Ångesten far runt i kroppen och lindar sig fast på diverse platser i kroppen. Jag känner mig så otroligt stressad, orolig, panikslagen och ledsen. Jag skulle bara vilja sjunka ned på badrumsgolvet och gråta, men fortsätter monotont, som jag brukar göra, att borsta tänderna. Går hand i hand med orostankarna, men håller inte fast i dem helt. Bara nästan. Jag försöker hålla dem lite på avstånd, så att jag inte blir helt uppslukad av dem - för då kommer jag tappa kontrollen. Då blommar paniken ut helt, och då får jag en panikattack (vilket på sätt och vis kan vara bättre, för då är det inte alltid att det blir lika utdraget). Men jag avskyr att få dem, orkar inte och har inte tid. Och jag kan inte acceptera dem. Förutom att de är helt stört jobbiga så är det inte likt mig att tappa kontrollen, alls. Jag ahr alltid haft full kontroll.
Alla jobbiga känslor river runt inuti mig. De sliter och drar, och kastas våldsamt omkring. Jag ser säkert lugn ut, det är ofta som folk inte märker, och jag klandrar dem inte. Jag har legat i hårdträning i flera år. Att dölja vad jag känner och hur jag mår är liksom en del av mig. Det är så jag är, det är det som är normalt för mig. Det är så det ska vara när det gäller mig. Men som man säger, i de lugnaste vattnen. Inuti mig stormar det ordentligt.
Jag vet inte riktigt vad som drog igång det, men det har hållit i sig ganska länge nu. Jag känner mig så ledsen och uppgiven. Även om det säkert känns bättre sen, så känner jag just nu, och till och från, att jag aldrig kommer bli frisk. Jag är för idiotisk och svag. Och som jag har skrivit tusentals gånger, som den patetiska människa jag är så orkar jag inte. Att känna den här galet starka paniken och ångesten dagligen tär på en. Jag är bara så trött. Jag har så mycket underbart i livet, och det borde kunna motivera mig fullt ut, men ja, jag vet inte. Jag har mycket som motiverar mig, men monstret lyckas alltid slå klorna i mig förr eller senare. Jag tror inte på mig själv, att jag kommer att klara det. När det gäller allt annat har det aldrig funnits något alternativ - jag har tvingat mig att klara svåra uppgifter, eller att orka. Rätt och slätt bara kört på, eller snarare kört över mig. Aldrig tillåtit mig att inte orka.
Jag är rädd för att jag ska ge upp på vägen. Jag är rädd för sjukdomen, och att inte bli frisk. Jag är rädd för att bli frisk. Jag avskyr min vikt och hur kroppen ser ut i den här vikten. Jag har fortfarande något kilo kvar innan jag hamnar på min stabiliserade normalvikt, när jag inte går upp mer. Och alltså som det är nu mår jag illa av att se mig själv. Jag är enorm, satt i kroppen, bredaxlad och med bred överkropp. Jag tar upp så mycket fysisk plats. Jag är tjock, och jag avskyr mig själv för det. Jag avskyr mig själv för att jag bryr mig om vikt och sånt. Jag avskyr mig själv för att jag får panik över att jag är tjock. Det är inget fel i att vara tjock - när det gäller andra kan jag till och med tycka att folk ser normala ut som andra bedömer som överviktiga. Men när det kommer till mig själv får jag panik, och jag blir så trött och ledsen över det. För egentligen är jag inte sådan som person. Jag är inte ytlig, vill jag iallafall tro. De som känner mig säger att jag inte är det, så jag hoppas att de säger som det är. Det viktiga i livet är inte pengar, prestationer, utseende etc. Det viktiga i livet är att ha ett, enligt sig själv, meningsfullt liv. Ett lyckligt liv. Det är det enda som betyder något. Lycka och att njuta av det liv man har.
Jag kan inte komma undan anklagelserna om att jag har överätit, trots att jag följt ordinationen idag (och till och med ätit lite för lite. Men det känns verkligen inte så, och även om jag innerst inne vet det så är gränsen så blurrig, så det är knappt att jag kan se det. Jag matas på med argument efter argument som säger att jag ätit för mycket, och tillslut är det svårt att inte tro på det). Det är krig inuti mig, och jag vill inte vara med. Jag vill inte behöva leva i det här kaoset, i paniken. Jag vill bara må bra. Jag vill bara bli frisk utan att behöva gå upp i vikt. Jag vill bara kunna se mig själv som andra beskriver mig. Men den bilden är för bra för att vara sann; den bilden jag har av mig själv måste ju vara den som stämmer. Jag ser den varje dag, lever i den varje dag. Hur kan det då vara min bild som är fel?
Just nu känns det så hopplöst helt enkelt. Jag kan inte bli frisk, jag är för dålig för det. Jag kommer aldrig kunna acceptera att se ut såhär, vara såhär stor, och då kommer jag inte kunna äta normalt, vilket betyder att jag inte kan bli frisk. Jag har gjort det här så. Många. Gånger. Så många gånger. Jag har i och för sig bara avslutat en behandling, och då blev det bättre än det någonsin varit, men det höll ju inte särskilt länge. Jag har lyckats kravla mig upp halvvägs ur diket flera gånger. Jag har aldrig tagit mig ur det, och bara kommit i närheten av kanten några gånger, men jag tycks alltid ta tag i en lös sten och falla ned till botten igen. Jag vill inte vara negativ, och jag kommer aldrig kunna förklara för någon vilket helvete det är att dels leva i med den här sjukdomen och dels försöka bli frisk. Man kan säga att det suger. Men inget ord är starkt nog att beskriva hur det här är.
De säger att motivationen kan gå upp och ned, och egentligen vet jag det själv. Det känns säkert bättre imorgon när jag vaknar, men just nu, just precis nu så känns det som om jag ska brista. Ena delen av mig vill åt ena hållet, och den andra delen vill åt det andra hållet. Samtidigt som de drar åt olika håll har jag någon som sitter och bankar på mig med ett jävla basebollträ och skriker om hur värdelös och ful och hemsk och dålig jag är. Och tusen andra, negativa saker.
Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte leva som en zombie. Jag vill inte gå i behandling fler gånger - jag är vuxen och borde kunna ta tag i mig själv och mitt liv. Jag måste klara det här nu. Jag tvivlar bara så starkt på att jag kommer bli helt frisk. Hur mycket jag än vill så har jag så svårt att tro att jag inte kommer falla tillbaka, och börja om på ruta ett igen. Jag är rädd för monstret, men också ångesten som kantar vägen mot friheten.
torsdag 30 april 2015
tisdag 28 april 2015
Trappa ut näringsdryck
Idag hände det äntligen. En mindre näringsdryck, hurra! Det är såklart blandade känslor, eftersom att viktuppgång = inte kul, två näringsdrycker = inte kul. Inte kul alltså. Men jag är glad att börja trappa ut dem. Och sen får vi se hur det går.
Dock är det jobbigt om jag inte skulle gå upp, och jag oroar mig ändå för att jag ska gå ned. Vad som händer då, och hur triggad jag kan bli av det. Men det ska nog gå, förr eller senare :)
lördag 25 april 2015
Torsdag del 1
Torsdag 10:00-13:30 cirka
Jag känner mig yr, mår illa. Jag vet inte om jag är mätt eller inte, men jag är inte hungrig. Det är den där tomma känslan när man inte är hungrig, men inte känner sig jättemätt heller. Jag är inte sugen på någonting alls, och i och med att jag mår illa förstärks känslan av motvilja. När jag börjar dricka den första näringsdrycken mår jag ännu mer illa, och innehållet i plastförpackningen smakar bara jätteilla och tillgjort. Jag har vant mig vid smaken, men nu smakar det som det gjorde första gången jag drack en sånhär.
Trots att det börjar jättedåligt och jag känner att det aldrig kommer gå så släpper det lite successivt under tiden jag dricker. Så när tiden har slut har jag faktiskt druckit båda två, och illamåendet har hunnit försvinna och börjat komma tillbaka igen. När jag går ifrån matsalen känner jag den välbekanta känslan av uppbyggnaden av en ångestattack. Jag varken orkar, vill eller hinner få en nu. Det är snart dags för kroppskännedom, och klockan tickar på. Jag vet inte riktigt vad jag gör, jag försöker distrahera mig, och såhär i efterhand kan jag ju säga att jag hade börjat "stänga av" mig själv. Så som jag gjorde lite under min första behandling. Men jag märker inte när jag gör det.
På kroppskännedomen får vi föreslå vad vi vill göra. Någon vill göra sträckövingar, någon vill kasta lite boll och flera vill ha massage. L, som håller i grupperna, frågar om det känns okej med alla. Och nej, det känns faktiskt inte okej. Inte ett dugg okej. Jag brukar alltid tycka det är lite jobbigt i början när vi ska ha massage, men jag har aldrig känt det så starkt att jag verkligen har sagt nej. Men idag går det inte, så jag och två till får göra egenmassage med L, och de andra får massera varandra. Vi sätter oss i en liten ring och följer hennes instruktioner. Och jag känner nästan ingenting. Tänker inte jättemycket heller. Jag är tom, och det brukar jag aldrig vara förutom just när jag "stänger av".
Efteråt ber hon om att vi ska prata när det finns tid, att hon ser att jag stänger av idag. Jag svarar någonting om att det kan vi göra, och måste sedan gå till matsalen. Vi har lite tidigare lunch idag eftersom att två av tjejerna blir utskrivna samma dag. Jag känner mig återigen väldigt yr, nästan som om jag ska svimma. Jag blir lite ostadig och det snurrar på ett annat sätt än vad det gör när jag bara känner mig yr. När jag tar lunch känner jag att jag börjar tippa åt sidan och försöker snabbt återupprätta balansen. Jag vet inte varför det blir så, men det känns helt enkelt som om jag håller på att svimma då och då.
Det känns jättejobbigt under och efter lunchen, men jag buntar ihop mig eftersom att vi ska säga hejdå till dem som ska sluta. Den ena av tjejerna har lite att säga innan vi kramas hejdå, och tyvärr kan jag inte återge det då jag knappt minns vad hon sa, men det hon sa var väldigt bra. Och så kramas vi hejdå, och går sedan till vilan.
