värme, trots att jag har korta shorts och linne. Jag som alltid fryser, är helt överhettad. De andra har bytt om till långbyxor eftersom att det börjar bli kyligt i uterummet. Jag vill sätta på fläkten, och måste lägga i tusen isbitar i glaset. Jag får få brain freeze, men jag måste dricka jättekallt! Nu!

När mamma kommer upp efter att ha gjort det sista på jobbet märker hon att jag inte mår så bra. Jag frågar om en övning som hon berättat om för mig förut, och hon sitter med mig och går igenom. Spänna händerna, slappna av. Andas djupt. Känna på armarna, inte för snabbt. Och det hjälper faktiskt, ångesten lättar lite. Tillslut går vi ut till uterummet och spelar kort, och de andra börjar komma tillbaka efter att ha skött hästarna och rastat sina hundar. Ångesten ökar och minskar lite, men mest ökar den. Och jag är så orolig att få en ångestattack. Jag vill inte, jag orkar inte. Jag V.I.L.L I.N.T.E ha en ångestattack. Vi spelar, och jag kan inte andas. Nu har det snart gått tre timmar, och det känns fortfarande som om någon klämmer åt runt halsen och som om jag har en tvångströja åtsnärjd runt bröstkorgen. Jag avskyr det här.

Det har släppt lite tills vi ska äta desserten, men egentligen inte jättemycket. Det har gått tre timmar nu, och ångestattacken har legat precis under ytan i princip hela tiden. Bitvis är jag jätteskakig, och jag vill bara att allt ska gå över. Men jag kör på. Jag tänker inte låta monstret bestämma. Jag är helt förberedd på att jag kan få världens panikattack, men då får det vara så. Så jag äter dessert, och tar en gång till när min bit är borta. Och ångesten börjar faktiskt lägga sig. Jag börjar så smått kunna andas normalt igen, och jag känner mig inte lika varm. Trycket börjar lossna och skaket försvinna. Den vanliga och så välkända tröttheten börjar breda ut sig över mig, och jag blir supertrött. Men jag lyssnar till samtalet ett tag till, sitter med. Utan ångest. Så himla skönt! Gud vad jag avskyr när det blir sådär, när det aldrig släpper. Det är hemskt. Men förr eller senare försvinner det, jag måste bara stå ut. Och det ska jag. Monstret ska ut.

För att få kontroll..

För att kunna få kontroll måste man våga släppa på kontrollen. Den, egentliga, inbillade kontrollen. Anorexia är ingen kontroll, anorexia är en sjukdom, ett monster, en demon som ska ut. Frihet och friskhet är kontroll. Lycka och att tycka om sig själv, det är kontroll. Destruktivt självbeteende, oavsett form, är verkligen inte kontroll.

Jag har aldrig vågat släppa på kontrollen. Jag har trott att jag släppt på den; att äta och försöka minimera ätstörda beteenden har jag trott innebär att jag vågat släppa efter. Och ja, lite har jag ju släppt efter. Men jag har trott att jag har släppt mer än vad jag har, och det inser jag nu. Jag förstod inte det förrän jag kunde släppa helt. För det har jag faktiskt gjort nu, och så får jag se vad som händer. Men jag har ändå mycket mer kontroll nu än jag hade för bara någon ynklig vecka sedan.Och det hjälper mig att tro att jag kan bli frisk, och att det innebär att jag har kontrollen. En djupare kontroll, som inte ligger precis vid ytan hela tiden. En kontroll som man inte behöver tänka på, utan en automatisk kontroll. En normal, värdig och livsduglig kontroll.

Ätstörningskontrollen är bara en illusion av kontroll.

Pröva kläder

Jag bestämmer mig för att titta på kläder den sista tiden innan mitt möte börjar. Min storasyster har precis gått till sitt möte, som är ungefär en halvtimme tidigare. Jag går in i en av klädbutikerna och kikar runt, men hittar egentligen ingenting. Precis innan jag ska gå hittar jag två klänningar, så jag bestämmer mig för att pröva dem.

