Men så kom hon igen

Det har gått ganska bra fram tills igår. Jag har hoppat något mellis någon gång, en frukost och frukten. Detta händer dock inte på samma dag, och överlag följer jag ordinationen rätt bra. Jag har dock väldigt svårt med mackan på morgonen, så vissa dagar fungerar det bara med yoghurten (plus tillbehör).

Hur som. Igår fick jag "typ" en lätt ångestattack. Jag lyckades dock hålla andingen i schack någorlunda, men usch, det var så jobbigt. Jag hatar det verkligen. Och den där ångestattacken blev värsta flashbacken. Alla (eller, haha, jag hade ju typ tiotusen, så det var väl egentligen bara en liten del, men det avr ändå många) mina ångestattacker som jag haft på Capio spelades upp. Jag kände de där känslorna, såg samma saker, fick alla minnen kastade över mig. Jag fylldes med de där hemska minnena, och kunde inte komma undan dem alls. Det var som på film. Alla olika behandlare som suttit med mig, stöttat mig, hållit i mig så att jag inte ramlat (jag har varit på väg att svimma flera gånger) och hjälpt mig svischade förbi. Alla olika händelser och scener. Alla olika rum, de få intrycken, känslan av hur hjärtat rusar, hur ont det gör. Hur hjärtskärande ont det gjorde, och hur ofantligt svårt allt var. Att inte kunna andas, att inte kunna kontrollera andningen. Och paniken. Allt det där, och mycket mer, bara forsade in.

Tillslut kunde jag ändå trycka bort det, ta tag i mig och gå och lägga mig. Men usch, jag har inte varit med om något liknande förut..
Dessutom fick jag världens impuls att kompensera igår. Det var så himla nära.

Jag stod och borstade tänderna, var nästan klar, när en liten röst började övertala mig. När det inte fungerade började monstret skrika, slå och sparka omkring sig. Hon kan skrika så högt, jag hör inte ens mig själv. Hela mitt inre blir i uppror, som en flodvåg som bara mejar ned och sliter med allting i sin väg. Men jag höll mig fast i det som gick, och jag klarade det. Men det var med nöd och näppe. Börjar jag så är jag rädd att jag fastnar, så jag måste verkligen undvika det. Jag har inte gjort det på så himla länge. Jag orkar inte kämpa bort det igen.

Idag var det samma sak. Det behövdes bara lite övertalning, och så hade jag bestämt mig. Men på vägen hann jag stoppa mig, slita loss mig själv ifrån hennes grepp och bara stänga ute henne. Försöka, försöka, försöka. Och det gick. Men usch, så nära det var!

Hur det har varit

Hej! Ja, jag har ju inte skrivit på ett tag nu. Har inte känt samma behov.
Sen senast jag skrev har det gått rätt så bra. Det enda problemet är väl att jag har fått tillbaka väldigt mycket av det här med att jag inte blir hungrig. Jag känner mig inte hungrig, vilket precis hade börjat komma tillbaka så smått (dock inte alls helt, verkligen inte), och så fort jag äter blir jag mätt och illamående. Vissa gånger har det varit så illa att när jag ätit hälften eller ibland tre fjärdedelar så känns det på riktigt som om jag ska kräkas eftersom att jag är så mätt.
Jag har dessutom haft så att jag inte är sugen på något - ingenting. Men jag har ändå, på något sätt, hållt mig väldigt bra till ordinationen.

Nu är det där på bättringsvägen, vilket känns så skönt!

