På sjukhus i Italien (2)

Efter att de frågat och jag svarat så säger de att vi behöver åka in. Mamma får hjälp att ta upp hundarna och min kameraväska till rummet, och medans de åker upp till tolfte våningen så lassar de på mig på båren/sängen. Jag känner mig lite orolig att de ska rulla iväg med mig innan mamma kommer tillbaka, trots att de sagt att de ska vänta, men det gör de inte. Tack och lov. Jag känner mig inte särskilt tuff just nu, och att åka iväg i ett okänt land till ett okänt sjukhus känns inte alls lockande. Jag känner mig liten och orolig och rädd, och så tycker jag hemskt synd om mamma, och om tjejerna som huxflux måste sitta ensamma på hotellrummet. Vilken röra jag ställer till med..!

Jag måste ha på mig en stödkrage när jag blivit inpackad i ambulansen, och sedan bär det av mot sjukhuset. Chauffören är kanske inte den bästa jag åkt med, men illamåendet håller sig ändå någorlunda i schack som tur är.
När vi kommer fram får vi en sjuksyster (fast en man) som kan lite engelska. Han mäter blodtrycket igen, som är lågt, och sen får jag flyttas till en säng i ett väntrum. Det tar inte jättelång tid innan de kommer och rullar iväg med mig till ett annat rum, där jag och mamma får träffa läkaren, som undrar vad som hänt och hur det känns. När vi förklarat för honom börjar de ta tester igen; blodtryck, temp, EKG och gud vet vad. Jag blir utfrågad om jag är gravid (och om jag är säker på att jag inte är gravid? Vilket jag är. Säker alltså. Hundra procent) och om jag tagit droger. Det kommer nya människor, och två nya som tar prover. En kille, som jag inte uppfattar namnet på, och en tjej som heter Elise. Hon verkar köra fullt ös och har tusen bollar i luften, men hon är bra. Hon kan ingen engelska, så hon försöker visa att mamma inte får röra mig när hon gör testet, och jag får inte prata. Hon gör om det, kollar så att plattorna sitter ordentligt och gör om. Visar tillslut tummen upp - hjärtat är okej. En sak mindre att oroa sig för.

Den unga killen kommer med något som jag mycket väl känner igen - blodprovsutrustningen. Det ser exakt likadant ut som hemma, till och med den där gråa metallskålen som allt ligger i är likadan. Han har på sig skyddsglasögon (sådana som man hade när man var liten under träslöjden, genomskinliga i plast) och hans krulliga hår sticker ut runtikring glasögonen. Jag är väldigt spruträdd och börjar bli stressad. Jag känner hur andningen påverkas; den blir snabbare, med kortare och ytligare andetag. Jag försöker att inte stressa upp mig för mycket, försöker andas någorlunda normalt (det går sådär).
Det sticker till, gör ont, och jag fortsätter titta bort. Tänker att snart är det över, snart är det över, snart är det över. Försöker att inte fokusera på den armen där han tar blod, för då kommer jag få panik. Det går inte heller något vidare bra, och när det börjar bli riktigt jobbigt tar han äntligen ut nålen. Jag hör att de säger något, och hon låter lite irriterad. Mamma säger att de nog måste sticka om. Jag dör. Nästan. Han börjar fixa för att sticka i andra armen, men Elise tar över. Jag ser att hon slänger ett öga på mig, för andningen blir värre när de börjar förbereda för nästa blodprov. Hon frågar "pain?", men verkar vilja fortsätta. Mamma flikar snabbt in, igen, att jag är spruträdd, och hon nickar. Jag vet inte om hon förstår orden, men hon förstår att jag är rädd för sprutor. Jag känner mig alltid lika löjlig, men jag kan liksom inte göra så mycket mer än att bara ligga still och andas. Jag kan inte ta bort spruträdslan, och läkarna är nog vana, men jag känner mig ändå så löjlig efteråt. Just i stunden gör jag oftast inte det, för då är jag så stressad.

