En helt vanlig konversation

Torsdag

Efter lunchen får de som vill en kopp kaffe eller te, eftersom att det är avslutningslunch för en jättetrevlig tjej som går sin sista dag på Capio. Jag var med i början av lunchen, men den var lite knepig, så efteråt känner jag mig inte jättepratglad, utan det känns skönt att bara lyssna och kanske inflika något. Från att ha pratat om hur alla dricker sitt kaffe har de kommit in på huruvida chai te är gott eller inte. Vi kommer ganska snabbt fram till att vi alla tycker att det är för sött, och fortsätter att diskutera smaken och den överdrivna sötheten. Och några kommer fram till en ytterligare likhet mellan oss; de flesta har svårt att äta saker som är för söta. Det går liksom inte. Jag, tjejen som ska sluta och en till lyssnar och funderar. Och under en paus kommer det slutligen mittemot mig, från ena hörnet; "Ja, ni tror inte att det kanske kan bero på att vi alla är ätstörda? Eller vad säger ni?". Och så skrattar vi allihopa, samtidigt. För det är bara så enkelt, svårt, lätt, tungt, självklart och omöjligt som det är. Men när jag snabbt lämnar matsalen bakom mig ligger orden kvar. Och jag känner verkligen att jag inte är ensam.

Jag är tillbaka, iallafall för stunden

(Inlägg som inte publicerats, skrivet den 30/6).

När jag vaknade imorse var det egentligen ingenting som utmärkte just den här dagen. Jag kände mig som jag brukar; seg, trött och lite halvnere, samtidigt som jag inte går och deppar. Det är bara så tungt just nu. Men solen sken sitt starka, men ändå mjuka, morgonsken, och tomten utanför mitt fönster lös sådär somrigt som det bara kan göra riktiga fina dagar. Det var en fin morgon, och det är något som verkligen kan linda in min själ och ge mig en underbar ro i kroppen.

Trots att måltiderna inte var lättare än vanligt (snarare tvärtom; under tre av dem var det riktigt nära att ångesten och paniken tog sig uttryck i en attack - men det gjorde den inte), så var dagen bra. Jag mådde bra. Det var länge sedan jag var så mycket jag. Väldigt länge sedan, känns det som. Och det var så otroligt skönt. Tröttheten släppte sitt tag för en stund, och jag kände mig relativt normal. Så jag har hunnit prata med många idag. Vi spelade ett spel som hette något i stil med "med andra ord". Man får ett ord som man helt enkelt ska förklara med andra ord än det som står. Vi delades in i två lag, och mitt lag vann faktiskt.
Det var ett roligt spel och ett väldigt bra sätt att lätta på trycket! Många av de andra som i princip aldrig säger någonting deltog aktivt, och i princip alla var engagerade och.. Glada. Vi blev liksom mindre zombier för en stund. Efteråt pratade vi livligt, innan det var dags att slutligen gå till melliset. Då blev det ganska tyst igen.

Vi slutar lite tidigare på fredagar, så jag gick till Cubus och kikade på lite kläder. Jag hittade faktiskt några grejer (som dessutom var på rea! Mycket poäng till mig), och därefter åkte jag till en av mina underbara vänner, och vi gick ut och gick. Och pratade en massa ♥

Även om livet är tungt ibland så är det fullt av ljusglimtar och härliga stunder. Varje dag bjuder på någonting bra också, så det utslitna "Carpe Diem" är verkligen någonting som vi alla bör ta vara på!

Att leva i nuet

För en gångsskull värmer solen. Jag har precis gått av tåget och kan känna solens varma strålar smeka min rygg. Det är nästan precis som en sommarmorgon ska vara. Jag vandrar på mot sjukhuset när jag börjar tänka på vart jag är påväg, och att frukosten kommer närmre för varje steg jag tar. Men jag försöker skjuta bort tanken, ignorera panikvågorna och bara andas. Andas in den frisk luften, och dagen. Och bara leva just nu.

Jag undrar..

Jag undrar ofta över saker. Varför händer vissa saker egentligen, och hur kan vissa grejer fungera? Hur och vad tänker den människan? Hur ser jag ut och hur uppfattas jag utifrån andras perspektiv? Vet folk om när deras hörlurar läcker? Varför? Jag får oftast inte svar på så mycket, men funderar, det gör jag iallafall.

Jag tänker att vårt liv och vår värld är så.. Komplex. Jag undrar hur allting kan fungera, och hur vissa saker inte kan fungera. Jag undrar varför vi alla på sjukhuset inte äter, varför vi slutade. Om det nu är så himla viktigt. Varför? Hur kan det ens finnas en sådan sjukdom? Hur och varför existerar så mycket sjukdomar, och så mycket ont? Hur kan en värld vara så vacker och kärleksfull, samtidigt som det kan finns så mycket fult och så mycket hat?

Dag 16 - ångestattacker

Eftersom att jag bara fortsätter att ha så hög ångest att jag får flera ångestattacker om dagen tyckte både överläkaren, Emma och min mamma att jag ska börja ta ångestdämpande. Jag själv är väldigt skeptisk, och avskyr att ta medecin, men förstår också varför de tänker som de gör angående medicinen. Jag själv tycker såklart att det är jättejobbigt, och ibland är det riktigt läskigt, och det är alltid väldigt obehagligt. Hjärtat kan slå jättejättesnabbt och hårt, det börjar sticka och pirra så mycket att jag ibland tappar känseln, det gör väldigt ont i bröstet och jag hyperventilerar jättemycket. Ibland känns det som om jag ska explodera, eller dö. Jag får ingen luft, lungorna skriker efter luft och kroppen kämpar för att få in luft, snabbare, snabbare. Men tillslut går det inte att andas snabbare, och då får jag ännu mera panik. Jag blir även jätteyr, och får svårt att fokusera blicken. Ibland kan jag känna att jag börjar gunga eller vingla (speciellt om jag skulle stå upp då detta händer!!). Det är bara usch helt enkelt, och dessutom blir jag alltid senare än de andra. Det är bara jobbigt, pinsamt och uschligt.

Det slutade iallafall med att jag fick testa Atarax. Känns väl sådär då jag inte är förtjust i medicin. Alla tar det så lättvindigt numera, som om det är en merit eller något att stoltsera med. Man ska vara försiktig med vad man trycker i sig, och vi måste lära oss att kämpa lite och inte bara äta mediciner så fort det blir jobbigt eller gör lite ont. De har oftast biverkningar, och ibland går det lite snabbt att acceptera nya mediciner och vacciner (som svininfluensan till exempel. Jag vaccinerade mig inte, och jag fick den. Jag blev jättesjuk, men det går över).

Jag skulle börja med att ta en halv tablett, för att test om det nu möjligtvis kunde funka. Överläkaren trodde inte att det skulle fungera på mig, men jag kunde testa vid middagen och kvällsmålet.

Jag kände ingen skillnad vid middagen, men efteråt var jag så trött! Halvsomnade vid TV:n, vaknade, halvsov, vaknade till osv osv. Och det var ingen skön sömn direkt, utan en såndär som klibbar sig fast vid en och som man kämpar emot. 

Jag tog ingen vid kvällsmålet eftersom att jag kände mig totaldäckad. Jag "bara" åt det och gick och la mig. Så jag kan minst sagt säga att jag blir trött av det! Men det beror kanske på att det är första gången.

Förövrigt så var dagen idag (24) inget vidare. Jag tog en halv till frukosten, men det hjälpte inte ett dugg, så nu behöver jag ta en hel i fortsättningen. Annars är det verkligen helt bortkastat att stoppa i mig de där. Usch usch. Jag känner ju att det blir jättejobbigt och pinsamt att gå runt och uppfattas som ovanligt instabil person utan någon självbehärskning, samtidigt som den andra sidan av mig inte vill bara. Punkt. Men nu lär jag ju bli fast med de där ett tag. Det är en sådan omväxling - jag har alltid varit så kontrollerad, och även om jag haft ångestattacker innan jag kom hit så har jag kunnat gå undan och bara ta tag i dem ensam. Jag visar inte sånt, jag visar inte att jag mår dåligt eller pratar om det som jag gör nu. Framförallt hur jag skriver får rösten inuti att skrika att jag har blivit en av de där svaga som sitter och tycker synd om sig själva och skriver ut när de mår dåligt eller när de får attacker eller liknande. Men det är inte synd om mig, och egentligen borde jag bara ta mig i kragen och sluta vara så mesig.

Dag 13-14

..har faktiskt varit en relativt bra dag! Den började väl sådär, och jag har inte riktigt ätit som jag ska direkt, men jag har ändå ätit lite. 

Det var fint väder, och jag och mamma gick hundpromenad med en vän och hans hundar. Jättemysigt!

(De får godis när dem hoppar upp på stenar/bänkar/stubbar, men bänken som stått här jäättelänge har blivit borttagen. Men man kan ju inte missa sina godischanser ;)).

Jag minns faktiskt inte vad mer vi gjorde.. Som jag nämnt förut är jag lite virrig, trött och har jättesvårt att hålla isär och komma ihåg. Men en av våra katter, Narnia, fick fyra små kattungar <3 Det minns jag! ;)

Idag har det gått upp och ned, precis som vårt instabila väder. När vi gick hundpromenad växlade det mellan att reegna eller vara varmt med skinande sol. 

Mackan på morgonen har varit ett fortsatt problem, och jag kunde knappt äta någon middag. Min sömn har försämrats, så jag har svårt att somna och vaknar ibland tidigt utan att kunna somna om. Jag går ju upp runt sex varje vardag, och senast nio på helger, så det blir inte så mycket sömn även om jag mot förmodan inte vaknar.

Men men.. Gnälligt värre! Även om jag ofta mår dåligt är jag väldigt tacksam över mitt liv, och jag skulle aldrig byta bort det.

Dag 12 - Down in the dumps

Idag har jag verkligen haft en må-dåligt-dag. Segt, och ganska opassande. Det känns som om hela jag är helt uppsvälld och tjock, och ja. Usch. Mår illa och har ont i magen. Vill inte äta!