Direkt efter vilan fångar L upp mig och vi går in till henne och pratar ett tag. Hon har jobbat med mig under alla ätstörningsbehandlingarna (det vill säga första behandlingen, i slutet av vidmakthållande och sedan nu), och säger att hon har sett det på mig ett tag och är helt säker på att jag "lider av" (i brist på något bättre uttryck) dissociation. Hon pratar lite kring när jag själv verkligen upptäckte att jag "försvann" och inte somnade (som jag trodde att jag gjorde. Det finns ett inlägg om det, det är ifrån när jag gick i vidmakthållande så jag tror att det ligger kring oktober-december). Hon har frågat mig om detta förut, men frågar igen om jag vet om jag har varit med om något jättejobbigt/traumatiskt. Och jag svarar det enda jag kan svara, att nej, vad jag vet så har jag inte det. Jag har ju varit med om mer eller mindre jobbiga saker, men det har ju alla. Men något som är så traumatiskt att det ska orsaka dissociation, nej. Nej, jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning. Hon funderar lite och säger att det kan vara så att man kan förtränga händelser, men att hon inte kan säga något om det eftersom att hon inte vet något om min bakgrund egentligen. Hon säger det som en liten parantes, men understryker att det inte alls måste vara så och att hon inte kan säga något om det.
Trots att jag fortfarande känns helt kal på insidan så är det lite jobbigt att prata om det. Det blir så.. Mycket. Det är mycket att ta in på bara några dagar; att läkaren och min psykolog tror att det skulle vara bra om jag började med en medicin eftersom att de tror att jag har utmattningsdepression. Fine, jag är med på utbrändhetståget, för det går inte att komma ifrån att väldigt mycket av det stämmer in på mig, men deprimerad? Jag känner mig verkligen inte deprimerad. Och så det här, som jag ändå på något sätt hade tryckt undan. Och så mår jag bara så konstigt idag, redan innan allt det här.
L berättar lite mer kring ämnet, och säger även att det såklart är viktigt att jag går till min psykolog, men att hon tror att jag skulle behöva jobba mer kring kroppen utöver det. Hon säger att hon har ett ställe som hon kan föreslå, där jag kan få hjälp att jobba kring detta. Det känns bra att hon erbjuder mig hjälp, och jobbigt. Är jag verkligen så här störd på riktigt? Vad hände med mig, den riktiga personen som sitter innanför allt det här konstiga? Den som kunde trycka undan nästan allt, hade allting planerat och aldrig visade hur jobbigt det verkligen var? Jag var inte sjuk, och nu är det bara så mycket allvarliga saker. Jag hinner känna ett litet sting av sorg, men känslan blir uppslukad. Utspolad. Ingentinget slukar nästan alla känslor och spottar likgiltigt ut dem ur mig. Och så känner jag just det. Ingenting. Jag känner inga känslor, jag tänker inte så mycket och jag känner knappt min kropp. Det är en utomkroppslig, luddig känsla.
När vi har pratat klart går jag och sätter mig. Jag börjar känna mig förvirrad. Jag har varit i det här konstiga tillståndet ganska länge; mycket längre än jag egentligen har varit förut, iallafall som jag kan minnas (jag kan dock minnas fel). Jag sitter ett tag innan jag börjar gå omkring. Jag vet inte vad jag känner, men jag kan inte bara sitta. Och jag kan inte bara gå omkring. Folk kommer börja undra vad jag håller på med. Så jag sätter mig igen. Reser mig och hämtar en pappersbit. Viker och river jämnstora lappar. Och bara successivt försvinner.
Jag känner mig yr, mår illa. Jag vet inte om jag är mätt eller inte, men jag är inte hungrig. Det är den där tomma känslan när man inte är hungrig, men inte känner sig jättemätt heller. Jag är inte sugen på någonting alls, och i och med att jag mår illa förstärks känslan av motvilja. När jag börjar dricka den första näringsdrycken mår jag ännu mer illa, och innehållet i plastförpackningen smakar bara jätteilla och tillgjort. Jag har vant mig vid smaken, men nu smakar det som det gjorde första gången jag drack en sånhär.
Trots att det börjar jättedåligt och jag känner att det aldrig kommer gå så släpper det lite successivt under tiden jag dricker. Så när tiden har slut har jag faktiskt druckit båda två, och illamåendet har hunnit försvinna och börjat komma tillbaka igen. När jag går ifrån matsalen känner jag den välbekanta känslan av uppbyggnaden av en ångestattack. Jag varken orkar, vill eller hinner få en nu. Det är snart dags för kroppskännedom, och klockan tickar på. Jag vet inte riktigt vad jag gör, jag försöker distrahera mig, och såhär i efterhand kan jag ju säga att jag hade börjat "stänga av" mig själv. Så som jag gjorde lite under min första behandling. Men jag märker inte när jag gör det.
På kroppskännedomen får vi föreslå vad vi vill göra. Någon vill göra sträckövingar, någon vill kasta lite boll och flera vill ha massage. L, som håller i grupperna, frågar om det känns okej med alla. Och nej, det känns faktiskt inte okej. Inte ett dugg okej. Jag brukar alltid tycka det är lite jobbigt i början när vi ska ha massage, men jag har aldrig känt det så starkt att jag verkligen har sagt nej. Men idag går det inte, så jag och två till får göra egenmassage med L, och de andra får massera varandra. Vi sätter oss i en liten ring och följer hennes instruktioner. Och jag känner nästan ingenting. Tänker inte jättemycket heller. Jag är tom, och det brukar jag aldrig vara förutom just när jag "stänger av".
Efteråt ber hon om att vi ska prata när det finns tid, att hon ser att jag stänger av idag. Jag svarar någonting om att det kan vi göra, och måste sedan gå till matsalen. Vi har lite tidigare lunch idag eftersom att två av tjejerna blir utskrivna samma dag. Jag känner mig återigen väldigt yr, nästan som om jag ska svimma. Jag blir lite ostadig och det snurrar på ett annat sätt än vad det gör när jag bara känner mig yr. När jag tar lunch känner jag att jag börjar tippa åt sidan och försöker snabbt återupprätta balansen. Jag vet inte varför det blir så, men det känns helt enkelt som om jag håller på att svimma då och då.
Det känns jättejobbigt under och efter lunchen, men jag buntar ihop mig eftersom att vi ska säga hejdå till dem som ska sluta. Den ena av tjejerna har lite att säga innan vi kramas hejdå, och tyvärr kan jag inte återge det då jag knappt minns vad hon sa, men det hon sa var väldigt bra. Och så kramas vi hejdå, och går sedan till vilan.
Direkt efter vilan fångar L upp mig och vi går in till henne och pratar ett tag. Hon har jobbat med mig under alla ätstörningsbehandlingarna (det vill säga första behandlingen, i slutet av vidmakthållande och sedan nu), och säger att hon har sett det på mig ett tag och är helt säker på att jag "lider av" (i brist på något bättre uttryck) dissociation. Hon pratar lite kring när jag själv verkligen upptäckte att jag "försvann" och inte somnade (som jag trodde att jag gjorde. Det finns ett inlägg om det, det är ifrån när jag gick i vidmakthållande så jag tror att det ligger kring oktober-december). Hon har frågat mig om detta förut, men frågar igen om jag vet om jag har varit med om något jättejobbigt/traumatiskt. Och jag svarar det enda jag kan svara, att nej, vad jag vet så har jag inte det. Jag har ju varit med om mer eller mindre jobbiga saker, men det har ju alla. Men något som är så traumatiskt att det ska orsaka dissociation, nej. Nej, jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning. Hon funderar lite och säger att det kan vara så att man kan förtränga händelser, men att hon inte kan säga något om det eftersom att hon inte vet något om min bakgrund egentligen. Hon säger det som en liten parantes, men understryker att det inte alls måste vara så och att hon inte kan säga något om det.
Trots att jag fortfarande känns helt kal på insidan så är det lite jobbigt att prata om det. Det blir så.. Mycket. Det är mycket att ta in på bara några dagar; att läkaren och min psykolog tror att det skulle vara bra om jag började med en medicin eftersom att de tror att jag har utmattningsdepression. Fine, jag är med på utbrändhetståget, för det går inte att komma ifrån att väldigt mycket av det stämmer in på mig, men deprimerad? Jag känner mig verkligen inte deprimerad. Och så det här, som jag ändå på något sätt hade tryckt undan. Och så mår jag bara så konstigt idag, redan innan allt det här.
L berättar lite mer kring ämnet, och säger även att det såklart är viktigt att jag går till min psykolog, men att hon tror att jag skulle behöva jobba mer kring kroppen utöver det. Hon säger att hon har ett ställe som hon kan föreslå, där jag kan få hjälp att jobba kring detta. Det känns bra att hon erbjuder mig hjälp, och jobbigt. Är jag verkligen så här störd på riktigt? Vad hände med mig, den riktiga personen som sitter innanför allt det här konstiga? Den som kunde trycka undan nästan allt, hade allting planerat och aldrig visade hur jobbigt det verkligen var? Jag var inte sjuk, och nu är det bara så mycket allvarliga saker. Jag hinner känna ett litet sting av sorg, men känslan blir uppslukad. Utspolad. Ingentinget slukar nästan alla känslor och spottar likgiltigt ut dem ur mig. Och så känner jag just det. Ingenting. Jag känner inga känslor, jag tänker inte så mycket och jag känner knappt min kropp. Det är en utomkroppslig, luddig känsla.
När vi har pratat klart går jag och sätter mig. Jag börjar känna mig förvirrad. Jag har varit i det här konstiga tillståndet ganska länge; mycket längre än jag egentligen har varit förut, iallafall som jag kan minnas (jag kan dock minnas fel). Jag sitter ett tag innan jag börjar gå omkring. Jag vet inte vad jag känner, men jag kan inte bara sitta. Och jag kan inte bara gå omkring. Folk kommer börja undra vad jag håller på med. Så jag sätter mig igen. Reser mig och hämtar en pappersbit. Viker och river jämnstora lappar. Och bara successivt försvinner.
onsdag 22 april 2015
Den oundvikliga, sociala, bärbara stressen
”Pling!”.
”Pling, pling, pling, pliiiiing!”.
Någon skriver ett meddelande på facebook, någon kommenterar en bild på instagram och någon skickar ett sms. Jag lyfter upp mobilen och kikar på skärmen. Läser de korta raderna man kan se av meddelandet på den låsta skärmen, tittar vem som skickat ett sms och läser det jag kan av kommentaren. Ibland. Ibland orkar jag inte titta varför min mobil låter. Det är sms, aviseringar från sociala medier och e-mail.