Hur som helst, hon sticker och stoppar sedan in en kanyl eller vad de nu heter, och kopplar till sist in ett dropp. Det är första gången som jag blivit omstucken; sist jag var på sjukhuset så gjorde de flera gånger, men de behövde inte göra om. Jag har väldigt synliga blodkärl och det är jag oändligt tacksam över.
Nu är det bara att vänta på att droppet ska droppa klart. Jag behöver gå på toaletten några gånger (dropp kan göra en ganska kissnödig). Först märker jag det inte, men när jag återigen går på toaletten så ser jag tillslut att det sitter poliser med vapen i rummet. Första gången är jag rätt borta, men sen blir jag lite klarare, och då lägger jag märke till det. I rummet bredvid, där patienttoaletten ligger, ligger en fånge med flera poliser som vaktar. Det känns lite lätt skumt att bli utstirrad av killen i sängen och poliserna varje gång jag måste gå på toaletten.

När droppet äntligen tar slut kör de iväg med mig till röntgen, för att kika igenom mitt huvud. Det har jag varit med om förut, så även om de har svårigheter med att förklara vad jag ska göra, och vad dem ska göra med mig, så gör det ingenting. Den nya läkaren förklarar "no pain" och pekar på röntgenmaskinen som jag ska åka in i.

Överhettad

Jag är så varm att jag håller på att smälta bort. Jag börjar bli stressad och få svårt att andas eftersom att jag är så varm. Kan jag inte bara fungera som alla andra? Suck, jag orkar inte med det här.

Jag blir ännu mer yr och illamående, och det där panikvarma släpper inte. Det är ovant. Jag är van att vara den som fryser, panikfryser, hela tiden. Jag har kofta när alla andra har linne. Men nu har de andra koftor, och jag har bytt till en kortärmad tröja. Ryckt av strumporna för att känna det svala golvet direkt mot fötterna. Men jag är så himla varm ändå.

Mamma sitter med mig och pratar, fläktar med en tidning mot mig. Jag orkar inte stå utan sitter på golvet. Försöker att inte nudda mig själv någonstans, för så fort något nuddar så bränner det av överhettning. Det snurrar i huvudet, som det gjort hela dagen. Varför?? Jag har kämpat, jag har ätit. Jag har haft ångest över hur mycket jag ätit, så jag borde iallafall inte må sämre, men jag har varit rätt dålig och seg hela dagen. Jag orkar inte vara den personen, den sjuka. Jag vill hjälpa folk, inte vara till en belastning. Jag har svårt att ta emot hjälp, och varje gång jag måste göra det känns det på sätt och vis.. Förnedrande. Jag vet inte. Det har blivit lättare med tiden, men jag har ändå svårt att acceptera att jag ska ta så mycket av andra. Jag är inte van vid det.

Mamma säger att när jag blir sådär varm så är det antagligen så att jag behöver vätska, men att jag inte hör att kroppen säger till. Och då krackelerar den lite. Hon säger det bättre, men jag minns inte ordagrant. Att den går på sista bränslet, tröttar ut sig själv. Men jag tycker att jag äter..

På sjukhus i Italien (1)

Vi har åkt iväg för att tävla, och resan har gått relativt bra. Ordinationen har gått över förväntan, och jag har ätit mycket friare än vad jag brukar. Jag hade ställt in mig på att jag SKULLE äta glass, och det har jag också gjort. Jag har brutit regeln om att det inte går att äta glass/godis/kaka flera gånger under samma vecka, och det har faktiskt känts bra. Vi åkte på fredagen, och här nedan följer händelsen på tisdagen, när vi skulle hem.

När jag vaknar kliar det på foten. Jag klappar först på min ena hund som ligger i min armkrok, och böjer mig efter foten. Jag tittar på den, och ser att den fortfarande är svullen efter att jag blev stucken på morgonen dagen innan. Jag var ute och rastade hundarna, tränade dem på att springa bredvid varandra, när det plötsligt stack till i foten. Jag tänkte att jag klivit på något och fortsatte, men det gjorde så fruktansvärt ont, så tillslut var jag tvungen att stanna. Jag fick dra ut gadden som satt kvar och linka in. Idag känns det dock betydligt bättre, men det är som sagt svullet och kliar.

Vi går upp och rastar hundarna, äter frukost och slöar på rummet. Packar och ställer iordning allting tills vi ska gå ned. Klockan tolv behöver vi vara ute ur rummet, och planen är att gå ned och checka ut klockan tolv, äta lunch och sedan gå en lång promenad med hundarna så att de är trötta när vi ska flyga. Därefter tänkte vi äta den sista italienska glassen som mellis och sedan åka till flygplatsen. En ganska bra plan, enligt mig och mamma. Vi släpar ned allting till lobbyn, och där träffar vi några vänner som också är där och tävlar, och som också ska hem. De väntar på sin taxi.