Jag lyckades äta nästan hela frukosten, men fick ta mackan till fruktmålet. Det målet lyckades jag bara äta halva frukten, men inte mackan. Av lunchen fick jag en lite mindre portion sa mamma, men det gick ändå inte, men jag åt iallafall 2/4 eller 2/3. Något mellanting. 

Innan tiomålet (som nu blev elvamålet) badade och fixade jag en av valparna som är såld till en uppfödare och utställningsintresserad i Tyskland. Jag hoppas verkligen att Katniss, som hon ska kallas, håller sig fin och inte blir för stor. Just nu är hon superfin iallafall, så jag hoppas det blir bra.

Innan lunchen gick jag och mamma promenad med hundarna. Riktigt tråkigt väder måste jag säga! Därefter var det somsagt lunch, sedan var jag tvungen att sitta och vara inne i mig själv, duscha, baka efterrätten, äta mellis och rensa jordgubbar.

Nu har vi åkt iväg till ett nyårsfirande med nära vänner. Jag har ju valt att följa med, men det känns lite jobbigt med alla människor, och att äta. Och all mat! Får sitta i ett hörn med de närmsta vännerna som vet, och min familj. 

Nu i efterhand kan jag berätta att det gick över förväntan. Det kan väl ha att göra med att jag hade mycket tid på mig, och att jag tog en ägghalva istället för potatis. Det lär inte uppskattas meen nu är det så. Jag åt det iallafall.

Det var dock lite jobbigt med så mycket mat ö.v.e.r.a.l.l.t! Men som sagt, hade ändå rätt trevligt. När vi åkte hem började jag känna av paniken, och det kändes som om jag skulle på ett anfall, men det kom inte, tack och lov. Jag hade svårt att somna; jag känner mig ofta rastlös när jag ska sova, så då börjar jag hålla på med mobilen eller något, eller så sommar jag bara inte. Oftast är det båda delarna. Så igår somnade jag väl runt tjugo i tre-tre. Men det kunde varit värre!

Hoppas alla hade en trevlig midsommar!

Dag 11 - Det flyter

Innehållet i min hjärna alltså. Allt är en enda stor sörja, jag kan inte hålla ihop dagarna ens. Om någon skulle fråga mig idag om dagen igår kan jag inte helt avgöra vad som hände igår, eller för någon dag sedan. Jag är bara så himla trött, men har ändå svårt att sova. Och jag tror att mitt minne är på semester; jag får liksom grabba tag i det ibland och bara dra tillbaka det. Fast det funkar sådär.

Jag fick gå ut under frukosten eftersom att jag fick en attack. Jag börjar känna att jag kommer ha några emot mig angående det här med ångestdämpande alltså. Jag vill verkligen inte, men jag förstår att de andra kanske tycker att jag borde. Men aaaah, vill inte. Hur som helst, numera har jag börjat få hjärtklappning eller att hjärtat rusar innan jag får en panikattack. Det känns verkligen i hela kroppen, och det slår jättejättefort. Jag tror inte att min kropp är så glad på mig..

Ja, behöver jag ens skriva att jag inte hann äta mackan? Hade nog inte kunnat ändå. Den blev rest till tiomålet. Frukten var ett ovanligt stort hinder idag, men det gick. Och efter att de pratat med mig om den där förbenade mackan var jag tvungen att börja äta. Och så fick jag attack numbero två. Men alla andra hade iallafall gått (jag tror att jag skrivit ungefär det här förut..). 

Mellan tiomålet och lunchen hade vi veckoutvärdering och helgplanering, och därefter lunchen. Det var verkligen inte min typ av mat, men jag försökte verkligen ändå. Halvvägs var det dags igen, och jag tror såhär i efterhand att attacken varade i typ en halvtimme. Det stack och pirrade något hemskt, och bitvis kunde jag inte känna något annat med fingrarna än pirrandet (de brukar be mig att lägga händerna på bordet, känna, och frågar hur det känns. Det går dock inte alltid att svara).

Jag har börjat få riktigt ont i bröstet och halsen, och det gör det hela ännu värre när jag får sådär. Går inte riktigt att förklara känslan än, kanske sen.

Men efter allt detdär gick vi tillbaka och åt resten, och var väl klara runt ett, och då var det dags att gå. Vi hade inte heldag idag, och imorgon är vi lediga.

Jag blev hämtad av mamma och min storasyster, och så åkte vi till centrumet som ligger i närheten och köpte kläder och presenter till en presentlek som vi alltid kör på midsommar.

Väl hemma var det dags för mellanmålet, och efter det kunde jag faktiskt sätta mig och bara titta på TV. Jag blir lätt rastlös, men nu är jag så jäkla trött, haha, så jag orkar väl inte ens bli det. Men det var skönt iallafall. 

Middagen gick sådär, det var svårt att äta, och jag fick en panikattack igen. Även om jag antagligen verkar jättegnällig så känns det lite som om jag inte orkar bry mig. Allt är asjobbigt, men jag orkar inte förhålla mig till det. Allt är som det är. Jag försöker uppskatta sol, fina dagar och allt som är bra under dagen, även om jag kanske inte nämner det här.

Det här med att läsa igenom..

Ja, det här med att faktiskt läsa igenom det man skriver kan vara en ganska bra sak att göra, speciellt när man i princip bara skriver från mobilen. Men tja, varför vara mainstream när man kan ha stavfel och visa upp hela sitt inre? 

Nej, ärligt talat har jag alltid, alltid, alltid varit den som läser igenom mina uppgifter. Jag har alltid varit den som är mest noggrann, haft bra framförhållning och nästintill manisk självdisciplin (jag tog studenten förförra veckan, och jag blev klassens framförhållning t.o.m. Så ni fattar ;)). Men nu har jag inte läst igenom ett enda inlägg här. Jag skriver främst för att få skriva av mig, men även för att spara mina tankar och min resa. Och även om jag skriver ganska mycket in i detalj har jag jättesvårt att skriva om tex kompensation och min låga självkänsla/självhat. Kanske blir det lättare sen, kanske inte. Men det jag skriver är trots allt väldigt personligt. 

Jag har alltid skuffat undan det jobbiga; tryckt och pressat ner, och kämpat på med locket för varje pris. Min mamma är världens bästa mamma och jag kan prata med henne om en massa, och mina vänner är helt galet förstående och underbara, så det är inte omgivningen som skapat detta beteende. Det är jag. Det känns så svagt. Jag säger inte när det är jobbigt, eller om jag mår dåligt. För jag mår bra, och jag kan alltid göra bättre ifrån mig än vad jag gör.

(Jag hamnar ofta off-topic känns det som.. I skolan har jag alltid kunnat hålla mig till ämnet när jag skriver. Men ja, jag skriver det jag tänker, och när jag skriver kommer jag in på följder osv). 

Hur som, så är det iallafall, men jag tror att det kanske kan göra inläggen mer.. Äkta. Jag skriver ju de här inläggen om min dag under dagen, oftast skriver jag inte hela inlägget på kvällen, utan det blir lite nu och då.

Att ta emot hjälp

Då och då kan jag, under mycket korta stunder, förstå att allt inte är bra. Just i detta nu känns det som om jag aldrig kommer tycka att jag "är sjuk". Hur kan man vara anorektisk när man inte ens är smal? Jag hör allt de säger om att jag borde gå upp vikt, att jag är för smal samt det överläkaren sa när jag fick min diagnos. Att jag hade en jätte, jätteallvarlig ätstörning. Det är inte det att jag tror att de ljuger, men samtidigt så vet jag ju vad jag känner och har känt så himla länge.. Och jag ser ju själv hur jag ser ut. Och jag kan inte förstå att de på allvar ens tänker att jag skulle vara smal eller behöva gå upp i vikt. 

Jag skulle bara vilja skriva att jag mår bra. Det är svårt bara att skriva hur jag mår. Det har blivit lite av en norm i samhället att "hur mår du?" "Jo, bara bra tack". Det är ok när andra mår dåligt, men jag är svag som inte tar tag i det själv pm jag berättar.

Jag har liksom aldrig varit den som gått runt och kommenterat hur jag ser ut, för jag avskyr när folk säger att jag är smal/jättesmal. Skulle jag säga emot fortsätter de andra nästan irriterat eller allvarligt och koncentrerat säga att jo, det är du. Och jag vill inte att de säger det när jag inte är det. Jag vill bara be dem att öppna ögonen, och inte vara snälla mot mig. Jag vet inte.. När de säger så vill jag verkligen säga emot, men det blir så löjligt - jag vill inte att de ska tro att jag gör så för att jag vill höra att jag är smal. För det vill jag inte. Och det här var innan jag fick diagnosen, innan någon visste något. 

Men det är svårt. Det är svårt att ta emot hjälp. Jag försöker hålla fast vid en kort insyn jag hade precis innan min familj fick reda på detta. Jag tänkte att jag inte ville leva sådär, med all ångest, kontroll (samtidigt som jag kände att jag började tappa kontrollen; jag blev uppslukad av det där inuti mig), fokus på mat och isolering som det innebar, samt all planering för att få varje dag att gå ihop utan att behöva äta men så att ingen märkte något. 

Just nu vill jag inte. Jag vill inte att alla dessa människor "hjälper" mig. Jag är så splittrad! Jag förstår i teorin, men kan inte koppla det till mig. Jag vill bara tillbaka. Det är svårt att ta emot hjälp när alla andra vill det, men jag inte vet vad jag vill.

(Såg nu att detta inlägg inte publicerats, det är skrivet den 14/6).

Dag 10

När jag närmar mig sjukhuset glider ångesten runt, runt inom mig. Den svischar lätt och tyst, likt ett rovdjur som traskar runt ett fångat byte, retsamt medveten om att den förr eller senare får fatt i dig. Och när jag försiktigt tar ett kliv in i sjukhuset attackerar den, nålar sig fast, slingrar sig runt mig och drar snabbt, smärtsamt och dödsbringande åt. Jag koncentrerar mig på att gå, och sedan skynda mot hissen som en kvinna tryckt ned. Jag tänker inte börja med en attack på morgonen, någon hejd får det iallafall vara.

