Hur kan jag vilja tillbaka till ett helvete?

Det är oförklarligt. Jag kan aldrig förstå det själv, och någon som inte har en ätstörning/har jobbat aktivt med sjuka kan aldrig heller förstå det. För ibland, som just nu, blir jag uppslukad och vill bara tillbaka till ätstörningens trygga, hemska famn. Trots att det var, har varit och ibland är förjävligt. Trots att jag för det mesta aldrig vill återvända till helvetet. Trots allt detta så är jag ibland villig att bara släppa allt, och utan motstånd följa med djävulen som lagt sin arm runt mig och försiktigt, men målmedvetet, leder mig mot avgrunden till helvetet. Rakt ner i all sorg och smärta, allt självhat och förakt. Mot ett liv som en levande död. Jag förstår det inte. Men det är bara så hemskt att leva i den här tjocka, hemska kroppen. Jag kan inte ens titta ner, eller se på mig själv ordentligt. Gör jag det mår jag bara illa för att det gör så ont att se hur jag ser ut.

Ibland går det jättebra, men ibland går det bara inte alls.

En ganska bra dag (?)

Hela den här dagen har egentligen varit väldigt bra. Igår sov jag över hos en kompis (inklusive två andra), och alla tre är jättenära vänner till mig. En av dem är den vännen som jag berättade för, allt det här med att jag hade blivit inbokad till möte osv när jag själv kontaktade kliniken.
Hur som helst, vi hade jättetrevligt. Vi åt tacos, pratade och tittade på en film (som i och för sig var lite skum, men jaja). Sedan satt vi uppe sent, de andra åt gröt tillsammans med mig och vi drack te och pratade. Kom inte i säng förrän runt halv ett, och somnade väl vid ett.

Idag åkte vi runt elva till Täby centrum, och eftersom att min vän har körkort slapp vi åka kommunalt. Sedan knatade vi omkring där ända tills lite efter fyra. Vi hann besöka många butiker, och köpa många saker! Jag låg verkligen efter med julklappar i år, jag har haft alldeles för mycket i huvudet. Annars brukar jag vara klar någon månad innan julafton då jag köper saker varefter de dyker upp. På så sätt hittar jag oftast bra julklappar som verkligen passar personen. Men men, nu har jag testat på att julhandla ordentligt ;)

Jag översteg min "budget", as always. Jag är helt okej på att spara, så därför gör det iof ingenting om jag handlar för mer per person än beräknat. När det gäller mig själv är det inga problem att hålla i pengarna, men när jag köper presenter till andra (speciellt till jul) så är det så himla kul. Jag älskar att ge bort presenter!

Vi åt lunch på Subway, och fortsatte att gå runt i butiker. När vi var helt klara så tog vi även en munk/doughnut på "Dunkin Doughnut". Jag bestämde mig för att också äta en, och det gick bra. Jag drack även iste, vilket måste ha varit det absolut uschligaste iste jag någonsin (!) har druckit! Annars brukar jag vara väldigt förtjust i iste.

När vi ätit klart packade vi in allt i bilen och styrde hemåt i mörkret. Jag satt i framsätet.
Den jobbiga känslan som legat och lurat i bakgrunden, och som jag hade kunnat knuffa undan, smög sig plötsligt fram, och kastade sig över mig. Det är verkligen som att ätstörningen är en person, som är så äckligt elak. Jag "blev utskälld" och hela ätstörningen blockerade min hjärna. Det enda som fick plats var vad jag hade ätit, och det gick på repeat. Jag vet inte om jag har skrivit om det förut, men jag har fikat några gånger, så det var konstigt att det kom just nu. Och jobbigt. Jag kunde inte andas ordentligt, det blev helt tjockt i halsen och att andas in gick bara jättetrögt. Så jag började andas ytligt, men kunde ändå hålla det ifrån att bli hyperventilering eller så att det lät. Men jag kunde absolut inte andas med magen, även om jag försökte.

Som vanligt blir det tillslut så att jag håller andan, utan att egentligen vara medveten om det, och då är det oftast kört. Men trots att jag hamnade där några gånger så gick det ändå att hålla andningen på oupptäckbar nivå. Även om dem skulle hjälpa mig och så om jag fick en ångestattack så känner jag att jag inte vill få det. Jag vill inte freaka ur. Jag hatar det, det är inte jag. Riktiga jag har kontroll.
Det var iallafall svårt att andas jättelänge, och jag fick verkligen anstränga mig för att hålla det i schack. Och tillslut blev jag lite yr. Men, tillslut, äntligen, släppte det, men det tog lång tid.

Och, sådär out of the blue, jag måste tillägga att det är 18-årsgräns på tändare, även sådana där långa, stora till ljus. Jag hittade ett par jättefina som jag köpte, men jag var tvungen att visa leg, haha!Jag hade faktiskt ingen aning om det, så man lär sig något nytt varje dag!

Liknelser

Att gå i behandling för anorexia är lite som att springa in i en vägg om och om igen. Ibland tar man i allt vad man har, springer och kraschar rakt i väggen. Ibland tar man det lite långsammare, men kraschar likväl. Ibland går man in i den, med olika fart som resulterar i varierande smärta. Man går eller springer in i väggen dagligen, flera gånger. Och man väntar liksom på att man ska vänja sig, och att det ska göra mindre ont tillslut. Och det gör det. Även om man aldrig tror att det ska göra det. För det känns ju ganska hopplöst och totalt meningslöst att springa in i en vägg hela tiden, eller hur?