Dvala

Idag var det vidmakthållandegrupp som vanligt. Jag vet inte om jag har nämnt det, men numer är det varje torsdag istället för varannan. Just nu går det inte så bra för mig, så det är lite jobbigt att gå dit, men samtidigt är det roligt att få träffa de andra. 

När vi pratat om vår vecka i grupp, och ätit mellanmål, var det som vanligt kroppskännedom. Vi har haft samma gruppledare som jag hade på sjukhuset de senaste två gångerna, och hon ska tydligen hålla i kroppskännedomen ett tag till. Hon är toppen, så jag är jätteglad för det :) 

Jag har ofta somnat under dessa grupper. När vi ska andas, eller ligger ned och gör övningar (som att man ska känna efter i vissa kroppsdelar, iaktta tankar osv), så kan jag plötsligt vakna av att hon säger "nu kan ni långsamt väcka era kroppar/öppna ögonen/sätta er upp". Jag har mycket sällan känt att "nu kommer jag somna".

Så, idag gjorde vi en övning där vi satt upp. Vi sitter på egna mattor på golvet, så vi har inte ryggstöd eller så. Vi ska blunda, och först känns efter i fötterna, vaden, knäna, låren och magen. Och nu, i efterhand, så minns jag att jag nog aldrig hann känna efter i magen. Det kom tusen tankar, helt blandade, som svischar in och tar min uppmärksamhet. Innan den första hinner avslutas så knuffas den bort av en annan. Sedan hamnar jag i ett tillstånd där det känns som om jag halvsover. Jag försöker hålla fast vid tanken, kan "vakna" till inuti huvudet och känna att "nu hann jag inte tänka klart, nu glider tanken iväg!". Och sen somnar jag, vilket jag inte märker förrän jag vaknar. Under hela denna "processen" så är jag helt avstängd från omvärlden. Ingen har iof försökt att ta kontakt med mig vad jag vet när detta händer. Men jag vaknar som sagt när övningen avsluta, direkt. Jag hör vad hon säger för avslutningsfras, vilket jag ändå tyckt varit lite konstigt. Att jag alltid vaknar direkt när det är slut.

Idag berättade jag om det här, och det syntes att hon reagerade. Hon sa ett namn på det, men jag minns inte vad det hette. Efteråt pratade hon med mig, och frågade mer om hur jag mådde och vad som hände. Hon sa att hon blivit orolig för mig förra veckan, och frågade hur det gick med maten (vilket inte går bra). Så det sa jag, att det inte går bra. Efter ett tag sa hon att hon måste fråga om jag blivit utsatt för något väldigt traumatiskt. Hon tyckte att jag spände och betedde mig som de människor hon arbetat med som varit med om något mycket traumatiskt (hon uttryckte sig dock mycket bättre än vad jag skriver).

Jag svarade att nej, såklart har jag varit med om jobbiga saker, men inget som är jättetraumatiskt direkt (för de syftar ju på misshandel, våldtäkt, dödsfall osv).

Det var skönt att prata med henne dock, och hon brydde sig verkligen. Hon sa att vi skulle jobba med det där att jag försvinner, och frågade om det var okej att hon tog upp det med andra som jobbar med mig. Hon tyckte även att jag skulle ta upp et med min nya psykolog, så det ska jag göra.

Slarvigt skriver från mobilen, men men. Det här med att jag försvinner är tydligen för att jag tycker det är så jobbigt med magen/kroppen/känslorna att kroppen bara stänger av. Lite läskigt..

Long time, no see

Någonstans tog det stopp, och så blev inte av att skriva här överhuvudtaget. Det blir så för mig ibland, och anledningen till att jag skrivit så mycket i somras är på grund av att behandlingen var så ofantligt (stört) jobbig. Så då var jag tvungen att verkligen kunna skriva av mig någorlunda i alla fall, för att inte explodera inuti. Vilket jag i och för sig gjorde. Men ändå.

Just nu har jag vidmakthållande en gång i veckan (de ändrade efter nyår). Ända fram tills december flöt allt på, men någonstans i mitten av december började det vända. Jag blev bara mer och mer obekväm med hur jag ser ut, och kunde/kan inte annat än avsky hur jag ser ut. Jag har gått upp så mycket i vikt och kan uppenbarligen inte hantera det. Jag hade min värsta ångestattack (som nog faktiskt snarare var en panikångestattack). Jag trodde inte att det kunde bli så mycket värre än de jag haft tidigare, men jodå. Det kunde det! Nu fick jag verkligen panik på grund av paniken? Svårt att förklara, men det var bara.. Hemskt. Det har varit jättehemskt innan också, men det här var bara.. Usch. Aldrig mer hoppas jag!

Efter det fick jag allt svårare att följa ordinationen, och tankarna kom tillbaka allt mer. Mitt kompensatoriska beteende satte igång lite, och ja. Jag börjar hamna där jag var så rädd att jag skulle hamna när jag blev utskriven, men som innan så känner jag mig inte sjuk. Det blir ett normalt beteende. Och jag har ingen aning hur jag ska bryta det. Jag kan inte berätta om det för mamma, för hon kommer aldrig lämna mig ensam i så fall, och jag orkar inte med att ha någon som vakar över mig. Jag orkar inte kriga med henne. Jag orkar inte göra henne besviken och ledsen igen. Jag orkar inte. Jag vill bara vara en normal människa som kan äta normalt utan att hata mig själv. Men obviously not. Så vi får se vad som händer. Jag väger mig varje torsdag när vi har vidmakthållande (man väger sig där). Och trots att jag har gått ned i vikt, så känns det jobbigt att se vikten. Skönt att jag inte gått upp, men nu är jag så himla rädd för att jag ska ha gått upp till nästa gång. Och det känns bara som att jag är jättetjock och väger för mycket, oavsett vad jag väger.

Jag skulle vilja bli frisk. Slippa demonen i huvudet. Slippa vara så värdelös och ful. Slippa känna att jag lever i någon annans överviktiga kropp när jag går upp i vikt. Jag vill inte det här. Sjukdomen är verkligen inte jag, men jag vet inte hur jag ska hantera det. På sätt och vis känns det bara som om det bästa skulle vara om jag kunde gå ner jättemycket så att jag får ordentlig hjälp igen, men samtidigt så vill jag inte tillbaka dit igen. Jag orkar inte med en behandling till. Men jag tvivlar på att jag kan ta mig ur det här, ordentligt, på egen hand. Jag är så rädd att jag blir fast i sådanhär "halv" ätstörning, där jag inte tillåter mig att äta ordentligt men samtidigt kämpar lite, så jag inte går ned hur mycket som helst. Tyvärr (?) är jag väldigt bra på att dölja det här. Trots att jag skippat rätt så många måltider så är det inte någon som märkt det, om jag inte valt att bara säga att jag inte har ätit när någon frågar.

Ja, jag vet inte. Just nu har jag bara hamnat i något himla velande tillstånd. Jag känner att jag inte kan gå ned i vikt. Oavsett vad vågen visar, så syns det inte ett dugg på mig. Bara när jag går upp.

Det här är inte vad jag vill ägna mitt liv åt. Vikt. Siffror. Hata mig själv. Kämpa. Ge upp. Få panik. Jag vill inte mer. Kan inte bara allt det där försvinna, så kan mitt liv bara vara lite enkelt?