Lobbyn är gjord av tjocka glasväggar, och utanför regnar det ganska mycket. Att gå en hundpromenad ser inte ut som något alternativ längre, så efter lite överläggning kommer vi fram till att vi ska åka med de andra till flygplatsen och gå omkring där istället. Rasta hundarna (som inte uppskattar att bli blöta), och äta lunch och gå omkring och titta. Tjejen som jobbar i receptionen avbokar vår taxi, och mamma pratar med henne. Plötsligt börjar jag känna mig konstig. Det kommer bara sådär, och blir successivt värre och värre. Mamma frågar hur jag mår, och om jag är varm. Jag säger att jag inte mår så bra. Jag tar av mig koftan, ger kopplena med hundarna till mamma och säger sedan att jag nog måste sätta mig. Jag tror att jag får lite tunnelseende, lock/tryck för öronen och känner mig jättekonstig och dålig. Jag tar ett steg, två steg..

Allt är mörkt och det värker i huvudet. Folk pratar runtomkring mig. Mamma håller i mig, frågar om jag är där. Jag sitter på golvet. Hur hamnade jag här? Vad hände? Varför gör det så ont?
Jag förstår inte, och jag känner mig förvirrad. Jag har att någon frågar på engelska om de ska ringa efter en läkare, och då börjar jag förstå att det har hänt något. Jag minns att jag skulle gå och sätta mig, men kan bara återkalla minnesbilder av de första stegen.
Jag öppnar ögonen, och de undrar om jag vill ha något att dricka. Jag vet inte riktigt; jag mår illa och känner mig konstig. De bestämmer sig för att hämta ett glas med apelsinjuice. Under tiden frågar en av våra vänner och mamma om jag kan följa hans finger med ögonen. Innan jag gör det blir jag orolig att jag inte ska kunna det, att det är något riktigt allvarligt som hänt, men det går tack och lov bra att följa fingrets rörelser. Kort därefter får jag ett glas juice, och det är när jag greppar glaset som jag inser hur mycket jag skakar. Glaset skälver i handen, och mamma hjälper till så att jag inte tappar det. Men det går att dricka. Jag dricker upp allt utan att egentligen känna så mycket. Jag tänker inte så mycket, gör det mest för att jag mår så konstigt och för att de andra antagligen vill att jag ska dricka. Och jag antar att det är bra att dricka, så jag dricker.

Jag får någon grej med druvsocker att suga på, och våra vänner måste åka för att hinna med flyget. Jag sitter kvar ett litet tag på golvet med mamma bredvid, och får sedan hjälp av henne att ta mig till soffan. Jag minns bara att jag började gå, men tydligen hade jag gått en bit väldigt snabbt, svimmat och ramlat in i glasväggen. Där slog jag i sidan av huvudet, och sedan bakhuvudet. Tack vare det så segnade jag ned på golvet, så vad jag vet så slog jag inte i huvudet så kraftigt i golvet, utifrån vad de andra sagt. Det är två kanadensiska kvinnor där, som känner våra vänner, men vi känner inte varandra. En eller båda tvi har jobbat inom djurvård, och befinner sig precis som oss i Milano på grund av hundtävlingen. De pratar med mamma om vad som är bäst att göra, och vi kommer fram till att vi ska vänta. Det börjar kännas bättre, men känns det inte betydligt bättre om ungefär en halvtimme så ska vi ringa till sjukhuset.

De sitter kvar med oss, pratar hund och kilar sedan iväg för att hämta någon "godis" som den ena säger ska hjälpa lite mot illamåendet. Det tar ett tag, och jag hinner börja må väldigt illa och bli yr igen. Tillslut känns det jättekonstigt, och jag mår hur illa som helst. Jag blir jätterädd, orkar inte titta och vill bara att allt ska ordna sig. Det känns som om jag kommer dö. Jag säger att jag känner mig rädd, och mamma pratar lugnande med mig, vilket hjälper. Efter ett tag släpper det lite, och ännu lite senare tar jag en sådan där grej, och jag tror faktiskt att den hjälper lite.