På en dag blir det ganska många meddelanden och kommentarer. Just nu brukar mellan 5-10 personer skriva till mig under en dag via Facebook. Svarar jag snabbt får jag nästan alltid snabba svar tillbaka, och måste då svara igen. Jag brukar få ungefär 10-40 kommentarer just nu på min instagram för hundarna, något mejl om dagen och flera sms. Jag tycker såklart att det är jättekul att folk kommenterar och vill interagera med mig, men samtidigt blir det så stressande. För mig är det helt klart ett dagligt stressmoment – varje dag tänker jag på de där obesvarade meddelandena, och om jag inte svarar en dag kommer det något nytt nästa dag som puttar ned de gamla. Jag vill inte låta folk sitta och vänta på svar eller verka oförskämd eller ointresserad. Jag tycker genuint om människor och är intresserad av andra, men ibland blir det lite för mycket.
Ibland har jag varit inne på att stänga ned mina användare eller konton, men samtidigt får jag positivt utbyte av dem. Facebook är dessutom ett sätt att hitta hundar och nå ut till andra. Eftersom att vi tävlar mycket med våra hundar och föder upp, och eftersom att många väljer att kontakta oss via Facebook gällande valpar och avelshanar så är det svårt att bara stänga ned det. Och jag tycker det är roligt att gå in och bläddra genom mitt flöde, som är fullproppat med hundar, hundar och hundar. En och annan häst eller katt kan också dyka upp, förstås.
Just nu väntar vi valpar, och det är många som har hört av sig. Den ena av våra raser håller på att sjunka i popularitet, vilket betyder att det finns mycket kullar och valpar, men färre valpköpare. För oss är det såklart jätteviktigt att våra valpar får bra hem, och vi tycker det är jätteroligt om de kommer ut till tävlingsintresserade om de håller måttet. Trots det har det hört av sig ganska så många, både från Sverige och utomlands. Så ja, ni förstår nog dilemmat. Eller dilemma och dilemma, jag kommer inte att stänga ned min Facebook. Men ändå.
”Pling, pling, pling, pliiiiing!”.
Någon skriver ett meddelande på facebook, någon kommenterar en bild på instagram och någon skickar ett sms. Jag lyfter upp mobilen och kikar på skärmen. Läser de korta raderna man kan se av meddelandet på den låsta skärmen, tittar vem som skickat ett sms och läser det jag kan av kommentaren. Ibland. Ibland orkar jag inte titta varför min mobil låter. Det är sms, aviseringar från sociala medier och e-mail.
På en dag blir det ganska många meddelanden och kommentarer. Just nu brukar mellan 5-10 personer skriva till mig under en dag via Facebook. Svarar jag snabbt får jag nästan alltid snabba svar tillbaka, och måste då svara igen. Jag brukar få ungefär 10-40 kommentarer just nu på min instagram för hundarna, något mejl om dagen och flera sms. Jag tycker såklart att det är jättekul att folk kommenterar och vill interagera med mig, men samtidigt blir det så stressande. För mig är det helt klart ett dagligt stressmoment – varje dag tänker jag på de där obesvarade meddelandena, och om jag inte svarar en dag kommer det något nytt nästa dag som puttar ned de gamla. Jag vill inte låta folk sitta och vänta på svar eller verka oförskämd eller ointresserad. Jag tycker genuint om människor och är intresserad av andra, men ibland blir det lite för mycket.
Ibland har jag varit inne på att stänga ned mina användare eller konton, men samtidigt får jag positivt utbyte av dem. Facebook är dessutom ett sätt att hitta hundar och nå ut till andra. Eftersom att vi tävlar mycket med våra hundar och föder upp, och eftersom att många väljer att kontakta oss via Facebook gällande valpar och avelshanar så är det svårt att bara stänga ned det. Och jag tycker det är roligt att gå in och bläddra genom mitt flöde, som är fullproppat med hundar, hundar och hundar. En och annan häst eller katt kan också dyka upp, förstås.
Just nu väntar vi valpar, och det är många som har hört av sig. Den ena av våra raser håller på att sjunka i popularitet, vilket betyder att det finns mycket kullar och valpar, men färre valpköpare. För oss är det såklart jätteviktigt att våra valpar får bra hem, och vi tycker det är jätteroligt om de kommer ut till tävlingsintresserade om de håller måttet. Trots det har det hört av sig ganska så många, både från Sverige och utomlands. Så ja, ni förstår nog dilemmat. Eller dilemma och dilemma, jag kommer inte att stänga ned min Facebook. Men ändå.
måndag 20 april 2015
Som ett svårt mattetal
Jag tror att alla någon gång har stött på ett svårt mattetal på A-delen (den första delen, som ska vara den enklaste). Oavsett hur mycket man tycker om matte eller hur bra man än är så har nog alla haft problem med ett A-tal en gång åtminstone.
Tänk dig när du slår upp boken och börjar, men fastnar nästan direkt. Du blir stressad, börjar tänka att "hur ska resten gå? Hur ska jag klara det här när jag inte ens klarar det enklaste talet?". Det känns som om det svåra och jobbiga aldrig kommer se sitt slut. Du kommer aldrig klara det här, och du kommer misslyckas med hela kursen.
Ibland dyker lösningen eller förståelsen för talet plötsligt upp, och ibland måste du slå igen boken och ge upp för att det känns så hopplöst. Vid nästa mattelektion kan du tänka lite klart igen, och oftast klarar du det tillslut. Och det är lite så det är med en ätstörning. Imorse öppnade jag den där matteboken på ett nytt kapitel, och jag förstod inte talet. Jag försökte, men kom aldrig fram till svaret. Det enda är att med en ätstörning kan du inte lämna det till nästa vecka, eller nästa mål. För att bli frisk behöver du klara måltiderna, det är enda sättet. Vi kan inte slå ihop våra böcker och gå på lunch med vännerna.
söndag 19 april 2015
Snälla, jag vill inte mer
Dagen har varit ganska bra, och jag har gjort saker som jag tycker om. Jag har till exempel varit ute med hundarna innan lunchen (då var det dock mulet), och det mår jag bra av. Trots världens lite dystra uppsyn sjöng fåglarna för full hals, och när man uppmärksammar naturen kan man hitta många olika vårtecken. Och sånt gör mig glad. De gula små solarna, tussilago, och de vita och blåa sipporna. Videung, någon liten knopp och andra blommor som jag inte kan namnet på men som jag sett så många gånger förr. Jag har städat och fixat lite hemma, och det mår jag också bra av. När det är städat, rent och ordning och reda.
Jag har varit ute och flugit fram på hästryggen. Med en klarblå himmel ovanför mitt huvud, och en leende sol som välkommet värmer har vi galopperat fram över jämn mark. Fartvinden susar lite runtomkring oss, och jag och det stora, vackra stoet är förenade för ett tag. Jag känner hennes styrka och hennes rörelser. Hör hennes dundrande fotsteg. Och jag bara är, flyger fram, tankarna försvinner. Och jag är fri.
Men friheten varar inte för evigt om man har ett monster som inneboende. Och just nu vill jag bara bli liten, försvinna ur monstrets måltavla. Jag vill kunna ta ett piller och bli frisk. Jag vill inte kämpa. Jag vill inte må dåligt. Jag vill njuta av allt fint runtomkring mig, av det fina liv som jag har. Av allt underbart som just jag har fått turen att få. Jag vill inte till sjukhuset imorgon. Jag vill inte äta. Jag vill äta, men inte må dåligt. Jag vill inte få ångest- och panikattacker. Jag vill ha ut ångesten som cirkulerar inuti mig just nu. Jag vill inte känna såhär. Snälla, måste jag känna såhär?
Jag får panik av tankarna, för det finns ingen utväg. Hur jag än letar så smälls alla dörrar igen. Jag har inget val. Men jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill ställa mig och skrika på hjälp, skrika så att det försvinner. Det är jobbigt att kämpa hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Jag kan inte ta en paus eller sätta mig ned och vila när det blir jobbigt. Jag måste kämpa. Och jag har liksom redan kämpat så lång tid. Redan innan min första behandling har jag kämpat. Jag har kämpat mot sjukdomen redan innan jag ens blev medveten om den.
Det är asjobbigt att äta, för jag vill inte gå upp i vikt. Jag är livrädd för att gå upp i vikt, för att bli tjockare. För det är så jag känner, oavsett vad folk säger. Jag tycker det känns olustigt att folk ser mig, för jag är tjock, vilket jag inte borde vara med tanke på min diagnos. Men jag är också livrädd för att gå ned i vikt. Även om den blir undanskuffad titt som tätt så finns den där. Min friska sida. Jag. Och jag vet att jag förlorar mig själv mer och mer när jag går ned. Så tankarna går inte ihop, känslorna går inte ihop. Allt är bara ett virrvarr och jag får panik. Och det är faktiskt jobbigt att inte äta också. Kroppen påverkas, själen påverkas, jag påverkas. Jag har hamnat i något mellanting, så hur jag än gör så mår jag dåligt. Och jag orkar inte.
Jag vill bara bli frisk. Snälla, låt mig bli frisk. Låt mig kunna acceptera min vikt och hur jag ser ut. Låt mig se mig som andra ser mig. Låt mig slippa tyrannen inuti mig. För jag orkar inte, vill inte, kan inte mer. Jag är så trött på att få panik, så trött på att må dåligt, så trött på att kriga emot och fördöma mig själv. Det är så svårt att förklara dessa känslor - jag känner så otroligt mycket. Vårt språk är inte anpassat för alla dessa känslor. Det är för mycket. Så snälla, hemska monster, lämna mig ifred. Jag måste komma undan ifrån de här. Jag klarar inte att kämpa hur mycket som helst, men det finns ingen annan utväg.
Det är nog svårt att förstå, för jag förstår det inte ens. Att det inte finns någon annan utväg. Mitt alternativ är att
A. Må jättedåligt och kämpa som en idiot
eller
B. Må lite bättre för stunden, men ändå jättesupermegadåligt eftersom att jag låser in mig själv i ett mörkt hörn och ger upp. Och dö. Eller leva som en död, om ätstörningen inte lyckas ta kol på mig, om jag lyckas kämpa mig upp halvvägs igen när det blir som värst, så som jag alltid har gjort.
Jag kan inte leva med en ätstörning. Jag tänker inte leva med en ätstörning. Jag tänker inte vara halv. Jag tänker inte riskera mitt liv. Jag tänker inte offra allt jag har för ett mörker. Jag tänker inte leva som en zombie. Att leva med en ätstörning tar så ofantligt, obeskrivligt mycket av en. Det är inte ett normalt liv, det är ett dött inre. Så vad gör man, förstår du mitt dilemma? Jag kan inte ge upp, men jag orkar inte kämpa hela tiden. Man blir så trött av att kriga mot sig själv. Det finns ingenstans att gömma sig.