Väl inne i provrummet så granskar jag mig själv i spegeln. Jag gör det per automatik, eller kanske mer maniskt? Jag vet inte riktigt. Jag bara måste. Men jag kan faktiskt låta bli att döma mig stenhårt, vilket jag alltid, alltid gjort annars. Föraktat det jag sett. Jag tycker att jag är tjock, men försöker ändå tänka på att jag är uppsvälld. Tänka på hur djur och andra ser ut när de inte ätit ordentligt och sedan börjar äta igen. Man blir uppsvälld. Även om jag kan hålla monstret från att kasta sig över mig med glåpord, så är det jobbigt, så jag sätter på mig en klänning och granskar resultatet i spegeln. Den är fin, kanske lite väl urringad. Jag har svårt för sådant på mig själv, är inte van vid det. Den ska sitta åt, men hänger, men revbenen syns ändå. Och magen. Mina revben och min mage sticker ut. Motsägelsefullt. Sånt gör mig bara stressad, så jag byter tillbaka till mina kläder och betalar för klänningarna. Sedan får det vara slut med att pröva kläder idag. Det tär på en, men det är roligt med nya kläder. Och idag gick det bättre än det brukar. Det gäller att vara snäll mot sig själv, försöka skydda sig från monstret. Ifrågasätta monstrets påståenden och se igenom filtret. Inte vara elak mot sig själv, utan tycka om sig själv. Jag jobbar på det.

Kämpigt och ledsamt, men det gick

Igår var jag på Capio igen för att kolla vikten och prata lite, och det blev faktiskt jobbigare än vad jag hade trott. Dels hade jag ätit innan vägningen, och jag hade kläder på mig vilket jag inte brukar ha annars. Jag hade gått upp väldigt, väldigt mycket. Och då pratar jag inte bara om ett kilo. Det var hemskt, jobbigt och bara.. Usch. Usch, usch, usch. Monstret körde igenom hela sitt monster-manus och stack hål på mig bit för bit. Jag hade egentligen inte särskilt mycket att sätta emot, men på något sätt kunde jag ändå behålla tankarna om att det var värt det, och att jag måste pröva det här fullt ut. För det är det enda jag inte gjort. Ätit som jag vill och släppt på kontrollen som jag hållit så stenhårt i i alla dessa år.

Jag och min syster skulle äta lunch ihop efter mötet (hon var också på ett möte precis i närheten) och innan jag gick ifrån Capio fick jag stanna upp och bara försöka andas. Det var svårt. Svårt att andas, svårt att inte hyperventilera. Svårt att finnas till. Men jag samlade upp mig själv och gick till centrum. Skrev till M, panikade endel, och hon svarade, som alltid, jättebra. Jag förstår inte hur hon alltid kan skriva saker som lugnar mig. Men det gör hon. Hon hjälper alltid till, har alltid bästa svaren och orkar med mig. Och förstår, eftersom att hon själv varit där.

Sen beställde jag mat med min syster och åt det. Och jag beställde inte sallad eller fisk, som ätstörningen lobbade för (eftersom att den på något sätt accepterat att jag inte hoppar måltider, vilket den först försökte med. Då byter den strategi och försöker få mig att äta så nyttigt och restriktivt som möjligt, så att jag fastnar där, för att sedan plocka bort allt mer och på så sätt kunna plocka bort måltider också). Men jag sket högaktningsfullt i den, fast jag grät inombords. Jag tog inte ens vatten till maten, men det tog verkligen mina sista kraftansträgningar.
Ja, och sen var det ju bara det svåraste kvar. Det där med att äta. Och det gjorde jag.
Monstret fick en härdsmältning.

Mamma hämtade upp mig medan min syster och pappa handlade färg till stallet. När vi kom hem och min lillasyster gått upp så satt jag och mamma kvar i bilen. Så fort vi var ensamma så brast det. Det hade legat och skavt, eller snarare brunnit, inuti mig hela dagen. Även om hon på Capio sa att eftersom att jag är underviktig så vill kroppen upp i vikt, och därför kan man öka väldigt mycket; kroppen strävar efter att komma upp till normalvikten. Trots att jag återupprepade det gång på gång på gång, så hjälpte det inte så mycket. Jag grät och mamma pratade med mig, kramade mig. Påminde mig om vad jag vill, och det gjorde jag också. Påminde mig om vad jag vill, och att det är monstret som röjer.