Vi förflyttar oss lite längre in, till några soffor. Mamma följer med mig till toaletten eftersom att jag känner mig ostadig och inte helt bra. Och vi är nog båda oroliga att det ska hända något igen. De två damerna passar hundarna och våra saker. När vi kommer tillbaka så sitter vi och pratar ett tag, tills det börjar kännas dåligt igen. För varje gång det börjar kännas dåligt så förvärras tillståndet; jag känner mig mer och mer konstig, mycket mer illamående för varje gång och jag fryser så jag skakar, så mamma går till receptionen och de hjälper till att ringa doktorn. Vi ville försöka få hit en läkare, men när de förklarar läget så vill sjukhuset skicka en ambulans. Jag får sällskap av Sylvia och Dawn, som kanadensarna heter, och mamma springer ut och rastar våra stackars hundar. Hotellet fixar så att vi kan få tillbaka rummet, och när ambulanspersonalen kommer så hjälper kvinnan från receptionen till med att översätta. Jag och mamma kan ingen italienska, och ambulanspersonalen kan ingen engelska. Bra kombo.

Okänd person

När jag kom till Capio hade jag trillat ned ifrån mitten, där jag balanserat så länge. Där jag balanserade klev jag på spik, fast det kände jag inte helt. Eller tänkte inte på det, brydde mig inte. Jag vet inte riktigt. Men jag kan ju inte säga att jag var så medveten om det faktiskt.
Jag var trött på ätstörningen, att inte kunna äta normalt. Jag var trött på att kämpa mig ur gropen, bara för att trilla tillbaka igen, och aldrig ta mig upp. Jag klättrade upp en liten bit, höll mig kvar där, ramlade ned. Någon enstaka gång kunde jag se ljuset ovanför gropen, men det var väl typ så långt jag kom.

Så när jag kom till Capio fick de se en person. De fick lite av den jag var innan, lite av fasaden behöll jag ändå. Men ja, ärligt talat är det jättesvårt att behålla en fasad i en behandling om man verkligen vill bli frisk. Och det ville jag. Så jag släppte successivt mina normer och tankar om hur jag skulle bete mig. Eller tankarna var nog allt kvar, och är, och jag har fortfarande enormt svårt att inte döma mig för det, blir arg på mig själv, se mig som svag och klanka ned på mig. Jag måste öppna mig för att kunna få hjälp. Så är det bara. Så jag förändrades lite. Kanske tog jag ett kliv mer mot vem jag egentligen är, vad vet jag.

Den här gången är jag ännu mer olik mig själv. Jag har totalkraschat. Jag glömmer saker hela tiden, mycket värre än förra gången, jag är tröttare och det känns som om alla symptom och allt har förvärrats. Allt med att jag är utbränd, och hur hjärnan och kroppen regarar på stress. Stänger av, och kan inte hantera allt. Min psykolog har pratat om dissociativa beteende, något som jag skrivit om förut, att andra som jobbat med mig har pratat om. Några trodde att jag kanske hade posttraumatiskt stressyndrom, och hade förträngt saker (så illa tror jag nog inte att det är dock).

Innan allt det här, när jag levde efter mina utstakade regler, så glömde jag inte. Jag körde hur många procent som helst. Jag hade många bollar i luften och hade för det mesta full kontroll. Jag trodde att det var så jag var, att det var den personen som är jag. Men nu vet jag inte riktigt. Det känns som om, nu när jag ser tillbaka på allt, att olika personer har träffat olika delar av mig. Alla som jobbar med mig nu vill jag säga till, varje dag, att det här är inte jag. Jag är en ansvarsfull person, jag glömmer inte saker. Jag har full koll och kontroll på allt, jag beter mig inte som kroppen vill, utan som Jag vill. Jag viker mig inte för kroppsliga symptom. Men samtidigt så är det ju inte hållbart. Jag måste stå ut i allt det här konstiga, som de ändå säger är normalt när kroppen utsätts för så mycket sjukdom och stress. Jag försöker acceptera det, men det är så svårt. Jag känner mig så löjlig och fel.