Både frukosten och tiomålet kan sammanfattas ganska snabbt. Efter frukosten lyckades jag hålla mig ett litet tag, sedan fick jag en attack. Jag och E hade precis satt oss i ett grupprum för att gå igenom en övning/strategi för att kunna motarbeta att man kräks efter en måltid när det inte gick att hålla tillbaka. Det tig ett tag, men sedan kunde vi prata lite, gå igenom övningen och så fick jag ett papper på vad de gått igenom på introduktionen för KBT"lektionerna". Jag missade första genomgången eftersom att jag hade möte med läkaren då (förra veckan). 

När jag satt själv och läste igenom allt kände jag att jag bara ville åka hem.

Vid tiomålet hade jag min macka (plus frukt såklart) eftersom att jag inte åt den vid frukosten idag heller. Det gick segt att börja äta mackan (äter alltid frukten först), och när jag ätit nästan hela fick jag en attack igen. Alla hade dock gått, så det var bra iallafall (förutom en behandlare såklart. Idag var det en som jag träffat lite, han jobbar med vuxengruppen). Så ja, det tog ett tag innan det gick över, och det är nog första gången som jag verkligen får en attack pga tiomålet. Kanske kan slå personligt rekord idag, vem vet. Börjar dock känna mig orolig att de ska tröttna på min/mina panikattacker/ångestattacker/panikångest och verkligen vilja att jag tar medecin. Som sagt verkade E tycka att det var en ganska bra ide igår, men jag vill inte.. Kommer dock känna mig så dum varje gång jag får det och dem måste hjälpa mig när jag blivit erbjuden och lite "pushad" att ta medecin. Mm, vi får se..

När jag var klar med att fylla i matdagboken hämtade jag min bok, som jag inte försökt mig på att läsa på ungefär en vecka (jag älskar att läsa och brukar/brukade läsa väldigt snabbt) samt hörlurar, och så satte jag mig i vardagsrummet. Jag började med detta inlägg, lyssnade på musik och började sedan läsa - och det gick! Så skönt! Efter ett tag tog jag ut hörlurarna, och det var alldeles lugnt och tyst. Rofyllt, alla vilade. Jag läste.

Tyvärr inföll lunchen alldeles för snabbt. Efter två panikångestattacker var jag väldigt trött (somnade dessutom sent igår). Men what to do? Jag gick dit, åt min soppa, var tvungen att gå ut med E då jag började känna panikkänningar, och så fick jag min tredje attack. Innan den kom började jag få hjärtklappning, och den kom väldigt snabbt när jag rest mig och börjat gå. Det stack hur mycket som helst, och det var så tungt i bröstet, vilket gjorde att jag fick ännu mer panik. 

När det lugnat sig gick vi tillbaka, jag åt min macka och anslöt mig till de andra som precis var klara för att gå till dietisten (som tur var så var R lite sen, så de behövde bara vänta på mig när jag hämtade jackan och skorna). Dietisten ligger i en ansluten lokal till Capio, men det tar kanske max fem minuter att gå dit. 

Väl tillbaka hade vi egen tid ett tag, och sedan intro del två till KBT. Därefter satt jag, E och en till från min grupp och pratade innan det var dags för melliset (som för övrigt gick "helt ok" eftersom att jag är dööd).

Tåget var ovanligt fullt idag, antagligen eftersom att jag bara ville sitta ensam och lyssna på musik. Istället fick jag en plats bakom ett barn som klättrade och kravlade omkring, och var påväg bak till mig flera gånger utan att mamman brydde sig. Fast barnet var väldigt gulligt, och glad, och det var tur att jag fick en plats! Jag hade nog inte klarat att stå särskilt länge alls, är verkligen helt slut. 

Här hemma har jag fixat med bilder från ett uppdrag i Frankrike; det har liksom hamnat lite på hyllan, så försöker bli klar så de slipper vänta för länge. Och så hann jag fixa med de sista bilderna på vår nya kull (som blir en vecka idag).

Jag orkade verkligen inte, så jag åt bara knäckebrödet som var mitt kvällsmål. Lite mindre än halvvägs fick jag värsta impulsen (och det var så nära att jag gjorde det!) att kasta iväg mackan. På allvar, jag höll verkligen på att kasta iväg den, och det är inte jag. Jag har alltid kontroll, och skulle aldrig aldrig aldrig kontrolleras av någon plötsligt impuls. Helt stört, har aldrig varit med om något liknande! Började nästan bygga upp en attack, men tack (tack, tack, tack) och lov gick det att hålla tillbaka på något vänster. Jag tror hela jag är för trött för att ens kunna få en attack eller något. Jag skulle inte kunnat hantera en fjärde panikångestattack. Jag skulle sprängts då tror jag. 

Nu ska jag sova, kan knappt hålla ögonen öppna. Jag är s å. T.rö.t.t!! 

Dag 9

Alla måltider och dagar börjar gå ihop. Det känns som om jag äter, mår dåligt, äter, bryter ihop, vägrar äta.. Och är trött. Jag är konstant trött med huvudvärk. Just huvudvärken är jag ändå relativt van vid, men resten.. Det är tungt helt enkelt. Det hade varit så mycket enklare om jag bara var säker på att jag ville kämpa hela tiden, men det är jag bara säker på max, max, max 10% av hela tiden.

Mackan gick inte imorse heller, mestadels för att jag i princip precis hann med yoghurten och flingorna. Efter det blev det jobbigt, så vi gick till ett grupprum och jag fick hjälp med andningen. Men det kunde varit värre, så det var åtminstone skönt.

Jag tror både jag och R var förvånade över att mackan vid tiomålet (fortfarande inte tagit reda på stavningen, hehe..) gick såpass smärtfritt. Hon behövde i och för sig påminna mig om varje tugga, men det gick! Och hyfsat i tid dessutom. Plötsligt händer det, typ.

Vi hade andningsövning efter frukost (som jag gäspade mig igenom, vilket Larissa, som håller i det, tyckte var jättebra. Hon är verkligen en positiv och härlig person!), och kroppskännedom efter målet vid tio, och det sistnämnda var faktiskt ganska så givande. Vi kastade först en boll till varandra, och sedan slängde vi in en till så att vi skulle få misslyckas med att fånga också. Ibland råkade vi kasta bägge bollarna till samma person, och jag lyckades träffa en tjej i pannan när hon försökte fånga den andra. Jag fick ganska dåligt samvete, men hon skrattade bara, och till mitt försvar lyckades de andra kasta i huvudet på varandra också. Dock lyckades jag träffa samma tjej när vi kastade bollarna i väggen - den fick liksom till värsta skruven? Vet inte hur det gick till.. Hehe.. Pinsamt!

Lunchen gick även den helt okej - jag lyckades i princip hålla mig exakt till tiden, men så fort jag ätit upp och höll på att dricka upp sista mjölken kunde jag känna hur ångesten bara forsade fram, helt ostoppbar. Den slet ner hela min överraskade försvarsmur, och likt vågor som röjer allt i sin väg forsade det fram genom kroppen. Som "tur är" så är R helt galet duktig på att se hur man andas, så hon märkte i princip direkt att jag höll på att få en attack. Hon frågade direkt om vi skulle gå ut, och medan vi gick började jag hyperventilera. Utanför matsalen exploderade det, och det pirrade/stack helt galet mycket. Jag hade jättesvårt att stå, och det tog ganska lång tid innan jag kunde andas någorlunda normalt igen.

Efter sådana där attacker blir jag väldigt trött, så resten av dagen var jag helt slut. Vi hade skapande efter lunchen och vilan, och idag fick alla en "lerklump" som vi skulle forma under bordet för att sedan skicka vidare, tills vi gått varvet runt och fått tillbaka vår egna. Det var ett väldigt bra sätt att slappna av, vi hade avslappnande musik och i alla fall jag blev fast i nuet, i leran i mina händer och musiken som mjukt letade sig in i mitt huvud. Man fick ju inte titta, och vissa saker var svåra att gissa vad det var, men jag försökte fortsätta att formge dem som de redan var.

Mitt träd blev en sol/blomma, och var väldigt fin!

När alla gått bestämde jag mig för att sitta kvar och ge pärlplattsläggning ett försök. Det var läänge sedan, men det var faktiskt väldigt avslappnande. Musiken stod på, och det var lugnt och tyst. Tyvärr så var de gröna pärlorna svära att hitta, och jag var tvungen att skynda mig för att hinna klart, så jag hann inte leta efter exakt matchande pärlor.. Och jag hade velat ha två olika nyanser på blått och lila som jag gjort på de andra. Blir ett nytt försök imorgon eller nästa vecka. Om det är något jag har just nu så är det ju faktiskt tid, iallafall där.

(Fruntansvärt med de som skiljer sig, jag vet..).

Middagen och kvällsmålet gick över förväntan, och idag är sista dagen som jag har halv portion på middagen, vilket känns sådär.. Men men, ju förr desto bättre säger man väl. Jag tror att kvällsmålet gick såpass bra eftersom att jag och mamma gick med hundarna en timme, och så åt jag en timme efter. Plus att jag är väldigt trött (fast det är jag i och för sig nästan jämt just nu..).

Jag har förresten glömt att skriva att det har kommit en ny tjej både idag och igår, så nu är det fler som också äter frukt istället för näringsdryck, så jag behöver inte känna mig helt utmobbad (skämt, såklart). Men allvarligt så känns det som tre grupperingar; en med näringsdrycker (jättesmala), en med frukt (väldigt smala dem också), och så jag. "Jag"gruppen består av mig, en endaste tjock människa (E sa dock idag igen flera gånger att jag låg exakt, exakt på gränsen..). Och så verkar jag vara den enda som får ångestattacker öppet också. Jag fattar inte hur alla andra klarar att äta.. Det är ändå tre nya nu, och de äter, och går vidare till nästa sak på schemat. Men vi fungerar väl alla olika, men är jag så svag eller dålig eller vad är grejen?

Och ett annat tillägg; jag hade möte med E idag igen. Vi pratade om massor med olika saker, bland annat om vikt (då sa hon att jag faktiskt inte gått upp i vikt, och att jag ligger precis på gränsen), men även om läkemedel. Jag tror att de vill att jag ska ta ångestdämpande (det är kanske det några andra gör iallafall?) men jag vet inte.. Är verkligen inte förtjust i medecin.. Ja, får se hur det blir med det. Med allt.. Men det får bli en annan dag, nu ska jag sova!