Jag har varit ute och flugit fram på hästryggen. Med en klarblå himmel ovanför mitt huvud, och en leende sol som välkommet värmer har vi galopperat fram över jämn mark. Fartvinden susar lite runtomkring oss, och jag och det stora, vackra stoet är förenade för ett tag. Jag känner hennes styrka och hennes rörelser. Hör hennes dundrande fotsteg. Och jag bara är, flyger fram, tankarna försvinner. Och jag är fri.
Men friheten varar inte för evigt om man har ett monster som inneboende. Och just nu vill jag bara bli liten, försvinna ur monstrets måltavla. Jag vill kunna ta ett piller och bli frisk. Jag vill inte kämpa. Jag vill inte må dåligt. Jag vill njuta av allt fint runtomkring mig, av det fina liv som jag har. Av allt underbart som just jag har fått turen att få. Jag vill inte till sjukhuset imorgon. Jag vill inte äta. Jag vill äta, men inte må dåligt. Jag vill inte få ångest- och panikattacker. Jag vill ha ut ångesten som cirkulerar inuti mig just nu. Jag vill inte känna såhär. Snälla, måste jag känna såhär?
Jag får panik av tankarna, för det finns ingen utväg. Hur jag än letar så smälls alla dörrar igen. Jag har inget val. Men jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill ställa mig och skrika på hjälp, skrika så att det försvinner. Det är jobbigt att kämpa hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Jag kan inte ta en paus eller sätta mig ned och vila när det blir jobbigt. Jag måste kämpa. Och jag har liksom redan kämpat så lång tid. Redan innan min första behandling har jag kämpat. Jag har kämpat mot sjukdomen redan innan jag ens blev medveten om den.
Det är asjobbigt att äta, för jag vill inte gå upp i vikt. Jag är livrädd för att gå upp i vikt, för att bli tjockare. För det är så jag känner, oavsett vad folk säger. Jag tycker det känns olustigt att folk ser mig, för jag är tjock, vilket jag inte borde vara med tanke på min diagnos. Men jag är också livrädd för att gå ned i vikt. Även om den blir undanskuffad titt som tätt så finns den där. Min friska sida. Jag. Och jag vet att jag förlorar mig själv mer och mer när jag går ned. Så tankarna går inte ihop, känslorna går inte ihop. Allt är bara ett virrvarr och jag får panik. Och det är faktiskt jobbigt att inte äta också. Kroppen påverkas, själen påverkas, jag påverkas. Jag har hamnat i något mellanting, så hur jag än gör så mår jag dåligt. Och jag orkar inte.
Jag vill bara bli frisk. Snälla, låt mig bli frisk. Låt mig kunna acceptera min vikt och hur jag ser ut. Låt mig se mig som andra ser mig. Låt mig slippa tyrannen inuti mig. För jag orkar inte, vill inte, kan inte mer. Jag är så trött på att få panik, så trött på att må dåligt, så trött på att kriga emot och fördöma mig själv. Det är så svårt att förklara dessa känslor - jag känner så otroligt mycket. Vårt språk är inte anpassat för alla dessa känslor. Det är för mycket. Så snälla, hemska monster, lämna mig ifred. Jag måste komma undan ifrån de här. Jag klarar inte att kämpa hur mycket som helst, men det finns ingen annan utväg.
Det är nog svårt att förstå, för jag förstår det inte ens. Att det inte finns någon annan utväg. Mitt alternativ är att
A. Må jättedåligt och kämpa som en idiot
eller
B. Må lite bättre för stunden, men ändå jättesupermegadåligt eftersom att jag låser in mig själv i ett mörkt hörn och ger upp. Och dö. Eller leva som en död, om ätstörningen inte lyckas ta kol på mig, om jag lyckas kämpa mig upp halvvägs igen när det blir som värst, så som jag alltid har gjort.
Jag kan inte leva med en ätstörning. Jag tänker inte leva med en ätstörning. Jag tänker inte vara halv. Jag tänker inte riskera mitt liv. Jag tänker inte offra allt jag har för ett mörker. Jag tänker inte leva som en zombie. Att leva med en ätstörning tar så ofantligt, obeskrivligt mycket av en. Det är inte ett normalt liv, det är ett dött inre. Så vad gör man, förstår du mitt dilemma? Jag kan inte ge upp, men jag orkar inte kämpa hela tiden. Man blir så trött av att kriga mot sig själv. Det finns ingenstans att gömma sig.
Sova och vakna
Blommor. Mjukt sken, solljus. Rosa. Det är vad jag ser när jag återkallas från drömmarnas värld, tillbaka till verkligheten. Till en ny morgon. Egentligen kan jag inte minnas att jag har drömt något, men de säger ju att man drömmer varje natt. Jag är iallafall vaken nu, och när jag väl vaknat brukar jag ha svårt att somna om. Jag tittar på klockan som står på mitt sängbord, och den visar lite över sex. Trots att jag inte somnade förrän halv ett-ett igår, men det är ingenting nytt. Jag kan somna vid två-tre och ändå vakna mellan fem-sju. Men oftast öppnas mina ögon från sömnens lugn, eller storm, runt sextiden. Att sova inger ju inte alltid lugn.
Jag har aldrig varit en sjusovare, och mina sömnvanor har aldrig riktigt blommat ut till de där helgalna tiderna som många ungdomar har. Om jag sover till halv tio så är det väldigt sent (det var dock ett tag som jag sov till nio-halv tio flera dagar i rad, och det var i slutet av min förra behandling och ett tag efter). Annars har jag alltid vaknat relativt tidigt om man jämför med andra, även om jag lagt mig sent. Men jag måste säga att jag faktiskt har varit ganska bra på att hålla tiderna för när jag ska gå och lägga mig också när jag har pluggat. Ibland har jag ju såklart kommit in i lite sämre rutiner, det har gått upp och ned, men överlag har jag ändå kunnat lägga mig runt tio-elva. Sen att jag inte har kunnat somna är en annan femma.
I perioder har jag haft otroliga sömnsvårigheter. Ibland har det resulterat i att jag bara har svårt med just insomnandet, och ibland har det även betytt att jag utöver att jag har svårt att somna även vaknar trehundra sjuttiofem gånger per natt. Jag har kunnat vara vaken i allt från en till fyra-fem timmar. Och det är hemskt! Det värsta är ju att jag oftast har varit jättetrött, men det är omöjligt att somna. Just nu har jag dock kunnat somna efter ett litet tag när jag går och lägger mig, men jag har snarare svårare att gå och lägga mig. Jag blir.. Rastlös på något sätt, även om jag är trött. Det är svårt att förklara. Ibland försvinner tröttheten (fast jag vet att jag egentligen är jättetrött), och ibland ligger den och skaver men jag finner ingen ro att sova. Och ibland somnar jag helt enkelt inte.
Jag har också haft perioder med hemska mardrömmar natt efter natt. Ett tag drömde jag åtminstone en mardröm (som jag mindes) varje natt, och jag kan ju säga att de inte handlade om värdsliga saker. De var detaljerade, kala och grymma. Alltid präglade av grymhet och skräck. Mycket psykisk rädsla och underförstådhet. Det är svårt att förklara, men när jag berättade om drömmarna för andra var det flera som reagerade på att de var väldigt läskiga. Creepy, sådana som kryper sig in under skinnet på en. Någon sa att jag skulle kunna göra en hel drös med skräckfilmer som skulle bli en riktig succé.
Det gick så långt att jag tillslut inte ville gå och lägga mig, jag blev rädd för världen som öppnade sig varje gång jag sov. Drömmarna kunde ty sig så olika, men de var alla präglade av så starka känslor. När jag vaknade på morgonen möttes jag alltid av en osäkerhet huruvida detta hade hänt på riktigt eller ej (efter ett tag, när jag vaknat till ordentligt, insåg jag alltid att det var drömmar dock). Men känslan efter en läskig dröm kunde sitta kvar hela dagen. Jag drömde ofta att jag blev kidnappad, inlåst i ett litet och kalt rum. Ovetandes om allt som hände utanför och ikring mig, bara vetandes om min existens i det lilla rummet. Oförmögen att ta mig därifrån, och utan någon kontroll alls. I vissa drömmar lyckades jag rymma och blev jagad. Jag tror alltid att de kom ikapp mig, bar eller släpade mig tillbaka. Hånfulla, grymma och genomonda. De skrattade eller hånlog bara mot mig när de fick tag på mig. Jag har mött så många konstiga och läskiga personer i mina drömmar. Jag har till och med blivit mördad.
För att hoppa tillbaka där jag började, med tidiga morgnar. Jag har ingenting emot att vakna tidigt - tvärtom. Men jag kan väl tycka att sex, eller innan sex, är lite väl tidigt. Jag skulle uppskatta om jag kunde sova så mycket som jag behöver iallafall, och om jag somnar jättesent så skulle det vara bra om min kropp följde logiken i att vakna lite senare. Men vi får se, det blir förhoppningsvis bättre när jag blir bättre. Samtidigt är jag så van vid detta, eftersom att det nästan alltid varit så (dock inte såhär extremt kanske, det är främst när jag går i behandling som har det blivit att jag vaknar jättetidigt hela tiden, ofta innan eller runt sex). Att jag dessutom är mycket lätt att väcka bidrar ju inte till bättre sömn, även om det är något jag uppskattar. Jag tror att det är lite av en kontrollgrej det där. Om jag är lättväckt har jag mer koll. Vilket som, jag är glad att jag är lättväckt, men det är ju bra om det inte går utöver sömnen.
Jag har aldrig varit en sjusovare, och mina sömnvanor har aldrig riktigt blommat ut till de där helgalna tiderna som många ungdomar har. Om jag sover till halv tio så är det väldigt sent (det var dock ett tag som jag sov till nio-halv tio flera dagar i rad, och det var i slutet av min förra behandling och ett tag efter). Annars har jag alltid vaknat relativt tidigt om man jämför med andra, även om jag lagt mig sent. Men jag måste säga att jag faktiskt har varit ganska bra på att hålla tiderna för när jag ska gå och lägga mig också när jag har pluggat. Ibland har jag ju såklart kommit in i lite sämre rutiner, det har gått upp och ned, men överlag har jag ändå kunnat lägga mig runt tio-elva. Sen att jag inte har kunnat somna är en annan femma.