Så, vem är jag, helt och fullt? Det var så länge sedan jag tappade bort mig själv, så jag har inte kunnat utveckla mitt friska jag. Jag har kommit i skymundan, bakom sjukdom, stress och press. Bakom en "perfekt" yta. Känner någon den riktiga jag? Numer tror jag inte det. Inte ens jag gör det, tydligen. Eftersom att jag blivit lurad av en sjukdom så länge. Så vem är jag, när jag är helt frisk?

När ska alla tröttna?

Då och då blir jag så rädd och orolig att folk runtomkring mig bara ska tröttna på mig och ge upp. Jag vet att mamma aldrig skulle göra det, och jag vet att resten av min familj alltid kommer finnas som stöd och att alla tycker om mig och vill hjälpa till. Men rädslan finns ändå där, och ibland kastar den sig fram och slår sig fri ifrån all logik. Den far fram som en tornado och suger i sig alla tankar som försöker resonera med den. Då har de inte en chans, hur mycket jag än försöker. Jag blir orolig att kliniken ska ge upp på mig, och jag är rädd för att aldrig bli frisk. Det är svårt att inte döma mig själv; jag tar så mycket tid ifrån alla andra, och förstör så mycket. Jag känner mig som en så hemsk och egoistisk människa. Men jag försöker verkligen, jag gör mitt bästa! Och ibland är mitt bästa asdåligt när det gäller maten.

Jag förstår inte hur jag kan vara värd allt det här. Hur just jag kunde få alla dessa underbara människor runtomkring mig. Jag har verkligen världens bästa mamma, det är helt otroligt hur mycket kärlek en människa kan ge. Hur mycket hon offrar och ger av sig själv. Och hur hon kunde få en så otillräcklig dotter. Hon har verkligen aldrig sagt något elakt till mig, och med tanke på hur många gånger det har gått dåligt så är hon i princip jämt jätteförstående. Trots att hon blir ledsen och orolig och rädd för min skull. Jag förstår inte hur så många kan tycka så mycket om mig, att de vill vara med mig och hjälpa mig.

Jag har en jättefin familj och jättefina vänner, en toppenbra psykolog och min behandlare är den bästa som finns. De andra på kliniken är också jätteduktiga, och jag tycker väldigt mycket om dem allihopa. Hur kan jag ha sådan tur? (jag vet inte. Men jag är glad för att jag haft det!). Hur kan folk tycka om mig? Hur kan de tycka att jag är värd allt slit? Hur orkar de med mig? Ibland undrar jag när alla får nog av mig, och tröttnar. Vad händer om jag inte klarar att bli frisk nu, om jag får ett återfall? Hur ska alla orka hjälpa mig igen? Kan jag ta emot såhär mycket hjälp?
Jag måste bli frisk. Jag måste svälja allt och ta emot all hjälp jag kan få. Jag måste försöka trycka undan alla tankar, och låta folk välja att de vill hjälpa mig. Om det gällde någon jag tyckte om skulle jag lägga ned min själ på att hjälpa den. Och jag skulle bli så ledsen om jag inte fick hjälpa till.

Men trots allt det här, så finns den där lilla rädslan där och pockar på. Ibland väller den fram som ett ånglok, helt omöjlig att stoppa. Jag behöver hjälpen, jag tror inte att jag klarar allt det här själv. När allt känns hopplöst och jag bara vill ge upp behöver jag stödet och peppet. Och jag blir arg på mig själv för att jag ens tänker så om människorna runt om mig, för vissa VET jag aldrig skulle lämna mig. Jag vet att mamma ALLTID kommer att finnas där. Jag vet att min familj alltid finns där. Men ändå. Den där lilla rösten som viskar "snälla, ge inte upp på mig", eller paniken och rädslan och oron kommer ändå. För om de andra ger upp på mig, klarar jag mig då?

Viljan att bli frisk VS ätstörningen

Det är konstigt hur saker och ting kan ändras. En stor förändring som jag precis la märke till är att även när det går dåligt så vill jag inte längre att alla bara ska lämna mig ifred. För jag vill bli frisk. Så även om jag ibland kan känna att det skulle vara så skönt att slippa att andra la sig i, så är det inte lika starkt längre. Jag vet att jag behöver hjälpen, och jag vet att jag blir slukad utan yttre hjälp. Ensam är inte stark.