(Från en väldigt bra app som heter Recovery Record, tummen upp för den!)

Gemenskap

Även om det kanske låter som om allt är pest och pina så är det inte bara dåligt. Allar väldigt snälla och omtänksamma, även om jag skulle önska att de bara lät mig slippa att äta, och de kan hjälpa en genom det jobbiga. Alla behandlare är ju experter på just ätstörningar, och har därför även sett det mesta. De har en verklig förståelse, och jag behöver inte känna mig jättedum eller konstig, utan kan istället försöka tänka att de antagligen har sett samma beteende som mitt tusen gånger förut. Även om det känns som att jag är konstigast, tjockast, fulast, äcklig och mest malplacerad. Och det går inte att tänka logiskt heller. Det är konstigt att jag är den enda i min grupp som gråter och får panikattacker (fast jag försöker tänka att de flesta varit där sedan mars/april). Men ändå. Hade det varit ombytta roller hade jag absolut inte tyckt att det var något konstigt alls, men när det kommer till mig så är allt fel. Jag har liksom inget till övers för mig, men för alla andra.

Hur som helst, ibland, kortare stunder, kan jag känna en sådan stark gemenskap. Och då kan jag tänka att "exakt alla andra (exklusive behandlare och övrig personal) är som jag. Jag är inte ensam". Och även om det inte varar så länge tills jag switchar om till zombie-mode där jag typ inte känner något så är det en otrolig lättnad de där korta sekunderna. 

Dag 8

Ångesten sveper genom kroppen, som vågor som sakta byggs upp för att sedan långsamt och successivt försvinna. Mamma kör mig hela vägen till sjukhuset, och det skulle kännas okej om det inte var för att maten väntade. Nu har jag inte längre halv portion, och det känns minst sagt oroande.

Alla hälsar och säger godmorgon, och även om jag svarar känner jag att jag börjar glida bort lite. Jag vill inte, vill inte äta. Men klockan tickar obönhörligt på, som alltid.

Frukosten går som väntat inte så jättebra. Det är jobbigt, och när tiden är slut har jag ätit ungefär hälften. Jag sitter inte kvar så jättelänge idag, utan får mackan inplastad och kan gå vidare till vårt grupprum. Vi får utvärdera helgen och planera den kommande veckan, och går sedan igenom det gemensamt efter tio-målet. Det innebär att alla som har samma behandlare sitter tillsammans med denne, och så berättar man om sin utvärdering. Behandlaren ställer frågor och diskuterar saker med en osv, innan man går vidare till nästa. Efter utvärderingen går man vidare till planeringen och gör likadant.

Vid tio-målet (jag vet inte om det heter tiomålet eller tio-målet, får googla det sen) hade jag både frukt och macka. Uäk, inte kul. Hemskt. Jag åt frukten, men det där med restmat fungerar inte. Efter mycket om och men så tog jag tre tuggor, eftersom att jag blev ganska låst. R förstod att jag inte skulle kunna äta upp den, så tillslut bad hon att jag iallafall skulle äta lite, och då kan det bli lite enklare.

Lunchen gick jättedåligt, och portionen var JÄTTESTOR. Allvarligt, jag är kort och redan inte smal, det kommer inte bli bra. Panik! Jag kommer bli stor som ett hus. Jag undrar om det verkligen är hälsosamt att äta såhär mycket, och så stora portioner..

Hur som helst, efter att ha bokstavligt talat tryckt i mig maten så blev jag tvungen att gå ut och fick typ en "halv"/mindre attack. Jag började hyperventilera, slutar helt andas, hyperventilerar och så börjar det sticka/pirra och jag blir yr. Det varade iallafall inte jättelänge, så efter ett tag gick vi in igen. En tjej i min grupp äter inte ris, så hon hade behövt vänta på pasta, och satt därför kvar längre, så jag kunde också sitta kvar. Jag kände bara att jag skulle kräkas och gå upp i vikt och "dö" eller något. Jag vet inte riktigt, men det var en massa ångest och jag ville verkligen inte äta, men nu hade jag ändå ätit hälften och jag o.r.k.a.d.e inte ha mer extramat som jag ska vägra äta. Så jag tvingade i mig det, var nära att falla sönder flera gånger, men klarade mig tills vi gick ut därifrån. Hon som hade suttit kvar blev klar lite före, så hon var inte där när jag fick mitt breakdown iallafall. När de där attackerna väl kommer så kommer de ju ganska plötsligt, men jag känner ofta lite innan de kommer. 

Jag fick attacken i korridoren, men som tur var gick jag med en av behandlarna, så hon kunde hjälpa mig. Det tog ett tag innan det lugnade sig så att vi kunde börja gå mot ett grupprum. Det blev dock värre igen, och så höll det på ett tag. Fy.. Jag är ändå förvånad att jag inte skäms; nu har det där ändå hänt med flera olika människor som jag bara träffat några gånger (en har jag träffat en gång, och det var ju då jag fick en attack). Men det är väl kanske för att det liksom inte går att egentligen bry sig då det händer för ofta. Och de är nog vana. De hanterar det väldigt bra iaf. 

Nät det lugnat sig strömmade tårarna rätt länge, och det var faktiskt skönt att få släppa ut det. Skönt och jobbigt. 

Som jag nämnt tidigare så är jag konstant trött, och när jag får panik/ångestattack så blir jag supertrött. Som tur är var det egentid tills mellanmålet.

Mellanmålet var jättejobbigt, men jag orkade inte vägra, så jag tvingade bara i mig det. Jag kände mig minst sagt besegrad. Och även om jag tyckte jag för en gångsskull höll takten var jag en av de sista kvar, fast det spelar egentligen ingen roll.

Jag åt lite mindre än halva middagen, och är just nu ute på kvällstur med vovvarna. Skönt med frisk luft och kunna rensa huvudet. 

Dag 7

Imorse vaknade jag vid fem av att mammahund som har valpar (på mitt rum) behövde ut. Jag tog henne och min valp, medan mina två vuxna tjejer fortsatte att sova. Därefter lyckades jag faktiskt somna om, men vaknade flera gånger och hade ont i magen. Men jag sov helt okej under natten iallafall, och det är ju det viktigaste!

Idag var det omöjligt att äta frukost, och efter det hade jag ett litet breakdown. Mamma var lika underbar och bäst som alltid, vilket oroar mig. Hon får jättemycket att göra och oroa sig för på grund av mig.. Fast hon säger att det går bra, att det viktigaste är att jag fokuserar på mig själv och att bli frisk. Men jag vet inte.. Jag oroar mig ändå. Som jag brukar. Men mamma är så otroligt viktig för mig.

Jag åt frukten i bilen när vi skulle gå it och gå, och även idag gick vi med en vän. Hon och mamma har varit jättenära vänner sedan innan jag föddes, och jag tycker jättebra om henne (vilket jag iof gör med de flesta av mammas vänner). Jag tror att det är för att de är roliga och trevliga, och för att vi alla brinner för hundar.

Resten av måltiderna gick helt okej, och kvällsmålet gick "väldigt bra". Mamma måste ha blivit lika chockad som jag. Fast efteråt kändes det inte, inte bra..

En av mina bästa vänner kom förbi och pratade i typ en timme, och lämnade världens gulligaste kort <3 Så underbart skrivet, jag är så glad för mina fina vänner som orkar och stöttar mig så mycket!

Efter promenaden och lunchen fotade vi valpar och en väns hund. Och ja.. That's it, tror jag! Hann redigera lite bilder, titta på en film om Nelson Mandela, oroa mig, ångra mig, gråta, få förfrågan från Ryssland om min/vår (min & mammas) valp kan tänkas säljas, och ja.. Det var nog allt!

Dag 6

Jag vill inte gå upp, eftersom att jag vet att jag ska äta frukost. Men jag kliver iallafall upp för att inte sinka hela dagen. Klockan är ungefär nio; vi har flyttat fram målen en timme så att jag kan sova lite mer iallafall. Dock vaknar jag flera gånger under morgonen, och har svårt att somna om och kommer sent i säng eftersom att kvällsmålet tar typ hundra år, oavsett om jag äter det eller ej. Jag vaknar bland annat av att jag har ont i magen ibland, men inte alltid.

Jag äter hälften av frukosten innan det helt tar stopp. Resten av dagens måltider går "helt okej". Jag äter hälften av middagen, men det motsvarar ungefär en halv portion, lite mindre.

Förutom att jag åt igår så gick jag hundpromenad med hundarna, mamma och en vän till oss. Vi var ute i lite mer än en timme då det inte alltid är det lättaste att planera exakt hur lång tid vi ska var ute (E har sagt att jag max ska gå en timme per dag). Det blåste hur mycket som helst, men var ändå mysigt. Jag mår alltid bra av att komma ut, och speciellt av att gå ut och gå.

Efter promenaden slötittade jag på TV, och efter ett tag kom min storasyster och började fixa sina naglar. Vi tittade lite på Mrs Doubtfire som gick på TV:n, och så fick även jag mina naglar fixade. Det var länge sedan sist! (Jag har dock alltid svårt att sitta still och vänta på att det ska torka..).

På eftermiddagen lånade jag min lillasysters islandshäst och red ut i ungefär 45 minuter. Ridning är ett väldigt bra sätt att rensa ut tankar på, och när jag fattade galopp, kände solen och vinden kände jag mig för ett tag så.. Lätt. Jag kunde bara koncentrera mig på farten och rytmen. Avståndet krympte ihop alldeles för fort, men när vi saktade ned tror jag både att han och jag kände oss en aning friare. Jag rider inte så ofta numera, och islandshästar och de hästar vi har nu passar inte riktigt mig. Kongur är väldigt tung och stark att rida, och vem som helst kan absolut inte rida honom själv. Men det var trots allt väldigt mysigt, och han skötte sig överlag väldigt bra. 