I perioder har jag haft otroliga sömnsvårigheter. Ibland har det resulterat i att jag bara har svårt med just insomnandet, och ibland har det även betytt att jag utöver att jag har svårt att somna även vaknar trehundra sjuttiofem gånger per natt. Jag har kunnat vara vaken i allt från en till fyra-fem timmar. Och det är hemskt! Det värsta är ju att jag oftast har varit jättetrött, men det är omöjligt att somna. Just nu har jag dock kunnat somna efter ett litet tag när jag går och lägger mig, men jag har snarare svårare att gå och lägga mig. Jag blir.. Rastlös på något sätt, även om jag är trött. Det är svårt att förklara. Ibland försvinner tröttheten (fast jag vet att jag egentligen är jättetrött), och ibland ligger den och skaver men jag finner ingen ro att sova. Och ibland somnar jag helt enkelt inte.
Jag har också haft perioder med hemska mardrömmar natt efter natt. Ett tag drömde jag åtminstone en mardröm (som jag mindes) varje natt, och jag kan ju säga att de inte handlade om värdsliga saker. De var detaljerade, kala och grymma. Alltid präglade av grymhet och skräck. Mycket psykisk rädsla och underförstådhet. Det är svårt att förklara, men när jag berättade om drömmarna för andra var det flera som reagerade på att de var väldigt läskiga. Creepy, sådana som kryper sig in under skinnet på en. Någon sa att jag skulle kunna göra en hel drös med skräckfilmer som skulle bli en riktig succé.
Det gick så långt att jag tillslut inte ville gå och lägga mig, jag blev rädd för världen som öppnade sig varje gång jag sov. Drömmarna kunde ty sig så olika, men de var alla präglade av så starka känslor. När jag vaknade på morgonen möttes jag alltid av en osäkerhet huruvida detta hade hänt på riktigt eller ej (efter ett tag, när jag vaknat till ordentligt, insåg jag alltid att det var drömmar dock). Men känslan efter en läskig dröm kunde sitta kvar hela dagen. Jag drömde ofta att jag blev kidnappad, inlåst i ett litet och kalt rum. Ovetandes om allt som hände utanför och ikring mig, bara vetandes om min existens i det lilla rummet. Oförmögen att ta mig därifrån, och utan någon kontroll alls. I vissa drömmar lyckades jag rymma och blev jagad. Jag tror alltid att de kom ikapp mig, bar eller släpade mig tillbaka. Hånfulla, grymma och genomonda. De skrattade eller hånlog bara mot mig när de fick tag på mig. Jag har mött så många konstiga och läskiga personer i mina drömmar. Jag har till och med blivit mördad.
För att hoppa tillbaka där jag började, med tidiga morgnar. Jag har ingenting emot att vakna tidigt - tvärtom. Men jag kan väl tycka att sex, eller innan sex, är lite väl tidigt. Jag skulle uppskatta om jag kunde sova så mycket som jag behöver iallafall, och om jag somnar jättesent så skulle det vara bra om min kropp följde logiken i att vakna lite senare. Men vi får se, det blir förhoppningsvis bättre när jag blir bättre. Samtidigt är jag så van vid detta, eftersom att det nästan alltid varit så (dock inte såhär extremt kanske, det är främst när jag går i behandling som har det blivit att jag vaknar jättetidigt hela tiden, ofta innan eller runt sex). Att jag dessutom är mycket lätt att väcka bidrar ju inte till bättre sömn, även om det är något jag uppskattar. Jag tror att det är lite av en kontrollgrej det där. Om jag är lättväckt har jag mer koll. Vilket som, jag är glad att jag är lättväckt, men det är ju bra om det inte går utöver sömnen.
lördag 18 april 2015
Kvällshunger
Jag lyfter försiktigt undan en av hundarna, som ligger ostrategiskt utplacerad mitt där jag skulle behöva sätta min laptop, och lägger ned henne en liten bit bredvid. Hon tittar yrvaket upp på mig. Lite av hennes hår hänger ned ovanför ögonen på henne, och ett tag verkar hon bara stirra ut i periferin innan hon mödosamt reser sig upp, krafsar lite i täcket, snurrar några varv och trycker sig mot mitt ben medans hon lägger sig ned. Dem gör ofta så, men speciellt hon och hennes mamma. När de gör så så hamnar de så när som det bara går.
Huvudvärken dunkar obarmhärtigt inuti mitt huvud, samtidigt som den på något sätt far omkring. Sprider sig och sträcker sig utefter varenda centimeter, ända ut i öronen. Men jag vet varför. Jag vet innerst inne att jag har slarvat med ordinationen. Eller, slarvat är fel ord. För det är monstret som fått styra. Just nu är vi ganska förenade, och när jag tänker på att jag slarvat med ordinationen plockas allt, bit för bit, bort. Så jag blir tillslut övertygad om att jag inte alls har ätit lite. Faktum är att jag har ätit mycket, för mycket, och dessutom onyttigt. Och trots att jag så väl känner igen det här, så blir det min verklighet. Jag försöker dock distansera mig mot tankarna och monstret, men det är jäkligt svårt. Det är lite som att springa med ett gummiband runt midjan. Jag tar i och springer, springer, springer, men tillslut studsar jag tillbaka. Och så försöker jag igen, och igen. Grejen är att monstret nöjer sig aldrig, så oavsett hur lite och hur nyttigt jag äter så kommer mina tankar alltid att vändas emot mig. Vändas till att jag gjort fel, ätit fel och för mycket och för onyttigt.
Innan jag gick in på mitt rum och började skriva det här inlägget så kom jag på mig själv med att tänka att när jag vaknar imorgon så är det frukost. Yoghurt med torkad frukt (som jag tycker är väldigt gott). Förbjudna tankar, som ger mig dåligt samvete, men samtidigt är det skönt också. Skönt att försöka tänka att jag har en ordination som jag ska följa, ha det som en ursäkt för att kunna äta. För att i största möjliga mån kunna tillåta sig att äta. Fast som det är nu tillåter jag mig inte att äta, den här dagen har varit riktigt dålig. Hur som helst, även om frukosten alltid har varit ett av mina svåraste mål så längtar jag. Och jag hatar mig själv för det. Monstret hatar mig för det. Förbjudna tankar. Fast ändå inte, viskar den friska sidan. Fast ändå inte.
Huvudvärken dunkar obarmhärtigt inuti mitt huvud, samtidigt som den på något sätt far omkring. Sprider sig och sträcker sig utefter varenda centimeter, ända ut i öronen. Men jag vet varför. Jag vet innerst inne att jag har slarvat med ordinationen. Eller, slarvat är fel ord. För det är monstret som fått styra. Just nu är vi ganska förenade, och när jag tänker på att jag slarvat med ordinationen plockas allt, bit för bit, bort. Så jag blir tillslut övertygad om att jag inte alls har ätit lite. Faktum är att jag har ätit mycket, för mycket, och dessutom onyttigt. Och trots att jag så väl känner igen det här, så blir det min verklighet. Jag försöker dock distansera mig mot tankarna och monstret, men det är jäkligt svårt. Det är lite som att springa med ett gummiband runt midjan. Jag tar i och springer, springer, springer, men tillslut studsar jag tillbaka. Och så försöker jag igen, och igen. Grejen är att monstret nöjer sig aldrig, så oavsett hur lite och hur nyttigt jag äter så kommer mina tankar alltid att vändas emot mig. Vändas till att jag gjort fel, ätit fel och för mycket och för onyttigt.
Innan jag gick in på mitt rum och började skriva det här inlägget så kom jag på mig själv med att tänka att när jag vaknar imorgon så är det frukost. Yoghurt med torkad frukt (som jag tycker är väldigt gott). Förbjudna tankar, som ger mig dåligt samvete, men samtidigt är det skönt också. Skönt att försöka tänka att jag har en ordination som jag ska följa, ha det som en ursäkt för att kunna äta. För att i största möjliga mån kunna tillåta sig att äta. Fast som det är nu tillåter jag mig inte att äta, den här dagen har varit riktigt dålig. Hur som helst, även om frukosten alltid har varit ett av mina svåraste mål så längtar jag. Och jag hatar mig själv för det. Monstret hatar mig för det. Förbjudna tankar. Fast ändå inte, viskar den friska sidan. Fast ändå inte.
torsdag 16 april 2015
Normalt, fast onormalt, men inte helt ovanligt
Idag var jag hos min psykolog eftersom att jag utöver min ätstörningsbehandling även går en KBT-behandling. Vi träffas en gång i veckan, men det är ärligt talat svårt som det är att få det att gå ihop med alla mina mattider och utvärderingstider och grupper på Capio och så vidare. Och min psykolog är ju uppbokad vissa tider dessutom. Men allt går ju att lösa :)
Idag kändes det jobbigt att gå dit eftersom att vi har börjat jobba mer aktivt kring ångest/panikattackerna. Förra gången och idag har vi gjort olika "övningar" som triggar igång ångesten, och sedan har jag fått en av dem i hemuppgift att arbeta med. Förra gången var det att vi skulle hyperventilera, hålla andan och andas genom ett sugrör, vilket drog igång ångesten ganska mycket. Det tog ett tag innan andningen blev normal igen, och innan det lugnade ned sig inuti med hjärtat, stressen och panikkänslorna.
När jag jobbat med att hyperventilera hemma har det gått både bra och dåligt. Först gick det relativt bra, även om det tog ett tag innan jag fick ned andningen, och någon gång gick det förvånansvärt smärtfritt med ganska svaga biverkningar. En dag orkade jag helt enkelt inte för jag var så trött och orkade inte med ännu mer ångest, en annan dag fick jag avbryta och ganska nyligen fick jag en mindre ångestattack av att göra övningen.
Idag testade vi hur jag reagerade på yrsel, och det gick ganska bra. Första övningen blev andningen lite påverkad och jag fick lite ångest (2/10), och den andra övningen var lite värre. Den tredje och sista var att jag skulle spänna hela kroppen, och den drog igång ångesten rätt så rejält. Hemuppgift blev att fortsätta med att hyperventilera (men korta ned från 90 sek till 60 sek), samt att snurra 60 sek. Jag hoppas att allt ska gå så smärtfritt som möjligt, men att jag ändå ska få bort ångestattackerna så mycket som möjligt så snabbt som möjligt (och gärna ångesten med, för den delen, ta hela skiten bara!).
Efteråt pratade vi lite kring allting, och jag frågade om det verkligen är normalt att ångesten blir så utdragen ibland. Och det var tydligen inte alls ovanligt. Min psykolog sa att det kan se ganska olika ut, och även om det rent logiskt måste finnas människor som fungerar som mig också så är det skönt att höra att jag är onormal men på ett normalt sätt. Men ändå inte helt ovanlig, eftersom att "många" lider av ångest/panikattacker. Många är en definitionsfråga. Egentligen är en person en för mycket. Ångest suger.