Min kropp är konstig

Min kropp är så konstig, inte alls som förut. Den känns så annorlunda, och ser så annorlunda ut. Inte som min kropp gör. Den känns inte heller som min kropp gör. Fast, såklart, så är det ju min kropp.
Och överlag går det förvånansvärt bra att leva i den. Det är tungt ibland, och i min kropp sitter ju även demonen. Och hon är jobbig att leva med. Man blir så trött av henne. Men överlag går det bra. Men så undviker jag ju i och för sig att spegla mig, och jag känner allt oftare att tajta kläder inte är något för mig. Jag kan på riktigt må dåligt om jag inte har en helt lös tröja - även om jag aldrig burit jättetajta kläder då jag alltid tyckt att jag är tjock, så har det blivit mycket, mycket värre. Förr kunde jag ändå ha något mellanting eller något som satt åt lite (dock inte jättetajt), men alltid med en kofta eller något över (bland annat för att jag alltid, alltid fryser så himla mycket). Men titt som tätt börjar jag känna att jag bara vill slänga ut allting som inte hänger, allt som kan visa hur jag ser ut, även om det bara är lite.

För när jag går förbi en spegel och skymtar mig själv kan jag ibland ignorera det, men oftast känner jag bara avsmak. Hur kan folk ens prata om att jag ligger i "nedre delen av mitt normalviktsintervall"? Det är absurdt. Jag är inte smal, och när jag får det bekräftat genom att se mig själv (som är oundvikligt) så väller det bara ut svarta tankar och självhat. Jag kastar mig liksom inåt, över mig själv och bara dränker mig. Helt obarmhärtigt. Eller jag och jag, det är demonen. Fast demonen är väl kanske jag?

Även om jag kan förtränga hur jag ser ut större delen av dagen så kommer det alltid krypande. Jag kan inte låta bli att känna och dra i all hud som inte sitter helt tajt mot kroppen. Det är så skrattretande löjligt, för allvarligt - vem bryr sig? Vem har jag blivit egentligen? Nu har jag gått med ätstörningen i många år, men innan dess brydde jag mig inte ett dyft om vikt och utseende. Ren och fräsch, javisst, och matchande kläder, men inte så mycket mer. Jag började sminka mig i åttan och har aldrig lagt så mycket tid på mitt utseende. Ändå blir jag helt gråtfärdig av att känna min kropp, av att se mig själv. Men jag bryr mig inte om andras vikt; stor eller pinnsmal, så länge man är snäll. Skönhet ligger inte i vikten. Men ändå är det så inbitet i mig att jag knäcker mig själv.

Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu (eller rättning; som jag gjorde för tre veckor sedan. Jag har gått ned lite och ligger där jag har legat ett tag nu). Och min kropp känns så annorlunda. Så stor, så lös, så enorm, så tjock och så ful. Men det gäller bara mig. Oavsett vad jag väger så kommer jag alltid tycka att jag är tjock/mullig. Och oavsett vikt så tycker jag inte att jag är snygg, vacker eller söt. Inte ens acceptabel när det kommer till utseende.

Jag låter som världens ytligaste person, men om det är något som jag kan säga om mig själv, en endaste "bra" sak så är det i alla fall att jag inte är ytlig. Jag är bara helt ätstörd.

En av de första måltiderna utan demonen

Jag tror att den här middagen är en av de första som jag verkligen inte har känt mig sjuk. Ingen röst vad jag kan komma ihåg, inga jobbiga känslor och inte heller några jättebegränsningar. Vi åt tacos, och jag åt en normalstor tacorulle med diverse fyllning. Sedan åt jag dessutom cirka tio tacochips med såndär smält ost för att jag var sugen på det! Och det kändes bra :)

Nu i efterhand känns det faktiskt fortfarande bra. Nu när jag satte mig och skrev detta började dock obehagskänslor smyga sig på, men jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att jag känner så.. Det är lite som en oro för att ätstörningen ska försvinna, hur sjukt det än låter. Jag vill, vill, vill bli frisk, men ibland kommer sådana där störda känslor. Och jag kan inte styra dem. Jag vill bli frisk, men någonstans sitter det ändå någon och sticker lite i mig. Som säger att jag tappar kontrollen..

Ja, nu blev ju det här peppande inlägget förstört, haha.. Det bara kom när jag satt och skrev! Men oavsett så är jag glad över att middagen gick så himla bra.