Efteråt gick vi upp och åt mellis, och först kände jag bara att "aldrig, jag äter det aldrig. Jag tänker inte äta något mer idag alls, för jag är tjock och ful och äcklig, och helt överviktig". Men så påminde jag mig, igen, om vart jag vill. Vad jag vill, och vad jag har bestämt mig för. Oavsett hur jobbigt det blir eller vad som händer så S.K.A jag följa ordinationen. Så det var bara att äta.
Mamma satt med mig och pratade, och efter ett tag kom pappa. Han lyfte upp en av mina hundar i knät, och efter ett tag drog hon baken mot hans tröja, på magen (pappa säger att de åker "arselkana". Så han utbröst "men vad gör du?! Åker du ARSELKANA på mig??!" och oavsett hur jobbigt det var så letade sig skrattet fram ändå. Hans förvånade och förskräckta uppsyn och utrop, och min lilla hunds ide om att dra baken över honom, var helt enkelt jätteroligt. Och hon såg helt oförstående ut när han lyfte ner henne. Hon tittade upp och såg ut att tänka "men värst vad du var kinkig då", innan hon skakade på sig och spatserade till mig. Hoppade upp, och la sig med mina andra hundar i stolen bredvid.
Jag har så mycket att leva för. Och det inkluderar inte en ätstörning.

Aj

Vart jag än går, och hur jag än går, så slår jag i mig varje dag, minst en gång. Och det är verkligen minst, oftast fler gånger. Särskilt så slår jag i armbågarna, fötterna och sidan, och det gör så himla ont. Det känns verkligen att man slår i skelettet, och det känns på något sätt "i skelettet". Det är svårt att förklara, men ont gör det iallafall! Det är något jag tror kommer försvinna när jag går upp i vikt igen. Dels kommer jag nog inte slå i mig lika ofta, och dels kommer det inte göra lika ont på långa vägar. Jag har dessutom svårt att sitta på vissa sätt/vissa ställen, och får lätt ont. Det är konstigt, för när jag tittar på mig så ser jag fett överallt, inga ben överhuvudtaget sticker ut. Men ändå känns det benigt när jag sitter/ligger ner eller har benen i kors. Fotknölarna liksom skaver mot varandra eller trycks in mot kroppen, och jag får blåmärken av att mina småhundar ställer sig på/mot mig. Jag har blåmärken exakt överallt.

Men nu är det nog med det också!

Hur god en macka kan vara

Jag hade bestämt mig för att äta en mannafrutti som jag bara kunde ta ut ur kylen och äta. Men när jag kommer till kylskåpet känner jag hur sugen jag är på mackor. Senast jag åt det var på Capio, och det gjorde jag absolut inte för min egen skull. Så nu bestämde jag mig för att äta mackor för att jag ville det. Konstigt!

När jag kom in i skafferiet såg jag att vi hade runda, mjuka bröd. De är goda, och det var verkligen länge sedan jag åt sådana. Så det blev två stycken till mellis. Innan jag gick ut fick jag syn på nutellan. Monstret rev redan runt om att bröd var ABSOLUT FÖRBJUDET, och nutella fanns inte ens i vokabuläret. Så länge sedan var det jag åt nutella. När monstret förstod att jag menade allvar med tanken tappade hon talförmågan, så jag grabbade tag i den och bestämde mig för att idag skulle jag äta nutella på mackan.

Den ena mackan blev rostad med skinka och ost (!) och den andra delade jag i två, med nutella på ena halvan och glada ko-ost på den andra. Allt det här var såå länge sedan jag åt, det är helt galet. Samma sak med dubbelt pålägg. Helt out of question, vilket är HELT fel. Det handlar verkligen bara om att försöka och bestämma sig. Oavsett hur jag känner så ska jag äta det jag är sugen på, inte det som enligt mig/ätstörningen är nyttigast. Härjar den för mycket tänker jag äta extra så kan hon få en härdsmältning. Då får jag stå ut och skratta henne i ansiktet sen.