Jag fick även veta att många tycker att när man börjar få bort de värsta attackerna så är det väldigt vanligt att ångesten blir hög, att man får mindre/lättare/inte helt ordentliga ångestattacker som varar mycket längre och att det går lite upp och ned och inte riktigt släpper. Hon frågade mig någonting kring det, och när jag berättade hur det var för mig ibland så berättade hon lite mer kring det och sa att många beskrev det så. Och det är jättetråkigt att så många andra har det såhär också, men samtidigt skönt att kunna få bekräftat att man inte är ensam och att mina ångestattacker inte är helt superkonstiga och udda. Jag tackar för det iallafall :) Det låter som om jag är livrädd för att vara annorlunda, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att jag lätt känner mig dum, konstig, onormal, uppmärksamhetssökande, idiotisk, patetisk, och svag med dålig självdisciplin (och hundra andra saker). Och då är det skönt att få höra att folk förstår, att det här konstiga beteendet och känslorna och reaktionerna som jag har delas med tusentals andra. Det är hemskt att inte kunna kontrollera allting med sig själv när man är van vid det. Men det är egentligen hemskare att leva i en kropp som man kan kontrollera till 100%.
Idag kändes det jobbigt att gå dit eftersom att vi har börjat jobba mer aktivt kring ångest/panikattackerna. Förra gången och idag har vi gjort olika "övningar" som triggar igång ångesten, och sedan har jag fått en av dem i hemuppgift att arbeta med. Förra gången var det att vi skulle hyperventilera, hålla andan och andas genom ett sugrör, vilket drog igång ångesten ganska mycket. Det tog ett tag innan andningen blev normal igen, och innan det lugnade ned sig inuti med hjärtat, stressen och panikkänslorna.
När jag jobbat med att hyperventilera hemma har det gått både bra och dåligt. Först gick det relativt bra, även om det tog ett tag innan jag fick ned andningen, och någon gång gick det förvånansvärt smärtfritt med ganska svaga biverkningar. En dag orkade jag helt enkelt inte för jag var så trött och orkade inte med ännu mer ångest, en annan dag fick jag avbryta och ganska nyligen fick jag en mindre ångestattack av att göra övningen.
Idag testade vi hur jag reagerade på yrsel, och det gick ganska bra. Första övningen blev andningen lite påverkad och jag fick lite ångest (2/10), och den andra övningen var lite värre. Den tredje och sista var att jag skulle spänna hela kroppen, och den drog igång ångesten rätt så rejält. Hemuppgift blev att fortsätta med att hyperventilera (men korta ned från 90 sek till 60 sek), samt att snurra 60 sek. Jag hoppas att allt ska gå så smärtfritt som möjligt, men att jag ändå ska få bort ångestattackerna så mycket som möjligt så snabbt som möjligt (och gärna ångesten med, för den delen, ta hela skiten bara!).
Efteråt pratade vi lite kring allting, och jag frågade om det verkligen är normalt att ångesten blir så utdragen ibland. Och det var tydligen inte alls ovanligt. Min psykolog sa att det kan se ganska olika ut, och även om det rent logiskt måste finnas människor som fungerar som mig också så är det skönt att höra att jag är onormal men på ett normalt sätt. Men ändå inte helt ovanlig, eftersom att "många" lider av ångest/panikattacker. Många är en definitionsfråga. Egentligen är en person en för mycket. Ångest suger.
Jag fick även veta att många tycker att när man börjar få bort de värsta attackerna så är det väldigt vanligt att ångesten blir hög, att man får mindre/lättare/inte helt ordentliga ångestattacker som varar mycket längre och att det går lite upp och ned och inte riktigt släpper. Hon frågade mig någonting kring det, och när jag berättade hur det var för mig ibland så berättade hon lite mer kring det och sa att många beskrev det så. Och det är jättetråkigt att så många andra har det såhär också, men samtidigt skönt att kunna få bekräftat att man inte är ensam och att mina ångestattacker inte är helt superkonstiga och udda. Jag tackar för det iallafall :) Det låter som om jag är livrädd för att vara annorlunda, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att jag lätt känner mig dum, konstig, onormal, uppmärksamhetssökande, idiotisk, patetisk, och svag med dålig självdisciplin (och hundra andra saker). Och då är det skönt att få höra att folk förstår, att det här konstiga beteendet och känslorna och reaktionerna som jag har delas med tusentals andra. Det är hemskt att inte kunna kontrollera allting med sig själv när man är van vid det. Men det är egentligen hemskare att leva i en kropp som man kan kontrollera till 100%.
onsdag 15 april 2015
T.r.ö.t.t
Ja, det sammanfattar mitt tillstånd just nu. Jag är så himla trött hela tiden, och när jag kommer hem är jag helt slutkörd. Jag orkar inte ens skriva, så ni kan ju gissa hur produktiv jag är på en skala.. ;) Men egentligen, varför måste man vara så himla produktiv hela tiden? Att leva så gör att man sliter ut sig själv till den grad att man tillslut blir väldigt icke-produktiv.
Idag kom jag inte hem förrän vid halv sex ungefär. När mamma hämtade mig vid tåget, och sen åkte vi och handlade. Köpte tre trisslotter och vann 30 kr på samtliga (och den ena x2). Vad är oddsen för det egentligen? Jag hade ju dock hellre haft de oddsen och vunnit liite till, haha. Hemma packade jag ur och ställde in, fixade iordning alla olika förpackningar med torkad frukt (som jag äter i yoghurten), och pappa lagade middag. Vi åt, och efteråt gick jag faktiskt med hundarna. Jag hade lust att göra det även om jag var trött, och även om det dyker upp kompensatoriska tankar så gick jag mest för min skull. Det var väldigt skönt att vara ute, iallafall.
Nu ska jag sova, efter att ha somnat i soffan. Förhoppningsvis är jag inte lika seg imorgon, för jag har lite saker att skriva om.
söndag 12 april 2015
Jag är en mobbare
För mig har det alltid varit viktigt att behandla och bemöta människor med respekt. Trots mina många brister så brukar jag ha ganska stor förståelse för folk, och det är sällan som jag uppfattar saker som konstigt. Alla är vi olika, vi har olika intressen och åsikter, olika förmågor och värderinger. Vem är jag att döma andra? Om en människa anser något viktigt i sitt liv så är det så. Om en person presterar utifrån sin egen förmåga så är det prestationen i sig som räknas. Att personen har försökt.
Jag ursäktar ofta andra, tänker ur tusen olika perspektiv för att förstå. Om jag inte förstår försöker jag lite till, och annars får jag förlika mig med att jag inte helt förstår, men att jag helt enkelt får respektera och acceptera. Det är också viktigt för mig att man står upp för varandra; jag sitter inte och tittar på när folk är elaka emot varandra. Även om jag avskyr konflikter så sitter jag inte passiv och låter andra klanka ned på någon annan. Och man kan göra det på ett lugnt och så pedagogiskt sätt som möjligt, så undviker man att folk blir arga. Och blir dem det så får man kanske ta det. Som sagt; det är viktigt att stå upp för varandra.
Så respekt är rätt och slätt viktigt för mig. Alla har ett värde, och inom varje person döljer sig en stor personlighet. Jag skulle aldrig vara avsiktligt elak eller nedlåtande mot någon annan. Trodde jag. Men när jag börjar tänka efter så finns det faktiskt en tjej som jag inte har varit snäll emot. Jag har faktiskt varit en tyrann, fullkomligt horribel och skrämmande elak. Jag som aldrig har sett mig som en mobbare har varit en av de absolut värsta jag stött på.
När jag börjar räkna på det har det pågått under en lång, lång tid. Det började med lite smågrejer, men med tiden växte det och blev allvarligare. Jag har sagt så mycket elaka och hemska saker, dagligen. Gång på gång. Jag har sparkat på en person tills den ramlat, och då har jag sparkat lite till. Och lite till. Och lite till. Och ännu lite mer. Jag har förvägrat personen något av det mest basala i livet. Jag har tryckt ned personen om och om igen. Jag har pressat och hånat en person som varit på sin bristningsgräns - och slutligen släpat personen över gränsen. Jag har behandlat en människa så illa, att det bara varit en spillra kvar. En maskin, eller en robot. Ett tomt skal som dagligen fått utstå en så hård behandling som inte går att fly ifrån att den enda flyktvägen har varit till någon mörk plats längst inne i sig själv. Jag har låst in personen i mörkret och slängt nyckeln. Jag har aldrig bemött personen med förståelse eller respekt, utan skyllt exakt allt på henne. När andra betett sig på ett visst sätt så har det varit hennes fel, och allt som inte är perfekt är fel. Och att hon ens tänker så är fel - för inte ska hon få tro att hon är så bra att hon kan utföra någonting bra. Men samtidigt får inget utföras som inte är till maxad perfektion.
Jag ursäktar ofta andra, tänker ur tusen olika perspektiv för att förstå. Om jag inte förstår försöker jag lite till, och annars får jag förlika mig med att jag inte helt förstår, men att jag helt enkelt får respektera och acceptera. Det är också viktigt för mig att man står upp för varandra; jag sitter inte och tittar på när folk är elaka emot varandra. Även om jag avskyr konflikter så sitter jag inte passiv och låter andra klanka ned på någon annan. Och man kan göra det på ett lugnt och så pedagogiskt sätt som möjligt, så undviker man att folk blir arga. Och blir dem det så får man kanske ta det. Som sagt; det är viktigt att stå upp för varandra.
Så respekt är rätt och slätt viktigt för mig. Alla har ett värde, och inom varje person döljer sig en stor personlighet. Jag skulle aldrig vara avsiktligt elak eller nedlåtande mot någon annan. Trodde jag. Men när jag börjar tänka efter så finns det faktiskt en tjej som jag inte har varit snäll emot. Jag har faktiskt varit en tyrann, fullkomligt horribel och skrämmande elak. Jag som aldrig har sett mig som en mobbare har varit en av de absolut värsta jag stött på.