Efter middagen åkte jag, mina systrar och en kompis på bio för att se "The other woman". Den var bra och rätt rolig, även om det blev lite för sadistisk hämnd kanske. Nog för att jag kan förstå att man vill hämnas, även om jag nog aldrig skulle kunna göra det eftersom att jag väldigt lätt tycker synd om människor. Så just det blev lite väl mycket, men annars bra :)

Satt länge med mamma och kvällsmålet, men det gick inte. Inte alls. Så kom i säng sent, runt halv ett. Jag vaknar och går upp rätt tidigt, och går och lägger mig sent eftersom att kvällsmålet tar sådan tid. Och varje dag är helt utmattande, så halv ett blir väldigt sent..

Så även om jag varit tvungen att äta en massa har det varit en bra dag, om man bortser från måltiderna.. Avslutet var dock inget vidare, det var väldigt jobbigt och.. Usch, ja, hemskt jobbigt.

Dag 5

Ja, jag får välja börja med att skriva att jag

1. Knappt åt middag igår

2. Totalvägrade kvällsmålet i typ en timme (/stängde av totalt). Som tillägg så blev mamma inte arg (hon är alltid väldigt bra <3). Om någon blir arg kommer jag typ bryta ihop eller bara gå tror jag. Det kommer iallafall ha helt motsatt effekt.

Det var jättesvårt att gå imorse när jag visste att världens fetaste frukost väntade. Och när denne någon viskade att jag inte tänkte äta, vilket betyder att jag måste stänga av väldigt kraftigt för att inte få en attack för att jag måste äta men vägrar när någon ber mig, blir det minst sagt jobbigt.

Hursom, det tog jättelång tid att komma igång, de började tillslut byta ut "du behöver börja äta" till "du måste lyfta på handen och börja äta". Och de frågar alltid vad som händer inuti mig och vart jag tar vägen (jag måste verkligen säga såhär i efterhand att de är väldigt duktiga som inte blir helt galna, men de är väl vana iof. Men ändå. Cred till alla på Capio som håller ut och bara är lugna! Måste fråga någon dag hur de tycker och tänker). Så tillslut tog jag iallafall skeden. Men jag kunde inte börja äta, det bara låser sig. 

Det slutade med att jag och E satt tills alla hade gått, och tills vuxengruppen nästan var klar. Tiden går så otroligt snabbt, det är som om tid och rum bara försvinner. Jag höll på att få en attack några gånger; ibland kan man liksom känna "förstadiet", och ibland kommer dem bara huxflux. När vi äntligen gick hade jag ätit 2/3, lite mer kanske, och var typ helt bortdomnad. Så vi gick till ett samtalsrum där jag fick göra en så kallad STORKK direkt. Det är ett papper där man reder upp en händelse efter Situation, Tankar, Organism (känslor/reaktioner), Respons (vad man gjorde), Konsekvens K (kort sikt) och Konsekvens L (lång sikt). Så jag vaknade upp mer och mer, och vi pratade även under och efter att jag fyllt i pappret (jag pratade väl knappt under eftersom att jag fortfarande var zombiefierad då).

Tiomålet gick typ som vanligt, segt att komma igång och jag satt kvar längst som vanligt. De andra har fått in någon bra snits alltså. Därefter hade vi veckoutvärdering och helgplanering, och då är man tillsammans med dem som har samma behandlare, så jag är med två tjejer (den nya, E, och en som brukar kunna sitta kvar längre under typ lunchen, D). Båda är jättetrevliga, så det är jättebra!

Lunchen gick sådäär, med tanke på att jag inte ville äta alls tyckte jag att det gick relativt snabbt, men när det gått en halvtimme hade jag typ 1/5 kvar. Och det var mycket för att jag inte orkade krångla, och för att en av tjejerna, M (som också är jättetrevlig och verkar vara väldigt omtänksam, hon brukar försöka prata osv), frågade mig en direkt fråga. Annars brukar hon (främst hon som pratar), eller de andra, prata lite mer allmänt och öppet, så den som vill kan svara. Jag blev så förvånad när jag förstod att hon pratade direkt till mig att det tog ett tag att släpa mig tillbaka och klämma ur mig ett ganska tyst svar. Jag är inte den som är tystlåten i vanliga fall, och det är ofta jag som svarar på öppna frågor eftersom att andra inte brukar göra det, men allt det jobbiga förändrar en.

Efter det försökte D och M hålla konversationen uppe kändes det som, vilket var väldigt snällt och omtänksamt  av dem. Det hjälpte faktiskt lite, jag försvann inte så långt och djupt, men jag kände mer. Men trots allt så kändes det ändå bättre än vad det brukar göra efter lunchen.

Efter vilan och lite egen tid gjorde vi flashcards. Det är kort där vi skriver saker som vi ska tänka på eller som kan motivera oss, och som vi ska kunna ha när vi äter för att påminna oss själva om varför vi går igenom det där förbaskade helvetet om och om igen. Jag har på senaste tiden börjat få problem med att klippa i papper - en liten bit är inte exakt rak, så då ska jag klippa till den, och vips gick allt åt pipsvängen. Och jag blir jättestors om det är guppigt och ojämnt. Jag gjorde om det tre gånger (en gång blev texten olika stor, och en annan gång blev K:et helt missbildat). På tredje kortet blev jag tvungen att rappa på lite; alla andra började bli klara och ville nog köra genom plastmaskinen, så jag var tvungen att slänga ihop det lite (= snett, ojämnt, olika stora bokstäver etc etc. SNARK! Kommer få ångest bara genom att se det där fula kortet, haha). Och sen var det dags att *trumvirvel*.. Vandra till melliset, yeay! Hade längtat hela dagen, speciellt som jag var tvungen att komplettera mat! Ingen ångest alls av det, nej.

Om vi ska ta det kort; jag satt kvar när alla gått, och inte ens då var jag klar med ordinarie maten. När jag ätit upp var jag så nära att bryta ihop, men det gick. Sen stängde jag av och marvägrade. Jag har ju fläskat i mig hela jäkla dagen, så den där mackan var dömd att åka i soporna. 

På fredagar slutar vi lite tidigare, men jag kom iväg ungefär samma tid som vanligt med tanke på att jag satt kvar så länge. Och när jag gick fick jag verkligen banka in omgivningen och musiken för att inte flippa på väg till tåget. Usch usch.

Mmm, that's it I guess. Tvingat i mig lite middag, och lyckats gömma undan bröd. Jag vet att man inte ska ljuga och smussla, och jag hatar och avskyr det, men det blir blockering i hjärnan på allvar. Jag undviker dock verkligen att ljuga, och struntar istället i att svara (vilket är gaanska avslöjande, men ärligt så är det otroligt fult att ljuga. Hatar det. Så det undviker vi). Och nu är det snart dags för kvällsmål. Vet inte hur det ska hanteras, vill inte..

Allvarligt, överdrivet eller dålig självinsikt?

(Vissa inlägg hamnar i utkast för att internetuppkopplingen bryts eller något, så här kommer ett skrivet den 13/6).

Jo, det är så att jag hade möte med en överläkare dag fyra (11/6). Hon tog puls, kände på magen och tarmarna, kollade reflexer och pratade. Det var samma läkare som jag träffade när jag var kallad för ett möte för att fastställa diagnos. 

Förutom att hon gjorde en snabb undersökning så frågade hon hur det kändes och hur allt gick. Efter ett tag föreslog hon ångestdämpande medicin och frågade om jag kunde tänka mig det (vilket jag inte, inte, inte kan tänka mig! Hatar att ta medecin och tar det bara om det verkligen behövs. Nej, inget ångestdämpande för mig tack. Hon sa att jag skulle överväga det och säga till om jag ångrade mig, vilket jag har väldigt svårt att tro att jag kommer göra.

Så, allvarligt. Har jag så dålig självinsikt eller överdriver dem bara? Jag satsar högt på det sistnämnda. Även om jag känner igen mig i mycket och verkligen mår jättedåligt vid måltiderna kan jag liksom inte.. Koppla ihop det med resten. Det känns fortfarande som att de ska komma fram till att jag inte alls är sjuk, och att de bara har slängt bort en massa tid på mig. Jag mår liksom inte dåligt. Fast ändå gör jag det.

Leave the world behind you

Musik - lyssna på texten. Blå himmel. Andas. Titta på de vackra träden. Andas. Koncentrera dig på musiken, de vackra träden. Leta efter - akta bilen!! Leta efter ställen i himlen där det spricker upp och är blått. Andas. Stäng av. Stäng av. Stäng av. Stäng av - kan inte inte inte få panikattack nu.

Nu har jag kommit på det

När jag drar ner rullgardinen och bara stänger av under en måltid hör jag nästan alltid en lugn och tyst röst som frågar vad jag tänker på, vad som händer eller vart jag tagit vägen. Jag orkar inte svara på den frågan i just det tillståndet då jag alltid får frågan, och ärligt talat kan jag oftast inte göra det heller - förrän nu.

Såhär är det; även om jag tänker på något är det (under måltider, och sen varierar det från måltid till måltid) oftast svårt att säga vad. Ibland är det klart och tydligt någon inuti som berättar hur ful, tjock, äcklig och T.J.O.C.K jag är. Om jag nyligen speglat mig kan denne någon dra till med det och trycka in bilden i hjärnan på mig; peka på minnet av min spegelbild och fråga om det kanske är så jag vill se ut? "Man äter inte, DU äter inte". "Du kommer bli jättetjock(are)", "du är så himla tjock" och så vidare och så vidare och så vidare. Och ännu värre.

Ibland är det dock så att jag tänker, men när de frågar vet jag inte. Jag vet uppriktigt inte. Det är ett enda virrvarr. Men nu kom jag på hur jag kan förklara det. Konstigt nog var Twilight den första film jag kom att tänka på, trots att den är långt ifrån en av mina favoritfilmer (Hungerspelen och Harry Potter däremot <3), så deal with it.

Tänk dig en av de fridfulla scener där Edward och Bella är på deras speciella äng som alltid är jättevacker. Tänk sig hur rofyllt det ska vara, och hur lugnt och tyst allt är. Iallafall är det det vi får se. Men runtom, i verkligheten som vi inte får se, är de omgivna av filmteam och en massa andra människor. Så är det med tankarna också, de jobbiga och onda är allting omkring den huvudsakliga scenen. De syns inte, vi kan inte berätta något om dem eller hur de ser ut, men vi vet att de finns precis, precis utanför bild.