Just nu går det sådär. Det fungerar på kliniken, men inte hemma. Det gör mig orolig, stressad och ökar ångesten något oerhört. Det är jobbigt så fort jag är borta ifrån Capio (helger/röda dagar), och det blir svårare att åka dit (men jag gör det. Men ibland får jag panik av att jag ska dit). Det blir så mycket svårare att komma dit på måndagar, efter en helg. Både psykiskt och fysiskt - jag blir väldigt, väldigt mätt, och det känns som om det är för mycket mat etc. Även om det kan kännas så annars också så blir det värre så fort det inte fungerar, iallafall för mig.

Men, trots att det går sämre nu så har jag inte halkat över helt till ätstörningen - jag vet att jag behöver hjälpen. Ibland kanske jag står på mitten, men jag ramlar i princip aldrig över. Ibland snubblar jag kanske till och känner att det är hopplöst och att jag inte vill ha någon hjälp, men jag kan ända klänga mig fast på mitten, och kravla mig upp när det gäller just den inställningen. Att se att jag behöver hjälpen. Och ändå behålla viljan att bli frisk.

När det inte funkar

Just nu fungerar det på sjukhuset igen, men inte hemma. Alla frågar varför, inklusive jag själv. Men jag har inget bra svar att ge egentligen, till någon. Det enda jag vet är att det blir ett annat stöd på sjukhuset, och en press. Jag får jättebra hjälp hemma också, och jag har en underbar mamma som gör så himla mycket för mig (och jag får hjälp och stöd av andra i familjen och vänner). Men det blir helt olika situationer.

När det inte fungerar så blir jag alltid så rädd att de ska ge upp på mig, eller bli arga. Det är det värsta som finns, och är verkligen inte till någon hjälp. Även om det är sällan som mamma blir arg (oftast är hon väldigt förstående och tröstande, vilket jag behöver) så är jag alltid så himla orolig och stressad att hon ska bli det. Jag mår verkligen urdåligt över att jag gör henne ledsen, och även om jag är inne i mig själv hör jag minsta lilla suck eller tecken på att hon är ledsen/arg/irriterad/besviken. Och jag blir helt knäckt av sånt, jag blir jättestressad och ibland blir det även panik, vilket leder till en ångestattack eller att jag stänger av (eftersom att det är påväg att bli en ångestattack).

Problemet ligger mycket hos mig; jag läser av minsta lilla tecken, det gör jag även med andra. Jag avskyr verkligen att folk blir arga eller besvikna på mig. Jag är inte rädd att säga vad jag tycker eller stå upp för andra, men ja. Sånt här knäcker mig. Och det gör att jag oroar mig ännu mer inför nästa måltid.

Om oro

Oro, bävan, ängslan, olust, farhåga, fruktan, stress, panik, rädsla. Disharmoni.

Om man slår upp synonymer till oro så är orden ovan några som dyker upp. Jag valde ut några som jag tycker beskriver just denna typ av sinnesstämning ganska bra, och jag är säker på att exakt (exakt!) alla känner igen denna jobbiga känsla. Den där ibland gnagande oron som skaver inuti en, och som ofta är svår att bli av med. Den kan te sig ganska olika, men bidrar egentligen inte med något positivt alls. Man mår dåligt av den, får inte ut något konstruktivt och blir stressad. Trots det accepterar man, eller iallafall jag, oron. Jag är så van vid det och oroar mig för så himla mycket. Jag anaylserar, övertänker, fundera, oroar mig, och oroar mig lite till. Och lite till. Och lite till. Det finns inte riktigt något stopp.

Jag kan oroa mig över mina föräldrars pension, även om jag verkligen vet att de är väldigt driftiga människor som alltid löser saker och ting. Men då oroar jag mig för att de inte ska få den pension de förtjänar, med tanke på att de redan jobbar mer än heltid pga eget företag och så vidare, inklusive sjuka barn ("barn") och mycket tidskrävande hobbyer utöver det. Jag oroar mig för mina systrar, andra som är nära mig, hur det ska gå för mig och pluggandet och att jag redan ligger efter ett år. Jag oroar mig hur det ska gå när jag tävlar, om jag tränar mina hundar rätt, vad folk tycker om mig, om jag uppför mig rätt, och om det där jag sa/skrev uppfattades fel. Jag oroar mig för att få ångestattacker, att folk ska se det, och jag oroar mig för att gå upp i vikt och för att gå ned i vikt. Jag oroar mig fasiken för mitt mobilbatteri VARJE dag. Så, hallå, stopp, stopp, stopp! Kostar det att ladda mobilen? Är det krångligt att ladda mobilen? Vad är det värsta som kan hända om jag måste ladda mobilen när jag kommer hem? Nada. Ingenting.