När jag börjar räkna på det har det pågått under en lång, lång tid. Det började med lite smågrejer, men med tiden växte det och blev allvarligare. Jag har sagt så mycket elaka och hemska saker, dagligen. Gång på gång. Jag har sparkat på en person tills den ramlat, och då har jag sparkat lite till. Och lite till. Och lite till. Och ännu lite mer. Jag har förvägrat personen något av det mest basala i livet. Jag har tryckt ned personen om och om igen. Jag har pressat och hånat en person som varit på sin bristningsgräns - och slutligen släpat personen över gränsen. Jag har behandlat en människa så illa, att det bara varit en spillra kvar. En maskin, eller en robot. Ett tomt skal som dagligen fått utstå en så hård behandling som inte går att fly ifrån att den enda flyktvägen har varit till någon mörk plats längst inne i sig själv. Jag har låst in personen i mörkret och slängt nyckeln. Jag har aldrig bemött personen med förståelse eller respekt, utan skyllt exakt allt på henne. När andra betett sig på ett visst sätt så har det varit hennes fel, och allt som inte är perfekt är fel. Och att hon ens tänker så är fel - för inte ska hon få tro att hon är så bra att hon kan utföra någonting bra. Men samtidigt får inget utföras som inte är till maxad perfektion.
Jag har avfärdat många av hennes försök som misslyckanden, och när ett mål väl blivit uppnått har jag sparkat undan benen på henne och aldrig låtit henne känna sig stolt. Jag har aldrig tillåtit en paus eller medkännande - ett mål avklarat, gå vidare direkt. Jag har tvingat henne att leva som ett löpande band.
Jag har trakasserat en människa i flera år, men jag har aldrig sett mig själv som en mobbare. Men jag är en mobbare, och ett offer utsatt för mig själv.
Jag har trakasserat en människa i flera år, men jag har aldrig sett mig själv som en mobbare. Men jag är en mobbare, och ett offer utsatt för mig själv.
Innan jag var sjuk..
Jag har hört många prata om det, hur det var innan de blev sjuka. Hur de åt innan de blev sjuka, vilken mängd, hur mycket de kunde äta normalt och så vidare. Till exempel senast i fredags kom det upp; vi diskuterade vad man kunde byta ut sitt kvällsmål mot, och en tog upp ett förslag men började sedan fundera över hur mycket man då skulle behöva äta. Utöver den som frågat var det två till i rummet, och de började prata om just hur mycket de åt innan. Innan anorexin, innan ätstörningar och behandlingar. För några månader eller kanske ett-två år sedan. Vissa har varit sjuka jättelänge, men jag har träffat väldigt många som faktiskt inte varit sjuka så länge. Jag har nog träffat övervägande antal som varit sjuk runt någon månad upp till ett-ett och ett halvt år.
Jag kan aldrig säga vilken mängd jag åt innan, eller vad som är normalt. Och det har egentligen inte slagit mig förrän nu, i och med att jag hamnade på dagsjukvården igen. Även om jag hört det där massor av gånger ("innan jag blev sjuk") så har jag inte tänkt lika mycket på det som jag gjort nu. Att jag faktiskt inte vet. Jag vet inte vad som har varit normalt för mig, för jag har inte haft ett normalt ätande sedan i början av sjuan. Även om jag inte alls insåg att jag var sjuk förrän någon gång i gymnasiet (och då "insåg" jag det egentligen inte, utan det kom flyktiga glimtar då och då som blev totalt sönderhackade av monstret därinne innan jag hann arbeta med det tillräckligt för att göra något. Tills i slutet av trean, då jag skickade in en egenanmälan trots att jag hunnit ändra mig innan jag ens börjat skriva den).
Jag har egentligen inte heller riktigt förstått det här med att man ser sin sjukdom som en identitet, att vissa har svårt att släppa den för att de inte vet vilka de är utan den. Även om jag inte är riktigt på det planet så kan jag ändå förstå det nu. Jag vet inte hur min kropp fungerar, jag vet inte helt vem jag är utan sjukdomen. För senast jag var helt, helt frisk tror jag var i sexan. Jag tror att sjukdomen kom i början/mitten av sjuan (inte senare i alla fall). Och det kan kännas så sorgligt ibland, när jag verkligen inser att jag inte helt vet vem jag är. Jag kan inte säga vad som är normalt för mig, för jag har aldrig tagit hand om mig själv, aldrig lärt känna mig själv. Jag har bara pressat och förkastat mig själv och mina känslor. Jag har fyllt tjugo nu, och jag vet inte egentligen hur min kropp fungerar. För den har aldrig fått chansen att vara helt frisk. Att min mage har krånglat så oerhört, oerhört mycket i flera år - beror det på sjukdomen? Att min mens har varit helt oregelbunden, hoppat över, försvunnit beror ju helt klart på ätstörningen. Eller? Samtidigt kan jag inte låta bli att tvivla.
Min ständiga huvudvärk som nästan har varit mer av ett normaltillstånd, att jag ofta får ont i mina knän, att om jag rider så låser sig mitt ben tillslut och gör bara ont, ont, ont. Det mesta, egentligen. Har det berott på, och beror på, sjukdomen? Har jag varit så sjuk så länge? Det känns helt overkligt. Men jag börjar ändå inse det så smått. Och det skrämmer mig faktiskt. Framförallt gör det mig ledsen.
Jag kan aldrig säga vilken mängd jag åt innan, eller vad som är normalt. Och det har egentligen inte slagit mig förrän nu, i och med att jag hamnade på dagsjukvården igen. Även om jag hört det där massor av gånger ("innan jag blev sjuk") så har jag inte tänkt lika mycket på det som jag gjort nu. Att jag faktiskt inte vet. Jag vet inte vad som har varit normalt för mig, för jag har inte haft ett normalt ätande sedan i början av sjuan. Även om jag inte alls insåg att jag var sjuk förrän någon gång i gymnasiet (och då "insåg" jag det egentligen inte, utan det kom flyktiga glimtar då och då som blev totalt sönderhackade av monstret därinne innan jag hann arbeta med det tillräckligt för att göra något. Tills i slutet av trean, då jag skickade in en egenanmälan trots att jag hunnit ändra mig innan jag ens börjat skriva den).
Jag har egentligen inte heller riktigt förstått det här med att man ser sin sjukdom som en identitet, att vissa har svårt att släppa den för att de inte vet vilka de är utan den. Även om jag inte är riktigt på det planet så kan jag ändå förstå det nu. Jag vet inte hur min kropp fungerar, jag vet inte helt vem jag är utan sjukdomen. För senast jag var helt, helt frisk tror jag var i sexan. Jag tror att sjukdomen kom i början/mitten av sjuan (inte senare i alla fall). Och det kan kännas så sorgligt ibland, när jag verkligen inser att jag inte helt vet vem jag är. Jag kan inte säga vad som är normalt för mig, för jag har aldrig tagit hand om mig själv, aldrig lärt känna mig själv. Jag har bara pressat och förkastat mig själv och mina känslor. Jag har fyllt tjugo nu, och jag vet inte egentligen hur min kropp fungerar. För den har aldrig fått chansen att vara helt frisk. Att min mage har krånglat så oerhört, oerhört mycket i flera år - beror det på sjukdomen? Att min mens har varit helt oregelbunden, hoppat över, försvunnit beror ju helt klart på ätstörningen. Eller? Samtidigt kan jag inte låta bli att tvivla.
Min ständiga huvudvärk som nästan har varit mer av ett normaltillstånd, att jag ofta får ont i mina knän, att om jag rider så låser sig mitt ben tillslut och gör bara ont, ont, ont. Det mesta, egentligen. Har det berott på, och beror på, sjukdomen? Har jag varit så sjuk så länge? Det känns helt overkligt. Men jag börjar ändå inse det så smått. Och det skrämmer mig faktiskt. Framförallt gör det mig ledsen.
torsdag 9 april 2015
Längsta ångestattacken i Sveriges världshistoria
Eller kanske inte, men det kändes så iallafall. Det tog liksom aldrig slut; så snart det började lägga sig lite så kom en ny våg av panik, stress och "jag-kan-inte-andas"-känslor. Jag spänner mig, andningen blir rubbad när jag börjar bli stressad över att jag inte får någon luft och allt det blir till en ond cirkel. Jag håller andan eller börjar hyperventilera, spänner mig mer och får panik över att det aldrig tar slut.
Det som drog igång just den här ångestattacken/panikattacken var att vi åt potatis till lunchen. Det andra var väl inte heller jättelätt; det var fläskytterfilé med ost på och sås. Ost brukar kunna vara lite jobbigt också, men boven i det hela är ju inte helt chockerande potatisen. För er som läst min blogg tidigare så vet ni säkert att jag har någon fix-idé med potatis - jag vet inte varför, men jag har bara jättesvårt med potatis. Det känns onödigt på något sätt, jag är inte överförtjust i det och ja, det har helt enkelt blivit en grej, så jag har jättesvårt att äta det och får panik.
Idag bestämde jag mig för att verkligen försöka - eftersom att jag alltid mår jättedåligt efteråt oavsett hur lite jag äter så kan jag lika gärna äta och må dåligt. Ibland går det att bestämma sig för sånt. Så jag försökte bara att bestämma mig för det och bara äta mekaniskt; jag vill bli frisk och för att bli det måste jag klara sånt här. Jag lyckades äta en och en halv, eller en och två tredjedelar av den andra (de var ganska stora). Jag hann inte äta upp allt kött, men nästan.
Efteråt svängde jag in i ett grupprum eftersom att jag inte klarade att gå in på vilan. Det bara kokade inuti, och som väntat så fick jag en kraftig ångestattack. Jag får det i princip jämt när det är potatis, även de gånger som jag inte ätit den. Efter ett tag hörde jag att de andra var tillbaka från vilan, vilket betyder att det hade gått ungefär 30 minuter. Jag väntar alltid bara på att det ska släppa, men nu när jag visste hur lång tid det hade gått kände jag bara att "jamen släpp någon gång då!". Men det släppte liksom inte. Jag väntade i tio minuter till, men när det blivit lite bättre för att sedan börja gå upp igen började jag få ännu mer panik över att det inte släppte och bestämde mig för att jag faktiskt kunde be om hjälp. Det kändes inte som ett alternativ att sitta ensam med det här längre eftersom att jag började få panik utöver den andra paniken. Lite svårt att förklara..
Jag gick iallafall och knackade på, och fick hjälp. E gick med mig till ett rum och attacken fortsatte liksom bara. Och fortsatte. Och fortsatte. Och jag kände bara men herregud, på riktigt, släpp bara! Jag skämdes, och kände att jag tog upp deras tid och allt det där som jag alltid skriver om. Så jag bad om ursäkt för att det tog sådan tid. Jag minns inte vad hon svarade, men det var något med att det var okej eller att jag inte skulle oroa mig över det. Annars har jag ganska svårt att prata när jag får sådär, jag vet inte riktigt varför. Jag hinner tänka så mycket, och har saker som jag vill säga, men det går liksom inte riktigt. Jag måste anstränga mig ordentligt för att kunna säga sakerna när jag är mitt uppe i det där.