Någon har suttit inuti mig under en viss måltid tror jag!

Dag 4

Mycket tankar är det, samtidigt som det inte alls är det. Mycket av tiden försöker jag bara helt stänga av mig själv, och om det inte vore för att de andra inte är jättepratsamma heller så hade jag verkligen känt mig tokig. Det så kallade "zombie-mode" tillståndet, som jag inte kan förklara namnge på ett bättre sätt än så länge, innebär att jag blir som en mur, och stänger av. Jag är inte ens riktigt säker på vad jag tänker. Jag sitter bara och stirrar rakt fram (oftast ganska lång tid efter en måltid om jag inte får en panikattack, men det kan komma även då). Det är konstigt, för mitt inre brukar alltid vara en så levande plats. Jag tänker alltid på något, och jag tänker mycket och funderar ofta på saker. Fast tänker gör jag nog ändå, men det är mycket kortare och inte lika djupa tankar. Typ.

Jag ser säkert helt död ut.. 

Idag gick det i alla fall segare att äta, och de fick prata mer med mig för att jag skulle förmå mig att göra det. Jag har jättesvårt att bara vägra vid sådana här tillfällen (jag har ju ändå gått med på att jag ska äta, i ett svagt, eller logiskt, ögonblick), så när jag ser att de snart kommer prata med mig, alltså fråga något eller säga att jag ska äta försöker jag tvinga mig själv ännu mer. Men idag var det ännu svårare än vanligt och jag kände bara att jag äter inte idag. Aldrig. Tyvärr vinner jag inte den kampen kan jag ju säga. 0-4 till capio, och dem behöver ju egentligen inte kämpa så mycket. Även om jag är viljestark och envis så avskyr jag att bli "tillsagd", det är väldigt svårt att förklara. Jag har alltid varit en sådan person som alltid gör som jag blir tillsagd utan att bråka (förutsatt att det inte på något sätt skadar eller går ut över någon annan. För samtidigt är jag inte den som faller för grupptryck, och jag gör inte saker som jag inte vill om det är dåliga saker. Och ja, jag vet inte.. Men jag har ju ändå gått med på att försöka). Men men, idag gick det så långt att det där inne sa att jag inte skulle äta, trots att de "sa till mig". Mja, men som sagt så slutar det ju alltid på ett enda hemskt sätt.

Men! Jag fick ingen (! Nada, zero och alla andra språk ni kan säga noll på) panik/ångestattack, och jag kan ju säga att det är stoor skillnad i kroppen! Är inte alls lika dödstrött och seg och inte alls lika mkt huvudvärk. Fast jag är/har tyvärr fortfarande allt det där, men inte lika mycket iallafall. Jag var dock nära att börja gråta flera gånger under både frukosten och lunchen, och under lunchen började det dras mot en attack, men jag lyckades på något vänster hålla det nere. En i gruppen gick sin sista dag, så det var typ avslutningslunch och samling direkt efter, så jag kände att jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte ville förstöra och flippa och vara den där galningen med panikångest idag. 

Efter frukosten var dock R, som åt frukost med oss (det är alltid minst två behandlare som äter med oss, och det sitter alltid en vid varje bord) tvungen att gå till ett möte, men hon sa, flera gånger, vart hon satt och att jag bara skulle knacka på om det var något. Jag började vandra fram och tillbaka i den långa korridoren (som är väldigt vandringsvänlig) eftersom att jag inte mådde särkilt bra. Jag misstänker att de hade något viktigt möte, för det brukar alltid finnas iallafall två behandlare ute, men det var ingen där. Jag testade knacka på snabbt hos E, men hon var inte där tror jag; jag väntade inte länge alls. Det satt några där och jag kände att även om jag kunnat samla ihop alla bitar av mig själv så skulle jag snart tappa dem. Så jag skyndade till toaletten och satt där inne i typ tjugo minuter och grät. Alltså herregud vad töntigt det låter, men förhoppningsvis hjälper det väl kanske någon annan som har det likadant eller något. Önsketänkande från min sida ;) Hur som, när jag var helt urvriden kändes det ganska tomt och avtrubbat, och jag var ganska skakis. 

Tiomålet gick sämre än det brukar, och under alla måltiderna måste min puls höjas markant. Jag kan känna varje hjärtslag, och ibland dunkar det så mycket att det känns som om det rusar, eller så får jag ont. Och ibland känns det bara som om någon snör åt en tvångströja och drar med full kraft.

Under sista målet slog jag mitt rekord i att konversera, även om insatsen inte direkt är något att stoltsera med. Jag svarade, vilket jag försöker göra om jag inte verkligen mår apdåligt (typ när jag håller på att brista. Då måste jag verkligen koncentrera mig på att hålla ihop). Men jag mådde ändå inte särskilt bra.

(Det här är så nytt, att skriva om hur dåligt jag mår, känns konstigt. Och gnälligt).

Och förresten så lärde jag mig Skippo, något som verkar vara typ "det officiella spelet à la Capio". Det var några från vuxengruppen som måste varit i min ålder och upp till 23-25 kanske, och tre av behandlarna. Det var väldigt trevligt, och roligt. Bra sätt att bryta mitt zombiebeteende. Jag gillar ju att prata med folk, och jag är nyfiken på andra. Men just nu mår jag så dåligt till och från (som jag skrivit tusen gånger, jag veeet..) att det liksom inte går. Jag orkar inte, och har ingen jättelust heller direkt. Men det var i alla fall väldigt kul. Och det skapar en känsla av gemenskap. Jag tittade på alla tjejer runt bordet och kunde tänka att jag är inte ensam i alla fall. Alla de här trevliga och fina människorna har i olika mån nog ganska stor förståelse för mig. Vi förstår varandra, och vi är fast med samma skit inuti oss. Och det är faktiskt skönt att ha folk runtomkring som är likadana, även om de är olika mig på andra sätt. 

Det är svårt att kämpa när både tankarna och känslorna säger nej

Det är svårt, och jobbigt. Och jag låter så gnällig, och även om allt är asjobbigt och jag mår jättedåligt större delen av dagen så är jag ändå inte jätteolycklig. Jag får ångest, gråter, mår dåligt osv, men därefter blir jag zombie eller bara.. Något mellanting. Men jag kan glädjas över saker, så även om allt låter så överdrivet gnälligt så ja.. Jaja.

Men det är svårt. Det här som kallas att kämpa. Speciellt när jag gör något som går helt emot mig själv. Tankarna, kroppen, känslorna, jag och allt annat skriker nej. Ändå ska jag kämpa för att göra det. Kämpa för att göra något så att jag får minst en bautastor panikattack om dagen. Jag förstår det inte.

Att bli fråntagen sitt liv

Alla kämpar för att slita ut mitt liv ur mig. De vill karva bort varenda liten del, och förändrar hela min vardag. Mina tankar, vanor och känslor vill de ändra. Från grunden. Min trygghet och min kontroll. Det skänker mig frid, men samtidigt ångest. Just nu vill jag bara tillbaka, isolera mig från allt och alla och aldrig mer behöva äta. Jag känner mig så maktlös och dubbel. På Capio går det inte att komma undan att äta, och någonstans så totalvägrar jag ju ändå inte. Även fast jag vill. Jag försöker hålla kvar varför jag skrev och berättade till att börja med. Hur jag tänkte. För jag gjorde det ju av en anledning. Antar jag.

Dag 3

Under den mycket korta tiden i hissen hinner min puls höjas ganska mycket, för snart måste jag trycka i mig denna förhatliga frukost. Jag vill inte, hela kroppen skriker nej. Som tur är blir jag mätt innan jag behöver äta, och därför är jag nu officiellt 1.61! Inte under 1.60 längre, vad sägs om det! Tyvärr går det snabbt, och snart sitter jag vid bordet med mat framför mig. Igen. 

Även idag trycker tårarna på, och efter att en av behandlarna igår påpekade att jag sitter och spänner mig jättemycket när jag äter och borde slappna av lite så känns det bättre, så tänker jag på det. Jag sitter med så hoppressade och invikta tår att de knakar och gör ont, och när jag rätar ut dem för några sekunder gör det jätteont. Men det går inte, jag måste ha dem så. Förutom det skakar jag i hela kroppen när jag äter, och utan att tänka på det trycker jag in nageln i ett finger eller sitter och skrapar i handen. Jag hoppas inte att det är något de andra lägger märke till, för jag måste göra så för att inte flippa direkt.

Även om det på insidan försöker gräva sig ut klarar jag att hålla det inne med bara några få, små tårar, men när jag lämnar matsalen (som har börjat fyllas med nästa grupp, eftersom att jag var sist som vanligt och satt över tiden) exploderar det inuti mig. Jag börjar hyperventilera, och även om R pratar med mig och ber mig att försöka andas och titta på henne går det inte på en väldigt lång stund. Jag blir yr, det börjar snurra och allt blir blurrigt. Andningen förvärras, och det börjar pirra i händerna, i tänderna, överallt. Och hon måste hålla i mig för att jag inte ska ramla. Jag svajar till flera gånger och det känns som att jag står och gungar. När jag försöker kontrollera andningen slutar jag istället andas utan att tänka på det. Jag andas in och stänger av lite, det blir på något sätt lugnt, så jag måste bli påmind om att andas. Och när jag börjar andas hyperventilerar jag. Det tar ganska lång tid innan det går över.

Resten av dagen är jag trött, och jag har en molande huvudvärk. Jag somnar ganska sent på kvällarna, och det är väldigt, väldigt påfrestande att äta. För att inte tala om när jag får panikattacker, det blir jag verkligen helt slut av. Och det här är verkligen några av de värsta jag har haft. Så man kan minst sagt säga att jag är seg. Jag är som en zombie. Jätterolig, verkligen. Men jag orkar bara inte.