Det är otroligt hur gott det kan vara med mackor. Folk som inte svultit kan aldrig förstå hur GOTT det är med vanlig, simpel mat. Hur gott det är att få ta hela tuggor, inte begränsas, hållas tillbaka. Inte behöva planera varje tugga, hålla ett öga på sig själv och aldrig äta det man vill. Att kunna ta en tugga av något, och inte bara små, små bitar. Himmelskt. Nästan vad som helst smakar som en dyr lyxmiddag efter svält.

Och jag har plötsligt accepterat att jag har svultit. Det har jag aldrig riktigt kunnat inse förut.

Det är så värt det

Jag har följt ordinationen sedan halva onsdagen, och än så länge har det fungerat bra. Några gånger har det blivit lite jobbigt och jag har fått ångest och börjat skaka endel, men det har ändå lagt sig relativt snabbt. Igår gick vi ut och åt hela familjen plus min storasysters kille. Jag minns inte när vi åt ute tillsammans sist.. Jag har varit med någon gång under senaste semestern, men då följde jag bara ätstörningen och åt på tok för lite och bara fisk eller sallad.

Igår åt jag frukost, en frozen yoghurt vid tio med tillbehör, fattiga riddare till lunch, mackor till lunch och någon godis under dagen. Till middag blev det hamburgare på en resturante. Det var inte snabbmatshamburgare och pommes, men ändå. Jag har inte kunnat äta bröd sedan i onsdags, och pommes frites minns jag inte när jag åt senast. Jag åt hamburgaren med ost och dressing, och pommes med ketchup. Jag har inte druckit något annat än vatten, men nu har jag druckit både juice och mjölk. Jag har verkligen bestämt mig, och tänker inte ödsla någon tid på att "introducera" allt läskigt och förbjudet. Allt var i princip förbjudet så nu skiter jag i allt det där. Bort med monstret, in med hela mig. Och maten. Så det kan bli mer av mig.
Innan vi åkte hem köpte vi frozen yoghurt igen. Det blev jobbigt efter middagen, och jag fick rätt mkt ångest och blev yr. När det la sig lite åt jag som sagt en frozen yoghurt, så jag var inställd på att det skulle bli jobbigt sen.

När jag kom hem spolade allt plötsligt över mig, så jag ringde mamma och bad henne komma ner till mig. Jag var ute på tomten med hundarna, och det bara kom. Jag höll på att börja störtgråta och blev helt tung i kroppen. Jag kunde inte andas ordentligt, mådde jätteilla och kände mig svimfärdig. Det kom inte så mycket tankar, det var som om monstret mest attackerade fysiskt. Jag fick lite tankar om att jag överåt, var tjock och ful och hopplös, och att jag hade ätit jätteonyttigt. Men samtidigt kunde jag återkalla hur gott det jag ätit hade varit, hur mysigt det var att åka iväg och äta med familjen, hur mysigt det var att umgås med mamma och bli mindre introvert. Hur värt det här var för att få allt det andra. Så även om det var jobbigt kändes det samtidigt bra. Gå och dö, ditt ätstörda monster. Jag tänker leva, äta och vara glad. Jag lever för allt jag tycker om, inte för att att planera ätandet in i minsta detalj och hålla koll på mig själv och hur och vad jag äter. Det är slut med det!

Lyxshake 1.1

Eftersom att jag har bestämt mig för att äta det jag är sugen på (följer dock ordinationen såklart), så gör jag det. Så nu har jag betat av två lyxshakear:

Choklad slår päron, men den blev väldigt mastig eftersom att jag för det första inte är van att äta mycket och för det andra så var det endel choklad i den. Speciellt på slutet, det var väldigt mycket i botten. Men det var det i päron också, fast då mycket päronbitar. Men de är verkligen goda! Herregud, vad jag har missat grejer.. Helt värdelöst.