Attacken gick lite upp och ned i den grad att jag inte hyperventilerade eller höll andan hela tiden. Jag får svårt att minnas allt som händer, men ja, det gick upp och ned flera gånger. Jag blev jätteskakis och yr, och det pirrade och domnade väldigt mycket. Efter ett tag/ganska lång tid var vi tvugna att byta rum då det vi satt i var bokat, och det kändes helt galet ostabilt. Det är tur att det bara är några steg emellan.
Efter tusen år började det släppa lite, och E var tvungen att gå. Hon hittade först ingen, så hon frågade om jag kunde testa att distrahera mig med något. Hon hämtade min mobil, men hittade sedan I, som kom efter ett litet tag. Jag försökte bläddra omkring på facebook, men nja, det hjälpte väl sådär. Jag får så svårt att koncentrera mig, så det får inte bli för avancerat (vilket bläddra på facebook i och för sig inte är). Men efter ett litet tag fick jag sällskap igen, och efter ännu ett litet tag började vi prata. Jag var ganska förvirrad och borta först, så jag vet inte hur vettigt eller sammanhängande det jag sa var, men det blev successivt bättre. Vi satt kvar och pratade ett tag, först om intressen, och sen kring just attackerna och så. Och hon är verkligen bra att prata med! Även om alla på kliniken är trevliga och verkar bry sig, så är hon (och min behandlare) verkligen de två bästa där. Det känns verkligen som att de bryr sig på riktigt, så även om jag känner mig jättejobbig så underlättar dem det alltid genom sättet att säga saker på och hur de agerar. Jag har tur som har så bra människor omkring mig!
Nu tappade jag tråden, men när vi gick därifrån var det tio minuter kvar till melliset. Jag hann spela en omgång kort, men var väldigt trögtänkt. Allt som allt så tog det lite mer än två timmar (dock började det väl släppa efter en och en halv timme ungefär). Men jag behövde den där "avkylningstiden". Det är helt stört lång tid, efteråt var jag så trött, och på något sätt blir jag tömd känslomässigt (vilket i och för sig underlättar vid nästa måltid).
Det enda är att jag blir så orolig för att få sådär kraftigt igen, vilket kommer göra det jobbigare nästa gång det är potatis. Men men, den dagen, den sorgen!
Det som drog igång just den här ångestattacken/panikattacken var att vi åt potatis till lunchen. Det andra var väl inte heller jättelätt; det var fläskytterfilé med ost på och sås. Ost brukar kunna vara lite jobbigt också, men boven i det hela är ju inte helt chockerande potatisen. För er som läst min blogg tidigare så vet ni säkert att jag har någon fix-idé med potatis - jag vet inte varför, men jag har bara jättesvårt med potatis. Det känns onödigt på något sätt, jag är inte överförtjust i det och ja, det har helt enkelt blivit en grej, så jag har jättesvårt att äta det och får panik.
Idag bestämde jag mig för att verkligen försöka - eftersom att jag alltid mår jättedåligt efteråt oavsett hur lite jag äter så kan jag lika gärna äta och må dåligt. Ibland går det att bestämma sig för sånt. Så jag försökte bara att bestämma mig för det och bara äta mekaniskt; jag vill bli frisk och för att bli det måste jag klara sånt här. Jag lyckades äta en och en halv, eller en och två tredjedelar av den andra (de var ganska stora). Jag hann inte äta upp allt kött, men nästan.
Efteråt svängde jag in i ett grupprum eftersom att jag inte klarade att gå in på vilan. Det bara kokade inuti, och som väntat så fick jag en kraftig ångestattack. Jag får det i princip jämt när det är potatis, även de gånger som jag inte ätit den. Efter ett tag hörde jag att de andra var tillbaka från vilan, vilket betyder att det hade gått ungefär 30 minuter. Jag väntar alltid bara på att det ska släppa, men nu när jag visste hur lång tid det hade gått kände jag bara att "jamen släpp någon gång då!". Men det släppte liksom inte. Jag väntade i tio minuter till, men när det blivit lite bättre för att sedan börja gå upp igen började jag få ännu mer panik över att det inte släppte och bestämde mig för att jag faktiskt kunde be om hjälp. Det kändes inte som ett alternativ att sitta ensam med det här längre eftersom att jag började få panik utöver den andra paniken. Lite svårt att förklara..
Jag gick iallafall och knackade på, och fick hjälp. E gick med mig till ett rum och attacken fortsatte liksom bara. Och fortsatte. Och fortsatte. Och jag kände bara men herregud, på riktigt, släpp bara! Jag skämdes, och kände att jag tog upp deras tid och allt det där som jag alltid skriver om. Så jag bad om ursäkt för att det tog sådan tid. Jag minns inte vad hon svarade, men det var något med att det var okej eller att jag inte skulle oroa mig över det. Annars har jag ganska svårt att prata när jag får sådär, jag vet inte riktigt varför. Jag hinner tänka så mycket, och har saker som jag vill säga, men det går liksom inte riktigt. Jag måste anstränga mig ordentligt för att kunna säga sakerna när jag är mitt uppe i det där.
Attacken gick lite upp och ned i den grad att jag inte hyperventilerade eller höll andan hela tiden. Jag får svårt att minnas allt som händer, men ja, det gick upp och ned flera gånger. Jag blev jätteskakis och yr, och det pirrade och domnade väldigt mycket. Efter ett tag/ganska lång tid var vi tvugna att byta rum då det vi satt i var bokat, och det kändes helt galet ostabilt. Det är tur att det bara är några steg emellan.
Efter tusen år började det släppa lite, och E var tvungen att gå. Hon hittade först ingen, så hon frågade om jag kunde testa att distrahera mig med något. Hon hämtade min mobil, men hittade sedan I, som kom efter ett litet tag. Jag försökte bläddra omkring på facebook, men nja, det hjälpte väl sådär. Jag får så svårt att koncentrera mig, så det får inte bli för avancerat (vilket bläddra på facebook i och för sig inte är). Men efter ett litet tag fick jag sällskap igen, och efter ännu ett litet tag började vi prata. Jag var ganska förvirrad och borta först, så jag vet inte hur vettigt eller sammanhängande det jag sa var, men det blev successivt bättre. Vi satt kvar och pratade ett tag, först om intressen, och sen kring just attackerna och så. Och hon är verkligen bra att prata med! Även om alla på kliniken är trevliga och verkar bry sig, så är hon (och min behandlare) verkligen de två bästa där. Det känns verkligen som att de bryr sig på riktigt, så även om jag känner mig jättejobbig så underlättar dem det alltid genom sättet att säga saker på och hur de agerar. Jag har tur som har så bra människor omkring mig!
Nu tappade jag tråden, men när vi gick därifrån var det tio minuter kvar till melliset. Jag hann spela en omgång kort, men var väldigt trögtänkt. Allt som allt så tog det lite mer än två timmar (dock började det väl släppa efter en och en halv timme ungefär). Men jag behövde den där "avkylningstiden". Det är helt stört lång tid, efteråt var jag så trött, och på något sätt blir jag tömd känslomässigt (vilket i och för sig underlättar vid nästa måltid).
Det enda är att jag blir så orolig för att få sådär kraftigt igen, vilket kommer göra det jobbigare nästa gång det är potatis. Men men, den dagen, den sorgen!
En frukostgrej
En frukostgrej. Fast egentligen kanske inte. Snarare en ätstörningsgrej. En säkerhetsbeteende-grej. En jag-måste-äta-i-en-viss-ordning-grej.
Till frukost äter vi bland annat yoghurt/fil med flingor och tillbehör. Man kan ta banan, sylt, frön eller torkad frukt. Jag tar alltid torkad frukt, och då finns det russin och tranbär. Man ska ta tre skedar, och jag tar alltid (och med alltid så menar jag alltid) en sked russin och två skedar tranbär. Russinen täcker 1/3 och tranbären 2/3. Sedan måste jag äta russinen först och sedan tranbären. Varje sked blir liksom planerad utefter hur mycket flingor respektive bär och yoghurt det finns kvar.
Vi äter alltid samma tid, och har till samma klockslag på oss, och för tillfället har jag börjat bli lite bättre på att dels äta snabbare och dels ta större tuggor (mest det sistnämnda). Jag har faktiskt hunnit med att påbörja mackan några dagar, och till och med hunnit äta mackan (kanske tre gånger). Så nu måste jag börja jobba mer med att inte vara så styrd av ordningen allt ska ätas i (gäller även andra måltider). Jag blir bara så stressad av att byta ordning eller variera, men jag har så smått börjat med att ta en sked med tranbär emellanåt, innan russinen är slut.
Kruxet med sådant beteende är att man ändå upprätthåller ätstörningen - skulle jag missa ett russin när de egentligen ska vara slut så blir jag jättestressad och skulle helst vilja låta bli att äta upp det. Och jag vill ha koll på varje tugga, och exakt vad som ligger på skeden/gaffeln. Så nu trappar jag upp arbetet med att få bort ätstördabeteenden ännu lite mer :)
fredag 3 april 2015
Förkyld
Jag är förkyld. Halsen känns som om den är full av sår och grus, jag får väldigt ont i huvudet, kallsvettas och ja, allt det där som hör en förkylning till. Jag har även börjat tappa smaken (och känner mig ännu mindre hungrig, så som det blir när man är sjuk). Jag har inte haft någon vidare aptit innan, så ja, det är ju inte direkt hjälpsamt om man säger så.
Dagen har gått sådär, och jag har trotsat febern och fotat och knatat omkring på tomten med hundarna ett tag. Plockat lite, surfat. Men faktiskt tagit det lugnt en del också, vilket jag har svårt för. Jag blir så stressad av det.
Nu hoppas jag att förkylningen inte håller i sig så länge. Det började när jag vaknade torsdagsmorgon, så jag ber till högre makter att det bara är en kort förkylning. Jag gillar inte att äta mediciner, och halstabletter känns som godis, så än så länge har jag klarat mig utan. Det går lätt ut över ordinationen, och jag fastnar lätt i att kolla hur mycket kcal de innehåller och så vidare. Så det känns liksom som att man äter utöver ordinationen, om jag skulle äta halstabletter. Jag har ju dock inte klarat ordinationen så bra, men ja. Fingers crossed!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)