Självklart går jag inte runt hela tiden och mår dåligt och oroar mig. Jag älskar att tävla och träna hundarna, och jag försöker verkligen att tänka logiskt och inte oroa mig en massa. Om mobilen laddar ur så laddar jag den, och om batteriet blir utslitet för att jag laddar den i tid och otid, ja, då får jag köpa ett nytt. End of story. Svårare än så är det inte.

Jag har blivit mycket mer medveten om all denna oro sedan jag fick hjälp med min ätstörning, vilket man måste bli för att kunna se problemet och göra en förbättring. Man måste acceptera att man oroar sig för mycket och vilja göra en förändring. Ibland kan det vara svårt att se att man oroar sig, och det är svårt att sluta. För oron grundar sig i en rädsla för att något ska gå fel eller inte enligt planerna. Ett råd som jag fått många, många gånger är att tänka "vad är det värsta som kan hända?". Och ärligt talat är det ytterst sällan som det uppstår en katastrofal eller olöslig situation om något går lite snett. Misslyckas du med ett prov? Gör om det. Oftast kan man lära sig något på vägen, och ärligt talat så tar du bara av din framtid och av din egna tid och lägger på något totalt värdelöst och icke-konstruktivt.

Min behandlare har gett mig rådet att fundera eller försöka lösa något i två minuter. Om jag inte löst det efter två minuter så kommer jag antagligen inte att kunna lösa det, iallafall inte just då, för då har man börjat oroa sig. Jag har blivit mycket bättre på att leva nu, även om jag har mycket kvar att jobba med. Jag har läst ett så bra citat om oro, så det kommer här;

"Worrying doesn't take away tomorrow's problems - it takes away today's peace".

Tack mamma

Tack mamma, för att du orkar med mig när jag inte gör det själv.
Tack för att du alltid finns där, för att din kärlek är så villkorslös och för allt du gör för mig.
Tack för att den trygghet du är och utger, för den fasta punkten du är i mitt liv -
jag vet att du alltid finns där för mig, och när jag är rädd att andra ska ge upp på mig,
så vet jag att du alltid kommer älska mig.

Jag känner ingen som är som du.
Ingen som älskar sina nära som du,
som är så driftig som du,
som är så omhändertagande och tålmodig som du,
eller som är så underbart häftig som du.

Så tack för att du är du, tack för att du låter mig ha världens bästa mamma, som är
så stark, modig, självständig, älskvärd, tålmodig, genomsnäll, härlig och underbar.
Tänk att jag kunde få en sådan mamma som du. Jag tänker på det ofta,
men kommer nog aldrig förstå hur jag kunde ha sådan tur.
Och egentligen behövs det inte. Jag behöver inte förstå, eller veta hur; jag har världens bästa mamma bara, och jag är så tacksam över min ofantliga tur.

Jag önskar så, att jag kunde ge dig allt. Jag önskar att jag kunde ge dig hela världen tillbaka, och inte bara kärlek, och kanske en nybakad kaka (och jag vet ju att du inte är så mycket för bullar och kakor). Orden tar liksom slut, dem hittar inte riktigt ut. Det känns som om jag ska explodera, och jag önskar att du kunde kliva in i mitt huvud för en stund. Få se och känna vilken underbar människa och mamma du är. Verkligen få se vad jag menar. Orden känns så otillräckliga. Jag tror inte att du förstår hur bra du är.

Så tack fina du, för att jag fått en sådan underbar mamma. Tack för att du tar hand om mig, och tack för att du tar hand om dig. Det är så viktigt för mig, att du mår bra. Jag är så ledsen för allt jag utsätter dig för.

Glöm aldrig att du är min idol. Du har åstadkommit så mycket, och även om du inte gjort det, så hade du fortfarande varit helt outstanding.
Jag förstår inte hur man kan vara så bra som du.
Bästa mamma,
tänk om alla kunde ha en mamma som du.