Nu återstår jordgubb och blåbär innan den slutliga kröningen! Latte caramel tänker jag dissa då jag verkligen inte tycker om kaffe ;)

Hey ho, let's go

Jag har som sagt bestämt mig för att släppa alla restriktioner och (försöka) släppa alla ätstörda beteenden. Jag är väl medveten om att det inte bara går att knäppa med fingrarna, och huxflux kan jag äta vad jag vill och helt normalt. Men jag tänker inte ge vika för monstret eller ångesten. Jag ska kämpa för min skull, och för alla jag tycker om. Men mest för min. För det är något jag har insett - jag måste göra det för min skull, och jag måste sluta trycka ned mig själv. Börja acceptera mig och behandla mig som en människa och inte en robot. Jag måste börja jämföra mig med alla andra, på ett positivt sätt. Om jag tycker att det är för mycket för någon annan, varför skulle det inte vara för mycket för mig? Om jag inte tycker det är konstigt att den här personen inte klarade det här, att det är bra bara om den gör sitt bästa, varför skulle det inte vara likadant för mig? Varför är det så farligt att misslyckas eller visa sig svag? Varför kan inte jag äta som alla andra? Hur kan jag vara tjock vid ett visst BMI om alla andra är alldeles för underviktiga vid samma BMI?

Det kommer säkert ta lång tid, men då får det göra det. Ett steg i taget. Ibland kanske det går bakåt, men förr eller senare går det framåt igen. Det har tagit så (!) lång tid för mig att inse det här, och att börja inse hur annorlunda jag behandlar mig själv. Jag har inte förstått allt jag gjort, att jag inte får misslyckas och hur svårt jag har att visa när jag mår dåligt eller berätta om det. Jag har verkligen inte fattat det. Men nu börjar jag förstå mer och mer. Behandlingarna och tiden hos psykologerna har hjälpt, successivt. Inget har varit förgäves.

Men iallafall, tillbaka till det här med restriktivt ätande. Nu är det nog. Jag kör och det är från och med nu. Jag äter det jag är sugen på. Jag har alltid varit så rädd att tappa kontrollen, och uppriktigt trott att jag har hetsätningsstörningar om jag äter godis eller något onyttigt, eller en viss mängd mat som jag tycker är mycket (men som i andras ögon är för lite). Jag är så rädd för att överäta, och bli mullig/tjock. Och det är svårt att skriva, för jag skäms för det. För jag bryr mig inte om hur folk ser ut. Alla är fina på sitt sätt, och jag tittar inte på en människa och ser "den är smal, den är mager, den är tjock", utan jag ser människan. För vem fan bryr sig om vikten? Och oavsett hur jävla lite jag äter så tycker jag att jag är tjock, jag ser bara fett som dallrar överallt på mig. Men inte på andra. För varför skulle jag bry mig? Det enda jag bryr mig om är att folk är lyckliga och tar hand om sig själva. Det är inte bra att vara för stor eller för mager. Men hellre mullig än underviktig. Då kan jag iallafall leva normalt.

Så jag ska verkligen försöka att äta som jag vill, äta fritt. Jag har inget som jag inte äter från och med nu. Jo, lök, för det har jag aldrig tyckt om. Saker som jag aldrig har tyckt om behöver jag ju kanske inte äta, men jag ska kunna äta allt. Inte välja bort det för att det inte är tillräckligt gott/för gott/för onyttigt/onödigt att äta och så vidare och så vidare. Jag ska följa ordinationen, och om jag är hungrig eller sugen utöver det så ska jag äta. Alla har sagt det, att det är inte så konstigt om man äter mer när man har varit i svält så länge och levt med en ätstörning i så många år. Kroppen har inte fått leva normalt, äta, följa cravings etc. Jag ska försöka att inte vara rädd för att överäta eller bli stor. Eller jo, jag får vara rädd. Jag får acceptera känslan, men inte gå vika mig för den. Äta även om det känns helt överjävligt. För jag kan bara äta mig ur den här sjukdomen, det är det enda sättet. Och så tänker jag att matvanor går att ändra. Skulle jag få en störning åt något annat håll så får jag hjälp. Mamma hjälper mig och skulle stoppa om det går åt andra hållet. Hon har dessutom läst på jättemycket, och skickar artiklar och bloggar som är likadana som mina tankar. Och jag har ju läst lite själv, och pratat med många sjuka. Och de flesta tänker likadant. Nästan alla tror att de ska tappa kontrollen, börja överäta, gå överstyr. Och det känns sorgligt, men skönt, att andra tänker likadant. För då är det inte bara jag. Det är en del av sjukdomen att tänka så.