Innan lunchen har jag samtal med min behandlare, E. Hon är jättebra, men jag funderar på hur trög jag egentligen låter. Jag är supertrött, och det är så svårt att förklara alla tankar. De är så intrasslade och okonkreta, och de motsäger varandra. Men hon verkar förstå, och jag är verkligen tacksam för att ha fått henne, även om jag antagligen inte visar det. Men jag visar nog inte så mycket, förutom när jag äter och får panik/ångestattacker. Som sagt så har nog en zombie och jag mycket gemensamt. Förutom det där våldsamma.

Lunchen går "oväntat bra", jag börjar knappt ens att gråta. Jag är så himla trött, och känns bara helt avdomnad. Det pågår ett krig inuti mig, men på något sätt stannar det där. På vilan kan jag bara sitta och stirra rakt in i väggen på samma punkt. Tillslut kommer jag tillbaka, och då lägger jag mig ner och halvsover i någon minut, innan vi ska gå. 

Jag har förresten glömt att berätta att det kom en ny tjej idag. Jag pratade lite mer med de andra idag, fast vi var få igen, och lite med den nya tjejen. Hon verkar trevlig, och jag är förvånad över hur bra hon klarat måltiderna. Fast vad vet jag om hur det känns inuti. Men hon kan prata mer än vad jag kan under måltiderna, vilket i och för sig inte är en bedrift. Jag tog upp det idag med E, för hon frågade vad jag tycker fungerar bra när jag mår dåligt under en måltid. Det är okej att de påminner mig om att andas och tiden osv, men jag har jättesvårt att prata om dem frågar saker som kräver ett längre svar. Och jag känner mig otrevlig att svara med så korta svar. Men hon sa att de förstår. Och jag har märkt att de andra inte pratar jättemycket, speciellt inte under lunchen. 

Jag undrar om den nya tjejen har varit på något annat ställe förut, om hon är ovanligt stabil eller om det bara är jag som är stört dålig. Men det känns som att det går framåt eftersom att jag inte fick värsta attacken under lunchen. I alla fall inte på utsidan. Jaja..

Som tillägg känns det helt oöverkomligt att äta både middag och kvällsmål ikväll. Jag får hjärnpanik av tanken. Jag vill bara hem och sova tills imorgon. Jag vill inte inte inte äta.

Att gå mot en vägg

Jag är påväg från tåget. Det tar knappt fyra minuter att gå i min takt. En av våra hundar fick valpar imorse, så pappa körde mig till tåget, annars har mamma kört mig direkt. Han skulle iväg, och jag tyckte tåget var okej. Men varje steg mot sjukhuset blir motigare, och en tanke om att bara strunta gå dit dyker upp. Sånt som jag aldrig gör - jag gör det jag ska. Och det gör jag även idag, men det är som att om och om igen gå in i en vägg. Och min bröstkorg snörs ihop, och det känns som början till en attack. Jag hoppas att frukosten går bra..

Jag orkar inte

Jag orkar inte, jag vill inte bryta ihop inför en massa människor om och om igen. Jag vill och orkar inte äta. Jag vill aldrig mer äta.

Min mage är helt full, jag ser helt förskräcklig ut och får panik när jag ser mig själv utan kläder (eller med också för den delen). "Hej, jag får daglig vård på en anorexiklinik, men är tjock. Jag ska tydligen även ha det också, men är tjock." Härligt. Jag mår konstant illa, och blir så himla trött av alla måltider och det som blir pågrund av dem. Och det har gått två dagar. Två. Det känns som en evighet.

Dag 2

När jag vaknar ligger alla hundarna tätt intill mig. Min underbara lilla valp på fyra månader har krupit upp på ena kudden och sover fortfarande. Hon ligger med sitt huvud i höjd med mitt, och hennes lilla ansikte ligger så nära att jag kan känna hennes lätta andetag när hon andas ut. 

Trots att mina älskade, älskade hundar inger ett lugn känns det jobbigt, och mardrömmen dröjer sig kvar. Det är vägning idag, och under natten drömde jag att någon okänd behandlare torrt och självklart konstaterade det jag vetat hela tiden. Att jag inte är smal. Jag väger för mycket och är ganska så tjock. Men även om drömmen dröjer sig kvar är det ändå en liten lättnad att det bara var en dröm. Det kändes så verkligt!

Vi är lite sena. När det är vägning ska man komma lite tidigare, ungefär tio i åtta, eftersom att frukosten intas hel. Jag säger snabbt hejdå till mamma och skyndar mig upp. Jag är orolig att de ska vara irriterade på mig, men det är de inte. Jag hinner till lite innan åtta, och när jag kommer upp får jag gå in direkt och väga mig med behandlaren som jag åt min första måltid med här. Hon frågar hur det känns att vara här idag, och hoppas att jag blivit underrättad om vägningen. Jo, det har jag ju blivit. Men jag visste inte att vi vägdes i underkläder.. Det känns lite olustigt, men det är mest för att jag är så tjock. Jag förstår inte riktigt att de inte slängt ut mig än.

Efter vägningen får jag äta världens största frukost. Yoghurt, flingor, en halv banan och ett halvt glas juice. Jag har mått illa sedan lunchen igår, och det är ännu värre nu. Frukosten känns hemsk, och jag kämpar verkligen för att inte få ångest, och inte börja gråta. Tillslut är det bara jag, samma behandlare som vägde mig, och en till tjej från min grupp kvar. Och tillslut kan jag inte hålla mig längre utan börjar gråta. Igen. Helt otroligt.. Jag hatar det, och jag förstår inte hur jag ska kunna hantera lunchen. Jag är helt fullproppad, jag mår jätteilla och vill aldrig mer äta. Och jag blir fullkomligt bortgjord.

Frukosten följs först av en kort promenad (vilket är så skönt då jag älskar naturen och att vara ute), och sedan av andningsövningar, som även går ut på att slappna av och sträcka och känna igenom kroppen. Det är nytt och lite annorlunda, och även om jag känner mig din försöker jag hänga med så gott det går. Jag kommer dock snabbt fram till att andningstillfällena inte är min favoritaktivitet på schemat, men det är ändå helt okej. Därefter har vi lite egen tid, och sedan är det dags att äta frukt igen. Det är jobbigt, men jag lyckas tillslut trycka i mig den utan att bryta ihop. 1-1 alltså. Sista tuggorna är dock extra jobbiga då den enda tjejen som är kvar får en attack och börjar hyperventilera, och jag måste andas ett litet tag för att ta de sista tuggorna. Jag tycker så synd om henne, jag vill inte att människor ska må dåligt.

Innan lunchen är det kroppskännedom, men eftersom att det krävs en genomgång får jag fri tid tills lunch. Jag vandrar fram och tillbaka i den rak korridoren ganska länge, men jag vet av egen, tidig erfarenhet att de helst inte vill att jag gör det. De vill inte att jag står heller. Så jag vandrar så länge jag kan medan jag skriver på mobilen, men tillslut tror jag att en av behandlarna börjar upptäcka att jag faktiskt inte är påväg någonstans, så jag får gå till ett bord där det ligger kort och börja sortera. Efter ett tag blir jag dock ombedd att sätta mig ner, så jag blir så illa tvungen.

Jag sorterar kort och bygger ett korthus, vilket är en bedrift eftersom att jag skakar. Förut var jag faktiskt väldigt bra på att bygga med kort, men nu får jag göra om några gånger. Jag lyckas såhär långt; 

Plus en till ovanpå, men det hinner jag inte fota innan allt rasar. Jag samlar ihop korten och tittar på klockan. 11:39. Men jippie, lunch om sju minuter. Jag kan knappt bärga mig.

Jag får som sagt en halv portion första veckan, så idag blir det en halv kycklingfilé, sallad, ett glas mjölk, hummus och en blandning av potatis, morötter och rotfrukt som stått i ugnen. Varje steg mot matsalen, som jag inte tycker passar som namn då det är bra mycket finare och mer öppet än de skolmatsalar man brukar associera med ordet matsal, blir tyngre, kortare, långsammare. Även om det är ett fint och öppet rum så händer det hemska saker där inne. 

Idag är alla i min grupp närvarande, så vi ska sitta på våra bestämda platser. Jag har fått en fönsterplats, och jag sitter mot klockan så jag lätt kan hålla koll på tiden. Mitt emot mig sitter en tjej som hade utslussning igår. Hon verkar väldigt trevlig, och snäll. Jag har ingen vidare koll på någon annan när jag äter eftersom att det är så jobbigt, men jag märker ändå att alla tycker det är mer eller mindre jobbigt att äta, och de är diskreta och respektfulla. Ibland, sällan, kan jag se att någon snabbt sneglar på mig, men nästan alla verkar ha en tyst överenskommelse om att inte titta på varandra när vi äter, och speciellt inte om någon har det jobbigt. Det är svårt att beskriva, men alla är som sagt diskreta och respektfulla, och jag antar att det beror på att vi ändå förstår varandra väldigt bra i vissa situationer, trots att vi aldrig har träffats förut. 

Det känns som sagt väldigt jobbigt bara att gå in i matsalen, jag vill inte. Vill inte, vill inte.. Men jag vet att jag måste. Jag lägger upp maten och går och sättet mig, och redan då har ångesten börjat puss ut ur mig. Jag kämpar verkligen för att inte bryta ihop, för det känns så himla löjligt, töntigt och svagt. Men efter bara några tuggor kommer tårarna och ångesten eller vad det är börjar strypa åt kring mig. Just då är behandlaren som sitter vid vårt bord upptagen med att hämta något och hjälpa någon annan som är lite sen med att lägga upp mat, och den vid bordet mitt emot pratar med en annan som har det kämpigt. Efter ett tag lyckas jag med all min viljekraft trycka ned allt det där, så det hamnar precis under ytan. Kort därefter kommer behandlaren, som jag inte träffat förut, tillbaka. Jag lyckas pressa och plåga i mig ungefär hälften, tills det brister igen. Och det känns så jobbigt att inte kunna hålla emot, att sitta vid matbordet med andra människor och börja gråta. Behandlaren frågar hur jag mår, men jag kan inte svara, och min andning börjar bli ganska ytlig. Hon frågar om jag behöver gå ut, och jag kan bara nicka. 