Mamma visade mig en artikel om en kvinna som jobbar i frisk och fri. När hon väl bestämde sig för att bli frisk så började hon tillslut hetsäta i ungefär en månad, men sedan la det sig. Kroppen var nöjd. Och kanske är det så när man har svultit den så länge, i flera år. För svält är mer än att bara vara underviktig. Vem som helst kan svälta, oavsett vikt. Det handlar om att äta oregelbundet bland annat. Och en månad är ju kort tid jämfört med att svälta i flera år. Jag hoppas att jag inte får något sånt, men jag kanske får det, och då får det vara så. Jag ska lyssna på kroppen och inte vika mig för rädslan och monstret. Jag måste. Och det känns bra. Läskigt, bra, spännande, skräckinjagande. Men jag känner mig lycklig. Jag ska få äta. Jag ska tillåta mig att leva, äta normalt och vara lycklig. Jag ska kunna göra allt jag vill igen. Vara glad, umgås med de jag tycker om, tävla med hundarna, orka leva. Njuta. Äta. Leva.

Bättre fast sämre

De flesta skulle nog tro att det blir bättre så fort man börjar äta, men av egen erfarenhet kan jag säga att så är icke fallet. 

Jag började igår efter läkarbesöket. Man säger oftast att det aldrig känns rätt, men nu gjorde det det på sätt och vis. Jag vill bli frisk, så varför inte börja nu som i nu? Så det gjorde jag. Började nu. Vi köpte en lyxshake på max, chokladsmak. Och jag åt hela. Det var jobbigt, svårt och konstigt. Och gott. Ungefär halva iallafall. När jag ätit lite mindre än halva var jag SÅ mätt. Jag mådde illa och var proppmätt, men jag åt upp den. Jag kan säga att jag mådde illa efteråt! Men monstret fick en käftsmäll.

Jag har som vanligt vaknat under natten, men nu har jag vaknat och mått illa. Första veckan kör vi halvportion, så det blir såhär:

Frukost: yoghurt med flingor och torkad frukt + juice (mackan läggs till nästa onsdag)

10-mål: frukt och eventuellt något fika/näringsdryck (behöver gå upp i vikt)

Lunch: halv portion + vatten och mjölk

Mellis: vad jag nu väljer att äta, vanlig portion

Middag: halv portion + vatten + dricka

Kvällsmål: vad jag väljer att äta, vanlig portion

När jag vaknade imorse var jag M.ÄT.T, mådde illa och hade världens huvudvärk. Men jag var glad ändå. Trött som attan, tröttare än jag brukar vara, men glad. Och lite lättad att jag faktiskt var mätt. Jag trodde att jag skulle vara hungrig typ hela tiden. Jag hoppas bara att jag inte är proppmätt hela tiden heller, för då blir det svårare att äta. Något mellanting är bra. Men det lär ju ta ett tag.

Än så länge har det funkat bra. Jag ramlade i trappen imorse, men hann tack och lov ta emot mig. Det är en stentrappa, och ramlar man där slår man typ ihjäl sig. Jag brukar alltid tänka på att vara försiktig när jag går i den trappen just för att jag är lite ostadig just nu. Men men, jag fick en mindre hjärtattack och väldigt ont i armen efter att jag tog emot mig med den. Jag är så glad att jag inte ramlade ned iallafall. Och att jag inte mosade någon av hundarna, för det gjorde jag nästan. De små stod precis vid mena ben, och först ramlade jag mot en av dem men lyckades knycks till så jag satte ned handen bredvid. 

Håll tummarna för mig!

100% bestämd

Nu har jag verkligen bestämt mig. Hundra procent, skiten ska ut. Jag trodde att jag bestämt mig förut, men tydligen inte tillräckligt. Nu tänker jag satsa fullt ut och verkligen hålla i det friska. Jag vill och tänker äta normalt. Jag tänker inte vara sjuk. Jag vill inte vara på sjukhus, orkeslös, trött, virrig och svimma. Jag vägrar. Jag styr över mitt liv och jag tänker aktivt välja att bli frisk. Jag tänker stå på min familjs och mina vänners sida, inte monstrets. Jag tänker inte svälta ihjäl min kropp och själ. Jag tänker vinna och leva.