På den korta vägen ut hinner jag börja hyperventilera, och väl utanför är det ganska illa. Hon pratar lugnande med mig, och lägger sedan armen runt mig och börjar leda mig till några stolar. Det börjar svartna lite för ögonen, ljuset dansar och jag får svårare att fokusera blicken. Det börjar pirra jättemycket i händerna, och någon annanstans i kroppen, men jag minns inte var. Jag minns bara att det pirrade jättemycket, och att jag inte kunde kontrollera andningen alls. Precis innan vi var framme blev det svart för någon sekund och min kropp blir slapp. Som tur är har jag stöd, och jag får hjälp att sätta mig ned. Jag minns inte helt, men hon pratade med mig. Det tog ett tag att lugna sig, och att börja andas normalt, men tillslut gick det, och när jag blev tillfrågad om det kändes okej att gå in igen sa jag ja. 

Det var riktigt svårt att avsluta lunchen, och resten av tiden tryckte det verkligen på inifrån. Det är som om allt det onda vill ut; det river och klöser och kämpar för att  kroppen inte ska äta. Så när jag tagit sista tuggan brister det igen, men jag lyckas hålla tillbaka det precis så att jag inte får någon attack i alla fall. Som tur är har många börjat gå, så alla ser det inte igen i alla fall. Men även om jag håller tillbaka det värsta är tårarna ostoppbara. R, som är behandlaren som vägt mig och faktiskt varit den som har varit med mig mest lägger armen om mig och pratar med mig medan vi går mot vilorummet. Hon hämtar en tidning åt mig också, men väl där somnar jag ganska snabbt. 

Resten av dagen har jag huvudvärk. Jag brukar få det om jag haft en panikattack (vilket jag inte har särskilt ofta. Förutom den har veckan..). Jag sommar en halvtimme till, innan skapande, där vi får rita träd, vilket jag gillar att rita. Även om jag är dålig på att rita. Och mellanmålet är ofrånkomligt, och jag var tvungen att trycka i mig två (två!!) mackor. Usch, usch, usch! Men det gick ändå relativt bra. Jag grät inte. 3-4 till mig (räknat med igår också). Alltid något.

Dag 1 (9/6)

Klockan är två minuter i nio, och vi letar fortfarande efter en parkeringsplats. Det är en vacker morgon, en såndär typisk sommarmorgon när solen skiner och fåglarna kvittrar. Diverse färgglada blommor svajar i den lätta brisen, och trädkronorna skapar ett mjukt ljus av det starka solskenet. En helt vanlig morgon, vacker och varm. Fast för oss är det inte det. Det är min första dag hos Capio Anorexi Center. 

När vi väl lyckats få en parkeringsplats (det var fullt, fullt, fullt tills tre bilar som stod bredvid varandra plötsligt åkte med någon minuts mellanrum. Vad är oddsen för det?), tagit oss upp med hissen och anmält vår ankomst tar min behandlare (som de kallar det) med oss till samma samtalsrum som sist vi var där. Hon går igenom lite papper, förklarar, och frågar om något verkar konstigt eller om jag har några frågor. Nej, det har jag inte. Det mesta verkar vettigt och bra, tills vi pratar om hur mycket jag ska äta. Även om jag hört det förut känns det minst sagt helt galet hur mycket jag ska trycka i mig. 

I avtalet som jag skrev på när jag tackade ja till vård står det att vi "alltid strävar efter att äta upp" eller något i den stilen. Och de har sagt att vi ska äta upp, vilket känns jobbigt. Jag kan mest bara tänka att jag kommer bli jättetjock, och att ingen jag känner äter såhär mycket. Jag har aldrig hört om någon som äter frukost, en frukt, lunch, mellis, middag OCH kvällsmål. Men det är kraven, så jag får helt enkelt försöka acceptera min framtid som flodhäst. Men ångesten börjar vrida och vända sig i mig, men jag lyckas bestämt knuffa bort den för tillfället. Det är mer att gå igenom, och jag har ändå grubblat den ofantliga mängden mat sedan förra gången.

Efter "genomgången" är det dags för mamma att åka. Hon kramar om mig, säger att det kommer gå bra och att hon älskar mig. Och om det är en sak jag vet här i livet, då är det det. Att hon älskar mig. Och jag älskar henne så himla mycket, hon gör verkligen allt för mig och är helt objektivt världens bästa mamma! På allvar. Så mycket kärlek som hon ger, så mycket som hon bryr sig och ja, allt! Men det gör ont att se att hon är ledsen, och jag oroar mig över hur hon mår, och att hon ska glömma bort sig själv i sin ansträngning om att jag ska må bra.

Min första måltid blir 10-målet, vilket består av en valfri frukt. I matsalen sitter en behandlare och endel tjejer. Tydligen äter ungdomsavdelningen denna måltid med vuxenavdelningen, och tydligen är det just idag väldigt få som är med. Någon i ungdomsgruppen, där jag går, är sjuk, och andra är på utslussning. Men det känns ändå jobbigt att helt plötsligt äta med dessa nya människor, som vet så mycket, men ändå så lite, om mig. Jag försöker tvinga i mig äpplet, trots att kroppen skriker stopp och spelar upp hur mycket jag kommer bli tvungen att äta idag. Inuti kräver en röst att jag ska sluta, sluta, sluta att äta. Sluta göra mig tjock och äcklig. Rösten berättar att varje tugga är för mycket.

Tillslut är det bara jag och behandlaren kvar, som småpratar med mig för att distrahera mig. Det funkar någorlunda, och tillslut är äpplet äntligen, äntligen nästan helt slut.

Efter frukten (eller näringsdryck, det beror lite på. Jag ligger tydligen precis, precis på gränsen till undervikt, så jag fick äta frukt istället för näringsdryck, men min behandlare betonade att jag låg precis på gränsen. Inte för att jag misstror henne, och jag förstår att folk inte ljuger, men samtidigt kan jag verkligen, verkligen inte hålla med om att jag väger för lite och borde gå upp något kilo, som alla säger. När jag ser mig själv känns det bara helt absurt och befängt att de ens kan säga att jag behöver gå upp några kilon..), får jag vara med när en tjej går igenom sin helgutvärdering. När hon berättar om vad som gått dåligt, hur det känns och varför det blir som det blir rörs det om inuti mig. Hon säger så mycket som jag själv känner igen! Det är en lättnad att få höra, samtidigt som det känns så tungt och ledsamt. Jag tycker synd om henne, och önskar att hon kunde se sig själv ur mina ögon. Hon ser bra ut, är söt och verkar jättetrevlig. Men hon inser det inte själv..

Lunchen infaller kvart i tolv, och jag känner mig långt ifrån hungrig. Det serveras pasta, sallad, någon ädelost och broccoli/spenatsås (och ett glas mjölk). Eftersom att det är min först dag, och första vecka, får jag äta en halv portion. Vi får själva lägga upp, och det finns ett "visningsex" för att vi ska veta hur mycket vi ska ta. Det är två nya behandlare nu, och de hälsar glatt. Därefter får vi ta mat, och de hjälper till så att vi tar så mycket som vi ska. Det känns konstigt att andra lägger sig i hur jag äter, men samtidigt gör dem det på ett smidigt sätt.

Vi är bara fyra (med mig) idag, plus de två behandlarna, så vi ryms precis vid ett bord. När jag sätter mig vid bordet vet jag inte riktigt hur jag ska hantera allt. Jag vill inte äta, det är inte bra. Jag äter absolut inte lunch, men jag vet att jag måste, så jag börjar med salladen. Jag tar små tuggor eftersom att det inte skulle gå annars, men när jag ätit ungefär hälften gör hela mitt inre uppror och tillslut känner jag bara paniken välla upp. Jag kommer börja gråta, så jag sätter händerna för ansiktet, och då börjar det spruta tårar. Och jag känner mig så oerhört bortgjord.

Jag försöker hejda mig, men det går inte. Jag, som är så van att inte visa känslor hur som helst (och absolut inte gråta inför främmande människor), och trycka ned och kontrollera, kan inte ens förmå mig att sluta gråta. Då känner jag en hand på min rygg, och en lugn röst frågar hur jag mår. Jag skulle vilja svara, men om jag gör det kommer jag börja hyperventilera, och min röst kommer inte hålla. Behandlaren frågar mig om jag vill gå ut ett litet tag, och jag minns inte om jag svarar eller bara nickar. Utanför matrummet pratar hon lugnt med mig, och lyckas faktiskt få mig lugn väldigt snabbt. Jag själv vill ju inte heller få en panikattack, så jag gör allt för att lugna mig och andas. Andas in, andas ut. Lyssna inte på insidan, koncentrera dig på vad hon säger. Och andas.

Självklart blir jag tvungen att avsluta lunchen, men behandlaren frågade vad jag är intresserad av, så när vi kommer tillbaka börjar hon fråga den andra behandlaren, och sedan de andra, om de har djur. Hon pratar med mig också, och jag försöker prata lite, men det är svårt. Men jag måste säga att det hjälpte lite! Och även om jag kände mig lite bortgjord såg jag att även de andra hade det kämpigt. Och någonstans kan jag ändå tänka att dem måste väl ändå förstå? Jag hoppas det.

Efter lunchen är det vila, och sedan egen tid. Vid halv två ska jag besvara frågor till en viktig undersökning som jag gått med på att göra, och den är jag inte klar med förrän vid kvart över tre ungefär, så jag missar mellanmålet. Min behandlare, E, tycker jag redan väldigt bra om, går med och äter med mig. Jag får Sveriges största (jäkla, ursäkta språket) risifrutti. Konstigt nog är det ganska tyst där inne hela måltiden, eller i alla fall så är rösten nerskruvad. Men den ligger och bränner under hela tiden, och efter ett tag säger Emma, lite i förbifarten medan vi pratar om annat, att jag måste ta större tuggor, även om hon förstår att det är svårt. Jag gör mitt bästa, eftersom det är så jag fungerar. Jag gillar inte att bli tillsagd eller att göra fel. Jag har som ett inbyggt system där jag inte ska behöva bli tillsagd. Och även om jag avskyr att bli kontrollerad, så är det för mig så jobbigt att bli tillsagd, att inte göra rätt, även om det framförs bra och vänligt. Jag är helt enkelt lite störd.