Jag fick ju en tid för läkarsamtal, och det var idag. Jag var där och pratade, och det var jobbigt, jättejobbigt. Men jag känner verkligen att jag vill och ska bli frisk. Jag ska ta emot all hjälp jag kan få och ta stöd ifrån mina nära och kära. Jag ska kämpa, och kunna visa att jag är svag eller behöver hjälp. Jag har tydligen svårt att be om hjälp, och att verkligen säga hur illa det är. Jag har lätt att stryka över, så folk tror att det är mycket bättre än det är, även läkare och utredare. Det är jättedåligt, för det hjälper absolut inte mig, men jag förstår inte riktigt att jag gör det. Jag tycker att jag är gnällig. Så det är bra att ha med mamma, och hon var med i slutet av samtalet. Vi gav lite olika versioner av det hela, och jag tyckte att jag sa som det var, men efter att mamma varit med var läkaren inte helt hundra kring behandlingen, så jag får fundera och så ringer hon mig imorgon (angående vilken behandling jag ska ha). Det var skönt att mamma kunde ge uttryck för allt som jag inte kunde, även om jag tyckte att jag sa som det var och tyckte att jag lät gnällig. Jag måste verkligen jobba på det där. Men jag är så orolig att överdriva, eller att de ska tro att det är värre än vad det är. Men det verkar ha fullt motsatt effekt.

Så nu har jag betsämt mig för att ta öppenvården, dvs samtal två gr/vecka, gå hos en dietist och gå på Frisk och Fri's träffar. Jag ska planera in roliga aktiviteter som ska bli av, oavsett hur jag mår. Filmkväll med familjen har vi redan en gång i veckan plus en jättenära vän, och sen ska jag se om det går att planera in någon fast dag med mina kompisar och systrar. Kanske ena systern en dag och andra en annan, och båda någon gång. Vi ska gå ut och äta en gång i veckan eller en gång varannan vecka. Jag ska leva, med andra ord. Ta hjälpen, fortsätta hos min psykolog såklart, ta öppenvård och allt annat jag nämnt. Och vinna. Jag ska vinna. Jag är en vinnare, och jag gör det här för min skull. Nu ska jag verkligen sätta upp en skiljevägg mellan mig och monstret. Sjukdomen, ätstörningen, allt som hindrar och förgör mig är på ena sidan, och jag på andra. Vi hör inte ihop på något plan. Det är inte mitt fel att jag är sjuk, och det är inte bara att äta. Jag är inte dum i huvudet, och jag måste sluta se mig som svag och patetisk. Jag får må dåligt. Jag får vara liten och svag. Jag får vara modig och stark, arg, ledsen, glad, överlycklig. Jag får misslyckas. Det är inte farligt. För jag har styrkan att resa mig igen.

Jag ska följa ordinationen, verkligen försöka följa den till punkt och pricka. Inte lämna, inte hoppa, inte ta den lätta utvägen. Jag ska göra tvärtemot, hellre ta mer när monstret försöker få mig att ta mindre. Ta hjälp när den vill tvinga ut mig att motionera eller bara får mig att må fruktansvärt. Folk får ta mig som jag är - jag är som jag är. Ibland mår jag bra, ibland är det jobbigt. Jag är ingen maskin eller robot. Och jag vet att de som står mig nära tar mig som jag är. Det är hos mig det mesta ligger, och jag måste jobba med det. Och jag vill det. Jag har förstått att jag verkligen måste jobba aktivt för min skull, för att jag bryr mig om mig själv, för att jag vill. Och åh, vad jag vill. Jag tycker ju om mat, jag vill njuta av den, äta för mycket, testa nya smaker. Må bra. Inte svälta. Inte svimma och ha näringsbrist och gud vet allt. Och jag ska dit.

Jag har ätit så restriktivt sedan jag blev klar med behandlingen, att nu finns det knappt något kvar. Jag har ätit en frukt om dagen, lite mindre än en halv portion havregrynsgröt, kanske en till tre godisbitar, en bar (typ nutrilett eller någon runt 190-200 kcal) och sallad till middag. Jag har bara druckit vatten. Så nu skiter jag i allt. Jag äter det som bjuds, det som de andra äter och det som jag är sugen på. Oavsett om det är pizza, chips, korv eller snabbmat. Jag minns inte när jag åt korv senast, det blir läskigt, men kul. För det är jag som kommer vinna. Och ja, det kommer säkert bli asjobbigt. Jag kommer må jättedåligt och kanske få ångestattacker/panikattacker, inte kunna andas och få total panik. Jag hoppas att jag ska slippa, vi har ju jobbat mycket med det hos min psykolog och det gav ju resultat. Men oavsett så kör jag på. Får jag det på en resturant, ja, då får jag det. Tough shit. Jag ska leva. Monstret ska ut NU. Min kropp ska finnas för min skull, och inte tvärtom.

Läkartid

För bara någon dag sedan (i fredags kanske?) så fick jag en läkartid/tid för ett utredningssamtal med en läkare på Capio. Det känns:
1. Skönt
2. Läskigt
2.2 Pinsamt
(eftersom att jag inte orkar omnumrera allt och eftersom känslan inte kan stå efter alla "som om" då det ser helt muppigt ut. Därför 2.2, då jag kom på att jag faktiskt skäms typ hela tiden för det här)
3. Som om jag ska dö
4. Som om jag överdriver
5. Som om jag är dum i huvudet
6. Som om jag överdriver å det grövsta
7. Som om jag omöjligt kan vara sjuk

1. Skönt
Det känns skönt att få någon typ av hjälp, skönt att få en knuff eller hjälp i rätt riktning. Jag har verkligen bestämt mig. Den här gången SKA det gå. Jag vill ha hjälp, jag vill bli frisk, jag vill inte leva såhär. Det är skönt att prata med folk som förstår och är kunniga, och som verkligen kan säga om jag är sjuk eller inte.

2. Läskigt
Jag oroar mig. Jag oroar mig över vikten. Jag oroar mig för vad de ska säga, vad som ska hända. Att jag kanske behöver gå i behandling. Igen.

2.2 Pinsamt
Ja, jag tror att jag nämnt det förut. Jag skäms. Det är ynkligt att jag inte klarar det här själv. Jag borde bara kunna skärpa till mig och äta som en normal jävla människa och vara glad.

3. Som om jag ska dö
Jag kommer ha gått upp i vikt. Och jag är så rädd för det. Jag kommer få panik när jag står där på vågen och den visar att jag har gått upp. När den visar vilken dålig impulskontroll jag har, hur dåligt och onyttigt jag äter och hur dålig och stor jag är.

4. Som om jag överdriver
För jag är inte sjuk. Inte egentligen. Eller? Alltså jag vet inte. De olika sidorna försöker överrösta varandra, och den ena är oftast väldigt bra på att konstant skrika högst. Folk måste tycka att jag är tjock och bara försöker få uppmärksamhet och är störd.

5. Som om jag är dum i huvudet
Ja, det är väl egentligen en slags sammanställning av det övre. Jag är lite koko, onormal och smått puckad. Dessutom styrs jag av ätstörningen ibland/ofta, men så får jag glimtar när Jag verkligen kan bryta fram.

6. Som om jag överdriver å det grövsta
Ibland undrar jag om jag bara har någon form av omedveten uppmärksamhetsstörning. Jag har inte tyckt jättemycket om att få berom då jag inte alls kunnat ta mig till det utan sitället pepprat mig med det motsatta (i det negativa laget såklart)

7. Som om jag omöjligt kan vara sjuk
Idag åt jag lite pizza för första gången på länge vid middagen. Jag har ätit rätt mycket idag, och även godis. Och därför kan jag omöjligt vara sjuk. Jag vet att jag i perioder kunnat äta godis/onyttiga saker i mindre doser, men det hjälps inte. Dessutom fårjag cravings och är sugen på något väldigt ofta. Speciellt choklad. Jag måste ha en hetsätningsstörning, på riktgt.Och om jag släpper efter och äter (TYP PIZZA) så kan. Jag. Inte. Vara Sjuk. Omöjligt.